En fest över taken: hejdå, hejdå.

När jag tittar ut över rummet med de många levande ljusen och utsikt över Stockholmstaken, måste jag koncentrera mig för att inte låta klumpen i magen bli större och ta över. Tänker: Vad håller jag egentligen på med?



Det är en månad kvar tills jag lämnar Sverige, en vecka tills jag lämnar Stockholm, och runt omkring mig sitter vänner som jag på olika sätt, på olika platser och tider delat, och delar, mitt liv med. Och nu ska jag åka ifrån dem. Får kramar och lyckönskningar och ’Jag älskar dig’ viskat i mitt öra och jag tänker att snart går jag sönder. Är jag helt dum, vad håller jag på med? Käre gode Gud, låter jag rastlösheten och oron styra mig mer än tryggheten och det lycksaliga? Men nej, innerst inne vet jag att det inte är så, inte i det här fallet. Det är påfrestande, men jag tror att jag måste.



I mitten av februari åker jag till Chisinau i Moldavien. Det lilla landet mellan Ukraina och Rumänien som knappt någon vet något om, det fattigaste landet i Europa. Jag åker dit som praktikant för Erikshjälpen och kommer främst att arbeta på ett härbärge för ungdomar med olika sociala problem.

Förra våren var jobbig och när sommaren kom var jag trött på många sätt. Jag var trött på att hela dagarna sitta i mitt korridorsrum och plugga relativistiska teorier som fick känslan av maktlöshet att växa. Jag var trött på att upptäcka att jag kompromissade bort det jag tycker är allra viktigast, men la ner mycket tid på sådant som är flyktigt. Jag var trött på att vara ledsen och stressad och orolig.

Jag är övertygad om att en resa till Moldavien inte nödvändigtvis, inte ens troligtvis, kommer att lösa det. Men jag tror att det kan vara ett steg på vägen. Denna vår vill jag göra något mer konkret och praktiskt, jag vill hjälpa någon annan, få ett annat perspektiv på mig själv och min tillvaro, se något nytt och träffa nya människor. Dessutom har östra Europa och "vårt" förhållande till de länderna på senare år fascinerat mig mycket och frågor rörande miljö, rättvisa, fred, religion och jämställdhet är något av det viktigaste jag vet.

I denna anspråkslösa blogg kommer jag att dela med mig av bilder och ord under resan. Följ gärna med.