Framme.

Nu ar jag har. Som jag har forberett mig. Langtat, googlat, last, packat, handlat, forsokt forestalla mig.

Hittills har jag mestadels forsokt halla ihop mig sjalv, tvinga mig sjalv att andas lugnt. Om jag kunnat forestalla mig dessa angestkanslor hade jag aldrig vagat satta mig pa taget fran Mellansel i sondagsnatt. Och nej, det ar inga snygga angestkanslor som skapar konst eller piffar upp en trakig vardag. Det ar angest som tar sig fysiska uttryck. Forsta kvallen madde jag sa illa att jag trodde att jag skulle spy, hade yrsel, skakade i kroppen och andades fort och ytligt. Och sa grat jag. Tror aldrig jag har kant mig sa ensam.
Vissa av personalen pratar skaplig engelska, ungdomarna pa harberget bara rumanska. Jag har ingen aning om hur nagot funkar, forstar inte vad de sager, staden har som ett gratt filter over sig. Jag klarar inte detta, var typ min enda tanke. Fick panik bara over att tanka en dag framat. Fyra manader, ja da svartnade det.
Men som en angel den dar forsta kvallen kom en ur personalen och knackade pa mitt rum. Pratade med mig, larde mig lite rumanska och tog mig ner pa kvallsfika. Och efter socker, vatska och sallskap sov jag faktiskt hela natten. Fick igang msn ocksa (tack Gud for teknik!), sa att jag kunde fa lite lugnande familjeord.
Igar grat jag ocksa massa. Men det borjar kannas battre. Graten och angesten ligger dar under ytan, men andningen ar lugn i alla fall.

De ar valdigt snalla mot mig har. Jag har inte haft nagon matlust sen jag kom. Far tvinga i mig lite mat, men maste alltid lamna vilket kanns sa dumt. I dag pa frukosten fragade kokerskan om jag ville ha ett apple. Ja, tack, svarade jag. Du far tva, sa hon nar hon kom tillbaka, eftersom du ater sa lite mat.

Det ar sadarbra att dricka vattnet direkt fran kranen, sa vi far alltid te eller kaffe att dricka till maten (vilket ju ar uttorkande!). Jag langtade sa efter nagot kallt att dricka. Igar visade mig en kvinna ur personalen mig till en supermarket dar jag aven kunde ta ut pengar. Shoppade vatten och apelsinjuice. Sa gott! Har aven fixat ett moldaviskt nummer. Skype funkar inte an, det gar inte att installera, men pa torsdag kommer det hit en kille som kanske kan hjalpa mig med det.

Jag har under dessa dagar tankt mycket pa de manniskor som av olika anledningar maste fly sitt sammanhang. Som kommer till ett nytt land, sprak, kultur. Dessutom med olika trauman bakom sig. Att de overhuvudtaget overlever det ar for mig nastintill oforstaeligt. Jag menar, jag har ju faktiskt valt att vara har och kan om jag maste, aka harifran med forsta basta flyg. Jag har manniskor omkring mig har som vill mig val och hjalper mig, och manniskor dar hemma som stottar mig. Men de som verkligen ar alldeles ensamma...
Om inte annat sa hoppas jag att jag far en battre forstaelse for andra manniskor och deras situationer nar jag kommer tillbaka. Och lar mig uppskatta en vanlig, sa kallad trakig, dag.