Att stanna tiden.

Jag har bestämt träff med min vän, men hittar inte rätt buss. Försöker fråga mig fram, men hittar bara andra förvirrade utbölingar som inte vet var marzutka 119 går ifrån. Tar till slut troleibussen istället. När min vän ringer och frågar var jag är säger jag ”Jag vet inte”, men är övertygad om att det är långt kvar. Försöker på min minst sagt halvdana moldaviska förklara för biljettanten att jag vill kliva av på hållplatsen innan djurparken. Hon förstår inte och jag ger henne min mobil för att prata med min vän. Tanten förstår fortfarande inte och börjar diskutera saken med en kvinna på bussen. Snart är hela bussen involverad i den borttappade utlänningens problem. De ropar: Vart ska du, vilken gata, vilken adress, vad ska du göra där? på moldaviska, ryska och franska i en salig blandning. Efter att både jag och de försökt förklara lite till och fler personer på bussen har pratat med min vän, men utan resultat, tar en tant mig i armen och hoppar av bussen. Och jag känner mig smått olycklig för att ställa till med en sådan scen och för att min vän väntar men mest av allt vill jag bara gapskratta för det hela är så fruktansvärt absurt och komiskt. Tanten skriver på en lapp vart jag ska och involverar nu alla på busshållplatsen, ropar: Förstår någon engelska? och säger åt en man att följa mig dit jag ska. Till slut lyckas jag förstå att jag åkt alldeles för långt och hittar en marzutka som kan ta mig till min vän.
Så om du någon gång åker vilse i Moldavien, misströsta inte, de är galet hjälpsamma.

~

Korna långt där nere råmar, grässtråna rispar mina bara ben. Doften av salvia är behagligt stark. Vi säger åt varandra efter en stunds tystnad att vi verkligen behövde det här. Solen, vinden, vidderna. Att komma ifrån storstaden och ut på landet, där vi hör hemma. Känner hur lugnet sakta återvänder, hur hjärtat blir sådär lekfullt fridfullt. Vi har precis ätit jordgubbar direkt från landet och fått middag av mormor i huset som ojar sig och undrar vad vi gör så långt hemifrån. Sen sitter vi under ett träd och äter körsbär tills kvällskylan kommer.

~

Vi reser ytterligare mil i den lilla gula bilen. Landskapet böljar fram, mjuka kullar och fält med vinrankor, majs, vete, körsbärsträd. Vildvuxna platser med högt gräs och enstaka blommor och så de av människohand prydligt avdelade rektanglarna i olika gröna färger. Kor och getter på bete, människor som jobbar på fälten. Det är så lätt att bara låta tankarna och känslorna komma som de vill till naturens till synes oändliga skådespel. Precis innan jag somnar ser jag hur röda vallmofält breder ut sig. Klarrött mot högblå himmel så långt ögat kan nå, och jag kan bara tänka om och om igen att det är så fantastiskt vackert.

~

Och så en morgon vid frukostbordet - medan Dima smågnabbas, den andre Dima skämtar och skrattar, Eugen skruvar upp musiken och dansar medan han dricker sitt te och Zina ropar: Ät snabbare, för det är hennes vecka att hjälpa till i köket – tänker jag att gode Gud jag kommer troligtvis aldrig mer att få se dem. Det gör plötsligt ont inne i mig. Fastän jag på ett sätt inget hellre vill än att veckan ska ta slut, så önskar jag att tiden kunde stanna. Att jag kunde sitta där med dem, le i smyg över att allt är som vanligt och äta äggmacka i hela mitt liv. Jag tycker inte om uppbrott och förändring. Det gör ont och jag har svårt att hänga med. Tiden bara går, obarmhärtigt. Bryr sig inte om att jag skulle behöva mer tid för att anpassa mig till livet, sådant det har blivit.