The heart of hockey (bara två dagar kvar!)

Mitt sportintresse är inte det största. Jag läser Henrik Rydströms blogg med stort nöje, men det är ungefär dit vardagssportintresset når i mitt Stockholmsliv, innehållande så mycket annat. (Ja, förutom att jag tränar på Friskis då, men det tycker inte jag kvalar in i definitionen sport.)

Men när jag kommer hem till Ö-vik. Då händer något märkligt. Då börjar det lilla sporthjärtat ticka lite hårdare och snabbare. Uppvuxen i en stad där en hoppbacke är något av en stadssymbol och det därför blir ramaskri när den måste flyttas, trots att det bara är ett fåtal som nyttjar den. Där fotbollslag heter sådant som Friska viljor och i stort sett alla har någon mer eller mindre lyckad idrottskarriär bakom sig. Där man inte reagerar nämnvärt på att möta några av NHLs bästa spelare på stan en sommareftermiddag, har gått i samma klass som elitseriespelare, delar nära vänner med andra. Gått på gymnasiet omgiven av hockey- och fotbollsgymmare; tonårsadrenalin, mjukisbyxor, hockeystjärtar. Där Foppas comeback får alla andra samtalsämnen att försvinna. Det sätter spår, vare sig man vill det eller inte.

Hemma i Ö-vik går jag på hockey och förstår för en stund fascinationen, tänker att ett säsongskort vore en schysst grej. Och jag älskar att tjejkvällen förläggs på O’learys och att ett av huvudsamtalsämnena är Modos icke befintliga målvaktsspel.


Två andra saker jag älskar med Örnsköldsvik just nu:

• Att få köra bil. Helst i mörker, med radion på allra högsta nivå. Skriksjunga och köra fortare än jag borde, accelerationsadrenalinskick.

• Att det är så kallt att man måste klä på sig sjukt mycket kläder för att kunna gå ut, bara ögonen som tittar fram. Att måsta andas genom en halsduk för att det annars gör ont, att näsborrar och ögon fryser igen lite i kanterna. Att alla försök till stil försvinner; alla har bad hair days under mössorna och fula täckbyxor. Och det är okej.