Fortsattning foljer.

Tack alla ni som kommenterat, mejlat, ringt, halsat, smsat, bett, uppmuntrat. Det betyder sa mycket! Jag mar mycket battre nu - har landat lite i att jag ar har, slappt pa kraven, forsoker ta en dag i taget.

Den har forsta veckan ar det tankt att jag framst ska iakta, acklimatisera mig och ta det lugnt. Men igar fick jag nagra sma uppgifter. Rensa applen till exempel. Applen som definitivt skulle ha slangts i Sverige, men det ar ju faktiskt mycket battre att rensa bort det daliga och ata upp det som ar kvar. Ovade aven lite engelskt uttal med en kille, och eftersom jag samtidigt lar mig rumanska ar det ju win - win. Dessa engelsk/rumanska utbyten intraffar ganska ofta (de ryska kidsen forvirrar dock genom att alltid vilja lara mig aven det ryska ordet, som om det inte var nog svart anda, haha). Men det ar inte sa uppstyrt, utan mer nar vi sitter och ater eller umgas. Sen forsokte jag mig pa att rensa en av datorerna vars harddisk var full (eftersom den var pa 3 Gb kanske det inte var en sa stor overraskning). Var dock lite svart eftersom allt stod pa ryska och datorn dessutom var ratt skum och inte ens fattade hederliga kommandon som ctrl-alt-delete, hmpf. Sa jag satt vid en dator med engelsk text och en av killarna bredvid vid den ryska datorn och sen forsokte vi kommunicera sa gott det gick. Och vi lyckades faktiskt till slut, yey! Forhoppningsvis far jag aven mer konkreta uppgifter framover, jag gillar sant.

De ar sa himla snalla har, tar verkligen hand om mig. Speciellt sedan de upptackte att jag inte madde sa bra. Lagger armen om mig och fragar hur jag mar och nar jag svarar bra, sa tittar de mig i ogonen och sager Men mar du bra pa riktigt? Kommer in pa mitt rum med godis och kakor, fixar engelska filmer sa att jag ska fa slappna av. Allt for att du ska ma bra, sager de. Och Dont be shy (det ar ett nytt uttryck nagra larde sig haromdan), det ar bara att saga till om du behover nagot. Ungdomarna ar ocksa sota, aven om det ar lite svart att kommunicera, eftersom manga bara kan nagra ord pa engelska. Igar kvall satt jag dock med nagra av killar nar de pysslade. Varje kille pa centret gor smycken som overraskning till tjejerna, som de ska ge dem 8 mars (internationella kvinnodagen). Och de har verkligen satsat, hur fint som helst. Jag gillar att de var sa koncentrerade och fascinerade over denna smyckestillverkning. Vi lyckades aven prata lite, dock valdigt knackligt. Nar de insag att jag var fran Sverige sa en av killarna under stort jubel fran de andra - Take me with you!

Jag har valdigt roligt, det ar verkligen en schysst stamning och jag ar sa imponerad av arbetet, fastan jag inte sett sa mycket an. Ser fram emot att lara mig mer.

Bilder.

I dag tog Ion, som arbetar typ som vaktmastare har pa harberget, med mig och tre killar fran Sverige som ar har en vecka in till staden. Vi var bland annat pa en jattestor marknad utomhus, kollade in ett varuhus pa fem vaningar som hade typ allt och lite till (en nagelsax fanns typ i 20 olika versioner, minst) gick i Central Park, sag statyn av Stefan cel mare (Stefan den store) som tydligen var en god kung for langesen. Han har namngivit en stor gata i Chisinau och finns ocksa avbildad pa sedlarna.

Jag passade pa att ta nagra kort, sa att ni kan fa en liten uppfattning om hur det ser ut.

Sa har ser utsikten fran harberget ut. Det ligger pa en liten hojd.


Och sa har ser sjalva huset ut dar vi bor.

Harberget heter CRAC med undertexten Hope for all (hopp for alla).

Vi akte in till centrum med en san har buss. De gar pa el, skumt.

Man maste skynda sig att kliva pa och av, de vantar inte tills man kommit av utan borjar kora nar det tagit for lang tid. En enkelresa kostar 1 lei, motsvarande ungefar 80 svenska ore. Det betalas till en kvinna som gar omkring pa bussen.

Det ar snart val i Moldavien. Pa den har skylten star det - Stoppa kommunismen! Gront for Moldavien.

Det var skont att komma ut lite. Solen tittade fram ocksa, och graheten fick nyanser. Jag mar mycket battre i dag. Forsoker ta det lugnt, inte ha for hoga krav pa mig sjalv, ta en dag i taget.

Framme.

Nu ar jag har. Som jag har forberett mig. Langtat, googlat, last, packat, handlat, forsokt forestalla mig.

Hittills har jag mestadels forsokt halla ihop mig sjalv, tvinga mig sjalv att andas lugnt. Om jag kunnat forestalla mig dessa angestkanslor hade jag aldrig vagat satta mig pa taget fran Mellansel i sondagsnatt. Och nej, det ar inga snygga angestkanslor som skapar konst eller piffar upp en trakig vardag. Det ar angest som tar sig fysiska uttryck. Forsta kvallen madde jag sa illa att jag trodde att jag skulle spy, hade yrsel, skakade i kroppen och andades fort och ytligt. Och sa grat jag. Tror aldrig jag har kant mig sa ensam.
Vissa av personalen pratar skaplig engelska, ungdomarna pa harberget bara rumanska. Jag har ingen aning om hur nagot funkar, forstar inte vad de sager, staden har som ett gratt filter over sig. Jag klarar inte detta, var typ min enda tanke. Fick panik bara over att tanka en dag framat. Fyra manader, ja da svartnade det.
Men som en angel den dar forsta kvallen kom en ur personalen och knackade pa mitt rum. Pratade med mig, larde mig lite rumanska och tog mig ner pa kvallsfika. Och efter socker, vatska och sallskap sov jag faktiskt hela natten. Fick igang msn ocksa (tack Gud for teknik!), sa att jag kunde fa lite lugnande familjeord.
Igar grat jag ocksa massa. Men det borjar kannas battre. Graten och angesten ligger dar under ytan, men andningen ar lugn i alla fall.

De ar valdigt snalla mot mig har. Jag har inte haft nagon matlust sen jag kom. Far tvinga i mig lite mat, men maste alltid lamna vilket kanns sa dumt. I dag pa frukosten fragade kokerskan om jag ville ha ett apple. Ja, tack, svarade jag. Du far tva, sa hon nar hon kom tillbaka, eftersom du ater sa lite mat.

Det ar sadarbra att dricka vattnet direkt fran kranen, sa vi far alltid te eller kaffe att dricka till maten (vilket ju ar uttorkande!). Jag langtade sa efter nagot kallt att dricka. Igar visade mig en kvinna ur personalen mig till en supermarket dar jag aven kunde ta ut pengar. Shoppade vatten och apelsinjuice. Sa gott! Har aven fixat ett moldaviskt nummer. Skype funkar inte an, det gar inte att installera, men pa torsdag kommer det hit en kille som kanske kan hjalpa mig med det.

Jag har under dessa dagar tankt mycket pa de manniskor som av olika anledningar maste fly sitt sammanhang. Som kommer till ett nytt land, sprak, kultur. Dessutom med olika trauman bakom sig. Att de overhuvudtaget overlever det ar for mig nastintill oforstaeligt. Jag menar, jag har ju faktiskt valt att vara har och kan om jag maste, aka harifran med forsta basta flyg. Jag har manniskor omkring mig har som vill mig val och hjalper mig, och manniskor dar hemma som stottar mig. Men de som verkligen ar alldeles ensamma...
Om inte annat sa hoppas jag att jag far en battre forstaelse for andra manniskor och deras situationer nar jag kommer tillbaka. Och lar mig uppskatta en vanlig, sa kallad trakig, dag.

Nu åker jag. Hör gärna av dig!

Ikväll runt klockan 23 bäddar jag ner mig i en tågkupé och försöker somna. Imorgon bitti 07.55 lyfter mitt flyg från Arlanda och 14.10 lokal tid är jag framme i Chisinau. Det känns totalt overkligt.

Jag vet inte när jag kommer att ha tillgång till Internet igen. Förhoppningsvis ganska snart.

Jag skulle bli väldigt glad om du hörde av dig under tiden jag är borta. Jag vill veta vad som händer och hur du mår!

Så här kan du kontakta mig:
Mejla mig på lina_mattebo@mail.com.
Bestäm en tid och ring mig på skype, som förhoppningsvis kommer att funka framöver. Mitt användarnamn är lina_mattebo.
Smsa mig på mitt Moldaviennummer som jag kommer att skaffa när jag kommer fram.
Skriv en kommentar här på bloggen.

För er som inte är så vana vid detta med bloggar följer här en liten instruktion om hur man kommenterar:
Längst ner i varje inlägg finns en rad där det står: ”Upplagd av Lina kl. 21:40 0 kommentarer.” Tiden och antal kommentarer är olika på inläggen.
Klicka på ”kommentarer”. Då kommer det fram en ruta som ni kan skriva i.
Under rutan står det ”Kommentera som:”, bredvid en rullist som det står ”Välj profil” i. Klicka på rullisten och välj alternativet ”Namn/Webadress” och skriv in ditt namn. Om du har en egen blogg eller hemsida kan du även skriva in den, annars lämnar du den raden tom.
För att se hur det ser ut, tryck på förhandsgranska. Tryck på krysset i högra övre hörnet av rutan för att komma tillbaka till ursprungsläget och kunna ändra.
När du är nöjd, tryck på ”Skicka kommentar”.

Böcker.

I dag har vi (jag och min kära mor) packat mina väskor. Trodde att det skulle gå kvickt, men det tog typ hela dagen. Pust. Om vågen stämmer så har jag typ två hektos marginal till övervikt. Det är svårt att packa för tre årstider i ett land man aldrig varit i, för arbetsuppgifter man inte vet vad de ska innehålla. Men nu är det i alla fall gjort!

Fick tipset att inte glömma att packa ner en svensk bok. Mitt problem är snarare att jag vill ta med mig alldeles för många böcker. Men psykologen på Sida-kursen sa att vi skulle packa ner saker vi mådde bra av, och där står böcker högt i kurs. Så. Efter att noga ha avvägt bokberget jag kånkat med mig från Stockholm och Härnösand har jag med mycket tankemöda kommit fram till följande:

Den oemotståndliga revolutionen av Shaine Claibourne
100 höjdare: Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Det andra könet av Simone de Beauvoir
Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij
Alkemisten av Paulo Coelho
Hjälp eller stjälp: biståndet och tillväxten av Kenneth Hermele
Det globala kasinot och dess kritiker från Keynes till Tobin av Kenneth Hermele
Vad har mitt liv med Lilja att göra?
Vägen genom - en sanningssökares kamp av Torgny Wirén

Och så:
Barnens bibel på rumänska och engelska
Vanlig bibel
Rumänsk språkkurs och ordbok

En ganska bra blandning av olika genrer och ämnen om jag får säga det själv. Dessutom ganska troligt bra boktips, om någon är på jakt efter något att läsa.

The heart of hockey (bara två dagar kvar!)

Mitt sportintresse är inte det största. Jag läser Henrik Rydströms blogg med stort nöje, men det är ungefär dit vardagssportintresset når i mitt Stockholmsliv, innehållande så mycket annat. (Ja, förutom att jag tränar på Friskis då, men det tycker inte jag kvalar in i definitionen sport.)

Men när jag kommer hem till Ö-vik. Då händer något märkligt. Då börjar det lilla sporthjärtat ticka lite hårdare och snabbare. Uppvuxen i en stad där en hoppbacke är något av en stadssymbol och det därför blir ramaskri när den måste flyttas, trots att det bara är ett fåtal som nyttjar den. Där fotbollslag heter sådant som Friska viljor och i stort sett alla har någon mer eller mindre lyckad idrottskarriär bakom sig. Där man inte reagerar nämnvärt på att möta några av NHLs bästa spelare på stan en sommareftermiddag, har gått i samma klass som elitseriespelare, delar nära vänner med andra. Gått på gymnasiet omgiven av hockey- och fotbollsgymmare; tonårsadrenalin, mjukisbyxor, hockeystjärtar. Där Foppas comeback får alla andra samtalsämnen att försvinna. Det sätter spår, vare sig man vill det eller inte.

Hemma i Ö-vik går jag på hockey och förstår för en stund fascinationen, tänker att ett säsongskort vore en schysst grej. Och jag älskar att tjejkvällen förläggs på O’learys och att ett av huvudsamtalsämnena är Modos icke befintliga målvaktsspel.


Två andra saker jag älskar med Örnsköldsvik just nu:

• Att få köra bil. Helst i mörker, med radion på allra högsta nivå. Skriksjunga och köra fortare än jag borde, accelerationsadrenalinskick.

• Att det är så kallt att man måste klä på sig sjukt mycket kläder för att kunna gå ut, bara ögonen som tittar fram. Att måsta andas genom en halsduk för att det annars gör ont, att näsborrar och ögon fryser igen lite i kanterna. Att alla försök till stil försvinner; alla har bad hair days under mössorna och fula täckbyxor. Och det är okej.

Resfeber.

Den här morgonen är snöflingorna så lätta att det ser ut som om de aldrig når marken. De virvlar runt, upp; fyller hela luften, skapar ett drömskt ljus. Glitterregn en februarimorgon.

Jag börjar känna mig rastlös. Har packat det som går, bara ett fåtal punkter kvar på att-göra-listan. Känner mig redo att åka snart. Men det är en hel vecka kvar, och det känns som en mindre evighet just nu.

Igår berättade jag i den kyrka jag brukade gå till under tiden jag bodde i Ö-vik om vad jag ska göra i Moldavien och om situationen i landet. Sen bad de för mig. Det kändes bra.
(Ni som läser och brukar be, får väldigt gärna också be för mig under tiden jag är borta, men främst för ungdomarna och personalen på härbärget och för landets utveckling.)

I Moldavien pratar man rumänska och ryska. Personalen på härbärget ska dock kunna engelska. En tjej som jobbar där pratar franska, och hon blev överlycklig när hon hörde att jag läst en del franska i skolan. Ungdomarna pratar dock i stort sett bara rumänska, varför jag försöker lära mig det. Min mest användbara fras hittills är: Brânza e foarte veche. Det betyder: Osten är väldigt gammal. Haha. Ett tag var det tänkt att jag skulle gå en språkkurs i ryska också. Gosh, snacka om språkförvirring. Den blev dock, som tur var, inställd. Så nu är det "bara" engelska, franska och rumänska jag måste få till.
Det här med språket känns faktiskt som ett av de större orosmomenten. Jag vill så gärna komma till min rätt och få bra kontakt med de människor jag möter, vilket ju skulle förenklas om vi kunde kommunicera bra.

Efter mötet igår kom det fram en tjej till mig som jag aldrig har träffat förut. Hon berättade att hon hade jobbat i Rumänien och erbjöd mig att få låna både språkkurser med böcker och ljudband och ordböcker under hela resan. Så grymt snällt - bönesvar right away. Ikväll ska vi ses och fika.

Hälsningar från ett snöigt Ö-vik.

Praktikantkursen i bilder.

(För att se bilderna i större format, klicka på dem.)

Här hade vi våra lektioner. Det var ett stort och fint gammalt mentalsjukhus. Som tur var fanns det rätt så många trappor, så vi fick i alla fall lite motion när vi gick ner till fikapauserna. Heh.

Vi var uppdelade i två grupper, efter tidigare erfarenheter. Här är jag och min B-grupp. Happy fools.


Utanför klassrummet var det snöigt, kallt och vackert.

Det allra bästa var dock att jag träffade så många sköna människor. Här följer ett urval:

Emil, Peter, Marcus.

Marcus och Marcus (som ett populärt namn tydligen, det fanns även en till).


Visste ni att: Jenny pratar som Filippa Bark?
Och att tampong på skånska heter tampung?

Malin, Mia, Jenny, Emil.

Gustaf hade fina sockar.

Ibland så sjöng vi. Vissa sånger var dock lite skumma, speciellt när de genomfördes gående hand i hand i kringelkrokar. Men hey, vad gör man inte för gemenskapen.

Emil och jag fotoshootade i Härnösand city. Vi fick en ny vän i tanten Gun och fick reda på att Emil ser klämkäck ut.


För avrunda något klischéartat, så är livet ganska fint ibland.

Sedan sist.

Någon frågade mig vad jag tänker på och någon annan varför jag inte uppdaterat bloggen på så länge. Svaret är detsamma.

Jag har som sagt tillbringat två veckor i Härnösand på Sida Civil Society Center och genomgått en förberedelsekurs tillsammans med andra praktikanter.
Det var lektioner hela dagarna i allt från ekonomisk historia och fattigdomens orsaker till första hjälpen och personlig säkerhet. På kvällarna och rasterna simning, fotografering, bio, snölek, diverse filmer, långa promenader, spel, second hand-shopping, skånska-kurs. Mycket mat, dock ibland rätt så suspekt. Diskussioner om mer eller mindre relevanta och seriösa ämnen.
Jag skrattade mer än på länge. Träffade både gamla och nya vänner.
Minst sagt intensivt, sammanfattningsvis.

Och jag skulle kunna skriva flera inlägg om varje dag. Om alla tankar som väckts och utvecklats:
Om olika länders socioekonomiska tillstånd, hur världen är skev från grunden och vilken skillnad jag egentligen kan göra. Hur svårt (omöjligt?) det är att slå sig fri från strukturer och system. Vad nyliberalismen för med sig och vilka som egentligen är skyldiga vilka. Om skuldavskrivningar som lösning eller nya problem. Bland annat.
Dessutom tänker jag såklart på hur det kommer att bli i Moldavien, och hur det kommer att bli i höst, när jag kommer hem.

Jag är så full av ostrukturerade tankar och känslor och halvfärdiga texter att det inte blir något alls.

Detta är anledningen till varför jag aldrig lyckas skriva dagbok i mer än någon månad. Jag missar några dagar, och tänker att jag måste skriva ikapp mig. Till slut blir det oöverkomligt. Mina höga ambitioner och prettotendenser fäller mig. Likväl är det anledningen till den dåliga uppdateringen här. Så om denna blogg ska överleva längre än någon vecka, så krävs det att jag lägger ner sådana tankar. Kanske kommer det inlägg framöver om några av de här ämnena, kanske inte. Må så vara.

Nu är jag hemma hos mamma och pappa i Örnsköldsvik. Prickar av punkt efter punkt på att göra-listan inför avresan. Träffar vänner, familj och släkt.

I dag var det 20 minus ute och när jag gick in till stan frös näsborrarna ihop vid varje andetag. Det är över en halvmeter snö på marken, snövallarna längs vägen är lika höga som jag, himlen är fjällvärldsblå och jag älskar det.