söndag 25 januari 2009

Om Europas nu fattigaste land.

Moldavien: från välstånd till fattigdom.
- Ur Sidas publikation Perspektiv på fattigdom, s. 55.

"Moldavien har antagligen upplevt en allvarligare försämring av levnadsstandarden än någon annan nation i modern tid. Från att ha varit relativt välmående fick landet under 1990-talet uppleva att BNP sjönk med över 70 procent till föga mer än 300 USD/capita.

När Sovjetunionen föll sönder förvandlades Moldavien från en liten kugge i en enorm planekonomi till en självständig stat med öppen ekonomi. Den ekonomiska infrastruktur som utan hänsyn till kostnaderna skapats under Sovjettiden förvandlades omedelbart till en stor börda. Behovet av investeringar och ekonomisk omvandling var enormt. Landet saknade till en början fungerande nationella basinstitutioner, så som en regeringsapparat, ett självständigt rättsväsende och ett parlament. Hälsovård, utbildningsväsende och sociala trygghetssystem behövde omdanas. Det nya Moldavien fick i stort sett byggas upp från grunden.

Den inledande ekonomiska chocken förvärrades när den inhemska efterfrågan föll dramatiskt på grund av kraftigt minskade realinkomster. Detta i sin tur ledde till att statens inkomster sjönk och att regeringen dels tvingades skära i den sociala välfärden, dels ta kortfristiga lån med höga räntor hos de internationella finansieringsinstituten. Fokus skiftade från behovet av långsiktig social förändring till hur man skulle hantera krisen från dag till dag för att överleva.

Den ekonomiska basen krympte. 1998 skrevs valutan ned. Detta, jämte de hårda lånevillkoren, resulterade i en skuldbörda som i sin tur innebar dödsstöten för de redan försvagade, offentligt finaniserade sociala sektorerna och bidrog till att ytterligare förvärra det ekonomiska läget i landet. Den onda cirkeln resulterade i att vad som uppfattats som en tillfällig standardsänkning började övergå i kronisk fattigdom. Vid millennieskiftet hade inkomsten per capita sjunkit under existensminimum till omkring 10 USD/månad. Ojämlikheten i samhället hade ökat på ett sätt som man aldrig tidigare kunnat föreställa sig. Människor tvingades i allt högre grad emigrera för att kunna försörja sig själva och sina familjer. 2002 räknade man med att 1/4 av arbetskraften befann sig utomlands, merparten som illegala invandrare i andra europeiska länder."

Reser mot norr.

Tåget flyter vidare genom Sverige, norrut. Det är mörkt ute och jag möter min egen blick i fönstret. Kan fortfarande inte riktigt övertyga mig själv om att jag vet vad jag håller på med. Men jag är övertygad om att det är något jag inte kommer att ångra, och det får vara nog för nu.

Dansade mig igenom min sista Stockholmskväll och jag vet inte hur nyttigt det är för mitt lätt ömtåliga hjärta att behöva säga farväl så många gånger till så många älskade på så kort tid. Men det är en smärta grundad i glädje. Tacksam över att ha vänner att sakna, som saknar mig.

Lämnade ett Stockholm i dimma. Det känns märkligt att tänka på att en vår och en sommar kommer att ha gått innan jag kommer tillbaka. De två närmaste veckorna kommer jag att tillbringa i Härnösand på utbildning med Sida, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Sedan två veckor i Örnsköldsvik hemma hos mamma och pappa med diverse förberedelser innan jag den 23 februari åker till Moldavien.

lördag 24 januari 2009

‘Carry you, carry me, carry all. Please be strong, and Jesus will bring you home.’

Går igenom mina lådor med skivor innan jag lämnar Stockholm, för att uppdatera min i-pod. Hittar några fina. Men de flesta som inte är inlagda, gör det lite ont att se, och lyssna, på. Anledningen till att de stoppats undan. Det finns så mycket minnen i musik, i skivomslag. Även sådant jag inte är säker på att jag vill minnas.

Där finns frikyrkomusik á la ungdomskonferenser som påminner om det hårda svartvita som gjorde mig illa, och som jag på ett sätt fortfarande flyr ifrån.
Ett sånt där blandband med vackra låtar av en vän som jag inte minns när jag pratade med senast.
Den där skivan som kom att förknippas med när vi blev du och jag igen, hulkande gråt och tafatta omfamningar; för vad hjälpte det, det gjorde dig ju bara mer ont, men jag hade inga ord.
Och så en bränd skiva med din lite spretiga handstil, från gymnasiet någon gång. Glädjeångestförälskelse, känslomässig berg- och dalbana. Jag kan fortfarande texterna utantill.

Det är fint ändå, på ett vemodigt sätt.

Små saker.

På den senaste tiden har jag fått så många fina saker.

1. 2.

3. 4.

5.

1. En kylskåpsmagnet med ett budskap att komma ihåg de där stunderna då jag inte vet vad jag ska ta mig till, av en smart vän med liknande tendens till nattlig ångest som jag. En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.

2. En lyckosten med tillhörande julklappsrim: För att du ska få lycka på din resa, typiskt dig att inte mesa.

3. En söt bok av mormor, med finaste illustrationerna.

4. Vita stickade sovstrumpor av mamma för att jag inte ska frysa om fötterna i Moldavien.

5. Lutande tornet i Pisa i trä, med en tjej som puttar på. När man trycker under så lyckas hon stjälpa tornet. Från min bror som en symbol för att jag kan lyckas med allt det jag tar mig för, att jag kan stjälpa hela etablissemanget (dessutom i återvunnet trä, så himla fint).

Och så
ett blandband (eller egentligen en skiva, men det låter inte lika fint, blandband kvalar in bland de mest romantiska orden jag vet) med 20 svenska låtar. För att jag inte ska glömma mitt fädernesland. Med låtar som Hey med Danny, för att det är min låt (tvinga mig inte att berätta varför). Boten Anna med Basshunter, för att den är svensk musik som sämst. B what U wanna B med Darin och Feel good med Ola, för att jag inte ska glömma bort de söta pojkarna i Sverige och gifta mig med en moldavsnubbe. Sinister in a state of hope med Loney dear för att den påminner om Frizon. Och Roxette, Ted Gärdestad och Kent, för att de helt enkelt måste finnas med på en Cd med bara svensk musik.

måndag 19 januari 2009

En fest över taken: hejdå, hejdå.



När jag tittar ut över rummet med de många levande ljusen och utsikt över Stockholmstaken, måste jag koncentrera mig för att inte låta klumpen i magen bli större och ta över. Tänker: Vad håller jag egentligen på med?



Det är en månad kvar tills jag lämnar Sverige, en vecka tills jag lämnar Stockholm, och runt omkring mig sitter vänner som jag på olika sätt, på olika platser och tider delat, och delar, mitt liv med. Och nu ska jag åka ifrån dem. Får kramar och lyckönskningar och ’Jag älskar dig’ viskat i mitt öra och jag tänker att snart går jag sönder. Är jag helt dum, vad håller jag på med? Käre gode Gud, låter jag rastlösheten och oron styra mig mer än tryggheten och det lycksaliga? Men nej, innerst inne vet jag att det inte är så, inte i det här fallet. Det är påfrestande, men jag tror att jag måste.



I mitten av februari åker jag till Chisinau i Moldavien. Det lilla landet mellan Ukraina och Rumänien som knappt någon vet något om, det fattigaste landet i Europa. Jag åker dit som praktikant för Erikshjälpen och kommer främst att arbeta på ett härbärge för ungdomar med olika sociala problem.

Förra våren var jobbig och när sommaren kom var jag trött på många sätt. Jag var trött på att hela dagarna sitta i mitt korridorsrum och plugga relativistiska teorier som fick känslan av maktlöshet att växa. Jag var trött på att upptäcka att jag kompromissade bort det jag tycker är allra viktigast, men la ner mycket tid på sådant som är flyktigt. Jag var trött på att vara ledsen och stressad och orolig.

Jag är övertygad om att en resa till Moldavien inte nödvändigtvis, inte ens troligtvis, kommer att lösa det. Men jag tror att det kan vara ett steg på vägen. Denna vår vill jag göra något mer konkret och praktiskt, jag vill hjälpa någon annan, få ett annat perspektiv på mig själv och min tillvaro, se något nytt och träffa nya människor. Dessutom har östra Europa och "vårt" förhållande till de länderna på senare år fascinerat mig mycket och frågor rörande miljö, rättvisa, fred, religion och jämställdhet är något av det viktigaste jag vet.

I denna anspråkslösa blogg kommer jag att dela med mig av bilder och ord under resan. Följ gärna med.