måndag 1 juni 2009

Den sista helgen i maj.

Fredag – Baby, I’m the one to bring.
Jag är förkyld igen, tredje gången sedan jag kom hit. Med ett paket under armen och kärlekshälsningar i väskan går jag de tjugo minuterna till postkontoret. Det regnar. Jag vandrar vidare längs de gator jag lärt känna, har svårt att stå still.
För flera veckor sedan, under en av våra resor runt i Moldavien, berättade min handledare om hur han träffade sin fru. Att han lade märke till henne på ett läger när hon stekte en groda. Hur han sedan såg till att de hamnade i samma grupp nästa år. Att han blev fysiskt sjuk efter att hon sagt att hon inte ville att de skulle vara mer än vänner. Sedan sa han: ”Om du älskar någon så borde du göra allt för att den personen ska bli din. Inte bara ge upp, utan kämpa. Det är i alla fall min åsikt.” Och jag tänkte att jag önskar att jag kunde vara mer så. Never let go of someone you can't go a day without thinking about. Ja. Men. Om man inte vet hur man gör?
Kurar in mig under täcket och sätter på en film. Det är en sådan där kväll.

Lördag – I long to live for real.
Ser på en dokumentär om sommarnätter i Stockholm. Vackra stad, jag längtar hem! Mest tycker jag om Folke, som inte kan sova om nätterna, och hans ord på klisterlappar. Med vit skjorta och kostym vandrar han runt i staden nattetid och berättar på sin karakteristiska överklassdialekt att han hittills har satt upp 300 000 lappar. Och så Stockholms väckningspatrull som vill få människor att komma ut ur sina lägenheter och mötas istället.
Längtar så mycket hem till allt mitt vanliga. Men mitt i en vanlig dag här - tvättar mina kläder, städar, skriver, lyssnar på radio - så blir jag rädd. För jag vill ju inte alls ha det som vanligt, och jag vet ju att allt aldrig mer kommer att vara som förut. Så mycket har hänt den här våren, både där hemma och i mig. Jag är inte mer densamma, så vad längtar jag då till? Vad gör jag de stunder då de människor och de behov jag mött här kommer att dyka upp inuti mig en vanlig dag hemma? Här gör jag ju något konkret, men sen? Vad gör man om det man trodde var meningen visar sig vara meningslöst? Hur går man vidare då?
Tar en kvällspromenad. Lyssnar på skivan som jag spelade om och om igen förra försommaren.
Här är min otillräcklighet, bredvid min frusna bortvändhet. Jag ber bjud nu upp till dans, vill dansa helig sommarvals. Där du får leda mina steg. Där du får nydana min själ, och mitt liv. Ger dig nu mitt allt och släpper taget om själv.

Söndag – Until the dance becomes your very own.
Mamma, pappa och lillebror har i helgen flyttat mina grejer från korridorsrummet till min nya lägenhet på Söder. Princess, sa Ion och skakade lite på huvudet. Kanske det, men en väldigt tacksam sådan i så fall.
Åker på balett, med en svettig flickhand i min. Romeo och Julia. Jag har aldrig tyckt att historien i sig är så romantisk. Lite för orealistisk, för mycket opålitliga tonårskänslor. Undrar alltid hur det skulle ha gått för dem att leva tillsammans. Men det är klart att det är fint också, att blir däckad av kärlek sådär. Och Leonardo DiCaprio i all ära, men kvällens Romeo hade massa bruna lockar. Oh.

2 kommentarer:

  1. Min fina Lina, ibland när du skriver ryser jag av välbehag.. "såna där kvällar" har jag haft många det senaste, kanske vi skulle ha en ihop.. kom hem

    SvaraRadera
  2. samuel andersson2 juni 2009 kl. 15:46

    bra dokumentär eller hur!? va en kompis till mig som filmat stora delar av den...

    SvaraRadera