måndag 29 juni 2009

Hemma (ibland tror jag att det är en dröm).

Jag kom hem igen. Till slut. Men först blev jag haffad av gränsvakterna (eftersom jag på grund av felaktig information varit i Moldavien tio dagar för länge), missade flyget, började gråta, blev förhörd av både polis och domare, fick betala böter, blev tvungen att köpa en ny dyr biljett och hann precis med flyget efter en galen bilfärd och språngmarsch.
Nu stannar jag hemma ett tag.

söndag 21 juni 2009

Glad midsommar!

Jag firade märkligt nog den svenskaste midsommaren på länge. Med kransar, midsommarstång, små grodorna och schottis, folkmusik, säckhoppning, sill, snapsvisor och jordgubbar. Jag som brukar se till att jobba på midsommar såg för första gången på många år fram emot firandet.
Dock fick jag nästintill en kulturchock när vi klev från Chisinaus slitna gator in i det grymt fina huset, som dessutom hade en bakgård med gräsmatta och pool. Och runt omkring mig pratade människor svenska. Mycket konstigt, men väldigt trevligt. Det är för övrigt inte alla midsomrar det är 35 grader ute och man kan vara barbent hela kvällen utan att frysa. Och jag blev hög på allt gott att äta. Hurra för en dag utan kål i någon form!






Det absolut roligaste var när några amerikanare sa ”Now we’re gonna dance the swedish buttdance! We’re from Minnesota and many people there have relatives from Sweden, so we know this dance.” Vi försökte förklara att de missförstått det hela. Att när vi på midsommar dansar runt stången så leker vi grodor utan svansar. Vi hoppar inte runt och slår oss på rumpan. Men vad brydde de sig om det.



Och nu är det bara två dygn kvar.

måndag 15 juni 2009

Att stanna tiden.

Jag har bestämt träff med min vän, men hittar inte rätt buss. Försöker fråga mig fram, men hittar bara andra förvirrade utbölingar som inte vet var marzutka 119 går ifrån. Tar till slut troleibussen istället. När min vän ringer och frågar var jag är säger jag ”Jag vet inte”, men är övertygad om att det är långt kvar. Försöker på min minst sagt halvdana moldaviska förklara för biljettanten att jag vill kliva av på hållplatsen innan djurparken. Hon förstår inte och jag ger henne min mobil för att prata med min vän. Tanten förstår fortfarande inte och börjar diskutera saken med en kvinna på bussen. Snart är hela bussen involverad i den borttappade utlänningens problem. De ropar: Vart ska du, vilken gata, vilken adress, vad ska du göra där? på moldaviska, ryska och franska i en salig blandning. Efter att både jag och de försökt förklara lite till och fler personer på bussen har pratat med min vän, men utan resultat, tar en tant mig i armen och hoppar av bussen. Och jag känner mig smått olycklig för att ställa till med en sådan scen och för att min vän väntar men mest av allt vill jag bara gapskratta för det hela är så fruktansvärt absurt och komiskt. Tanten skriver på en lapp vart jag ska och involverar nu alla på busshållplatsen, ropar: Förstår någon engelska? och säger åt en man att följa mig dit jag ska. Till slut lyckas jag förstå att jag åkt alldeles för långt och hittar en marzutka som kan ta mig till min vän.
Så om du någon gång åker vilse i Moldavien, misströsta inte, de är galet hjälpsamma.

~



Korna långt där nere råmar, grässtråna rispar mina bara ben. Doften av salvia är behagligt stark. Vi säger åt varandra efter en stunds tystnad att vi verkligen behövde det här. Solen, vinden, vidderna. Att komma ifrån storstaden och ut på landet, där vi hör hemma. Känner hur lugnet sakta återvänder, hur hjärtat blir sådär lekfullt fridfullt. Vi har precis ätit jordgubbar direkt från landet och fått middag av mormor i huset som ojar sig och undrar vad vi gör så långt hemifrån. Sen sitter vi under ett träd och äter körsbär tills kvällskylan kommer.

~

Vi reser ytterligare mil i den lilla gula bilen. Landskapet böljar fram, mjuka kullar och fält med vinrankor, majs, vete, körsbärsträd. Vildvuxna platser med högt gräs och enstaka blommor och så de av människohand prydligt avdelade rektanglarna i olika gröna färger. Kor och getter på bete, människor som jobbar på fälten. Det är så lätt att bara låta tankarna och känslorna komma som de vill till naturens till synes oändliga skådespel. Precis innan jag somnar ser jag hur röda vallmofält breder ut sig. Klarrött mot högblå himmel så långt ögat kan nå, och jag kan bara tänka om och om igen att det är så fantastiskt vackert.



~

Och så en morgon vid frukostbordet - medan Dima smågnabbas, den andre Dima skämtar och skrattar, Eugen skruvar upp musiken och dansar medan han dricker sitt te och Zina ropar: Ät snabbare, för det är hennes vecka att hjälpa till i köket – tänker jag att gode Gud jag kommer troligtvis aldrig mer att få se dem. Det gör plötsligt ont inne i mig. Fastän jag på ett sätt inget hellre vill än att veckan ska ta slut, så önskar jag att tiden kunde stanna. Att jag kunde sitta där med dem, le i smyg över att allt är som vanligt och äta äggmacka i hela mitt liv. Jag tycker inte om uppbrott och förändring. Det gör ont och jag har svårt att hänga med. Tiden bara går, obarmhärtigt. Bryr sig inte om att jag skulle behöva mer tid för att anpassa mig till livet, sådant det har blivit.

torsdag 11 juni 2009

Att längta hem.

Den sista tiden har jag haft sådan hemlängtan att jag inte vetat vad jag ska göra. Jag har inte bara räknat dagar, utan också timmarna tills dagen skulle ta slut. Har desperat försökt tänka om, tänka mer positivt. Att det är sådant här jag kommer att längta efter senare när jag stressar runt i höst och har tentaångest. Att jag ska njuta av värmen, att jag har tid till att läsa andra böcker än kurslitteratur, skriva och ta långa promenader. Att jag ska passa på att upptäcka det okända jag har runt omkring mig. Men den sitter i kroppen på något sätt, längtan hem till mitt och de mina, som en rastlöshet, en oro. Ibland gör det fysiskt ont och ingenting jag gör hjälper.

Känner mig lite dum också, som går här och längtar hem så att jag nästan får andnöd. När jag borde få äventyrskickar, älska allt det nya, få vänner för livet och aldrig vilja åka hem till den grå vardagen. Men jag är ju inte sån. Jag får alltid nog av semestrar efter tio dagar och vill åka hem, och jag åkte inte hit för att vara med om en häftig nöjesresa. Jag tycker om mitt liv hemma, jag längtar efter de relationer som jag har investerat mycket i, och de människor som har investerat i mig och vet vem jag är.

Men samtidigt vill jag inte leva ett liv där jag hela tiden längtar efter något annat. Lika lite i Sverige som här. Och jag vet att det inte är sunt att lägga hela sin längtan på personer, en tidpunkt eller en plats. Det är inte rättvist och det leder såklart alltid till besvikelse. Så jag försöker med all min kraft att hantera klådan under huden.
Det är inte det att jag inte har det bra. För det har jag. Och jag ångrar inte att jag åkte, jag är tacksam för de lärdomar och erfarenheter, för den glädje och sorg vistelsen här har burit med sig.
Men nu vill jag hem.


Och ja, jag vet att jag inte har skrivit på länge. Sorry. Tror att det är den där oron som gör att jag inte förmått ta tag i det. Men medan tiden går, försöker jag ta tillvara den så gott jag kan. Här kommer en sammanfattning i bilder och text av lite av vad jag gjort den senaste tiden:

Förra måndagen var det internationella barndagen. Det arrangerades ett evenemang för barnen där vi från centret tillsammans med några andra organisationer ställde ut en del av vad ungdomarna hade pysslat ihop. Jag hjälpte till med det.

Och så var där parader, lekar, glass och underhållning.



I fredags åkte jag till Balţi och intervjuade några barn och personal från ett annat projekt som Erikshjälpen stödjer.


I lördags åkte jag med några vänner till en familj i en by utanför Chisinau. Där lagade vi en traditionell moldavisk middag som vi sedan åt upp på baksidan av huset under ett träd, bredvid deras get. Hälsosamt trevligt. Jag har lärt mig mycket om gästfrihet, generositet och att ge i glädje av det man har, under tiden jag har varit här.


I går var jag i Bender, där vi besökte ytterligare ett dagcenter som Erikshjälpen stödjer i Moldavien. Bender ligger i Transnistrien, utbrytarregionen i Moldavien som sägs vara en kvarleva från Sovjettiden. Där hängde också Karl XII i början av 1700-talet efter att ha förlorat slaget vid Poltava. I ett konstverk som gestaltar Benders historia finns till och med Sveriges kung avbildad, och jag posade glatt bredvid Karl.


Och så fortsätter jag att hjälpa till med det jag kan, håller mjuka händer, tränar engelska, skalar potatis, kramas, lyssnar mig flera år tillbaka i P3s dokumentärarkiv, skriver ut scheman, läser böcker, tar promenader, skriver artiklar, träffar människor jag lärt känna, och lär känna nya människor.

Det har blivit ofattbart varmt också. Går knappt att gå ut om dagarna, det bästa stället att hänga på är i källaren. Men de säger bara åt mig att vänta tills sommaren kommer på riktigt. Gosh. Kvällarna påminner mig om den gången jag och min vapendragare Linda åkte till Turkiet. Vi bestämde oss för att spara in lite pengar och beställde inte aircondition till vårt hotellrum. Det gick sådär. Första kvällen låg vi slutligen i bara trosor på varsin säng, toksvettiga utan att kunna somna. Till slut gav vi upp, lindade in oss i varsitt lakan, tog hissen ner till receptionen och erkände vårt nederlag. Mitt rum här ligger högst upp i huset och solen lyser in under hela dagen. Det blir... varmt. Så när jag ska somna ligger jag som då och svettas utan kläder ovanpå täcket. Dock utan att kunna gå ner och beställa aircondition av två skrattande turkar.

tisdag 2 juni 2009

En franciskansk välsignelse (över dig och mig).

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och
förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Amen.

måndag 1 juni 2009

Den sista helgen i maj.

Fredag – Baby, I’m the one to bring.
Jag är förkyld igen, tredje gången sedan jag kom hit. Med ett paket under armen och kärlekshälsningar i väskan går jag de tjugo minuterna till postkontoret. Det regnar. Jag vandrar vidare längs de gator jag lärt känna, har svårt att stå still.
För flera veckor sedan, under en av våra resor runt i Moldavien, berättade min handledare om hur han träffade sin fru. Att han lade märke till henne på ett läger när hon stekte en groda. Hur han sedan såg till att de hamnade i samma grupp nästa år. Att han blev fysiskt sjuk efter att hon sagt att hon inte ville att de skulle vara mer än vänner. Sedan sa han: ”Om du älskar någon så borde du göra allt för att den personen ska bli din. Inte bara ge upp, utan kämpa. Det är i alla fall min åsikt.” Och jag tänkte att jag önskar att jag kunde vara mer så. Never let go of someone you can't go a day without thinking about. Ja. Men. Om man inte vet hur man gör?
Kurar in mig under täcket och sätter på en film. Det är en sådan där kväll.

Lördag – I long to live for real.
Ser på en dokumentär om sommarnätter i Stockholm. Vackra stad, jag längtar hem! Mest tycker jag om Folke, som inte kan sova om nätterna, och hans ord på klisterlappar. Med vit skjorta och kostym vandrar han runt i staden nattetid och berättar på sin karakteristiska överklassdialekt att han hittills har satt upp 300 000 lappar. Och så Stockholms väckningspatrull som vill få människor att komma ut ur sina lägenheter och mötas istället.
Längtar så mycket hem till allt mitt vanliga. Men mitt i en vanlig dag här - tvättar mina kläder, städar, skriver, lyssnar på radio - så blir jag rädd. För jag vill ju inte alls ha det som vanligt, och jag vet ju att allt aldrig mer kommer att vara som förut. Så mycket har hänt den här våren, både där hemma och i mig. Jag är inte mer densamma, så vad längtar jag då till? Vad gör jag de stunder då de människor och de behov jag mött här kommer att dyka upp inuti mig en vanlig dag hemma? Här gör jag ju något konkret, men sen? Vad gör man om det man trodde var meningen visar sig vara meningslöst? Hur går man vidare då?
Tar en kvällspromenad. Lyssnar på skivan som jag spelade om och om igen förra försommaren.
Här är min otillräcklighet, bredvid min frusna bortvändhet. Jag ber bjud nu upp till dans, vill dansa helig sommarvals. Där du får leda mina steg. Där du får nydana min själ, och mitt liv. Ger dig nu mitt allt och släpper taget om själv.

Söndag – Until the dance becomes your very own.
Mamma, pappa och lillebror har i helgen flyttat mina grejer från korridorsrummet till min nya lägenhet på Söder. Princess, sa Ion och skakade lite på huvudet. Kanske det, men en väldigt tacksam sådan i så fall.
Åker på balett, med en svettig flickhand i min. Romeo och Julia. Jag har aldrig tyckt att historien i sig är så romantisk. Lite för orealistisk, för mycket opålitliga tonårskänslor. Undrar alltid hur det skulle ha gått för dem att leva tillsammans. Men det är klart att det är fint också, att blir däckad av kärlek sådär. Och Leonardo DiCaprio i all ära, men kvällens Romeo hade massa bruna lockar. Oh.

fredag 29 maj 2009

Torsdag.

Igår var en ovanligt fin dag.

På morgonen åkte vi till en körsbärsodling. Där plockade vi flera kilo körsbär och åt tills vi inte ville ha mer. Allting var så vackert.





Sen var det picknick vi sjön, med mat (pizza, hurra!), kakor och en banankartong med körsbär. Jag hade fått låna en vit hatt för skydd mot solen och där jag låg och solade i det höga gräset såg jag i min outfit ut som en amerikansk tantturist. På det finns det som tur är inget bildbevis. Eller förresten! Haha, jag höll ju ett väldigt smörigt och improviserat tal som ska vara med på en informationsfilm om CRAC. Kära nån. Hoppas den sprids i väldigt begränsad upplaga.



På kvällen och åkte jag och Ion till hans syster och hennes man och plockade jordgubbar. Och så fick jag min favoritmat, placinta, och fick träffa min bullrige moldaviske favoritman - han som liknar min morfar och farfar. Det är skönt att gapskratta ibland.



När jag en gång blir så stor att jag har ett eget litet hus, då vill jag ha ett trädgårdsland, jordgubbar och fruktträd av olika slag.