Trott.

Jag tankte skriva ett inlagg om helgen da februari blev till mars. Om en obegriplig varstadning, bla himmel, en gra varld och en intenstiv langtan efter farg och trad som vacks ur sin slummer. Hur luften luktar branda lov. Om en promenad lika lang som Jonathans nya skiva, ganger tva. Om maten, hundarna och kyrkobesoket da jag tvattade en gammal moldavisk tants fotter.
Men jag orkar inte.
Jag ar sa trott. Det racker inte att jag sover drygt atta timmar varje natt och ofta en stund pa dagen ocksa. Antar att det ar anspanningen i att aldrig kanna sig helt trygg och saker, att hela tiden masta anstranga sig for att forsta atminstone lite av vad som hander, sags, forvantas. Att aldrig helt kunna koppla av.
I dag akte de svenska killarna harifran, och aven om jag ofta bara traffade dom en kvart under middagen sa var det sa himla skont att for en stund kanna sig som en naturlig del av ett samtal. Och nar jag for en stund tillat mig att kanna efter hur det skulle kannas att aka hem, da grat jag igen.
Ikvall ska jag pa rumansk teater och nu ska jag fortsatta att se en film som egentligen inte ar sa bra, men det kanns battre att grata till en film an med ansiktet nerborrat i en kall sang.