Farfar.

I morse dog min farfar. Min alskade, alskade farfar. Och jag onskar att jag kunde beskriva allt han var och betyder for mig och hur han fattas mig, men jag kan inte nu. Det gar inte.
Om det blir ovanligt tyst har ett tag sa beror det pa sorg, och att jag kommer att aka hem till Sverige for begravningen. Sa ni vet.

Palysningar och upplysningar.

Det har blir en lang sammanfattning av en del som har hant den senaste tiden, och sa nagra halsningar.

Forst gallande revolutionen som kom av sig. Jag lever alltsa, och har faktiskt inte markt av kaoset sa mycket - forutom att polisnarvaron ar forstarkt i centrum och att omradet kring parlamentet till viss del ar forstort. Dessutom diskuteras det forstas mycket overallt. Det har tyvarr varit svart for mig att hanga med sa mycket som jag velat, eftersom jag brister bade pa sprakfronten och i tillgangen pa information. Kortfattat har jag dock forstatt det som att det ar tydligt att protesterna inte enbart ar en fraga om valresultatet, utan att det ar mer komplext. Kommunisterna har till exempel manga anhangare bland de aldre, av vilka de flesta bor pa landsbygden och faktiskt hade det battre under Sovjettiden. Att det blev en svar ekonomisk kris i landet under den mandatperiod da Moldavien under mitten av nittiotalet styrdes av ett annat parti an kommunisterna, gor ocksa att manga ar radda for en forandring. Nu vet de i alla fall vad de har. De yngre som tvartemot verkligen langtar efter en forandring vill darfor klippa banden med allt som har med Ryssland att gora (inklusive den rysksprakiga moldaviska befolkningen) och rostar pa liberalerna som sager sig sympatisera med Europa, EU och Rumanien, i nan sorts marklig hopblandning. Kommunisterna stods i sin tur darfor aven av manga rysktalande och det bildas nagon konstig nationalistisk konflikt. Hur demonstrationerna har hanterats av polisen och regimen ar ocksa valdigt intressant (misshandel av studenter pa oppen gata av poliser i civila klader och att vissa delar av Internet stangts ner, till exempel). Om ni vill lasa mer kan jag rekommendera Lars och Eriks bloggar, som aven de befinner sig i Chisinau och har skrivit mer och valdigt intressant om den senaste veckans handelser.

Forra veckan malade jag och Anna de gamla dacken/blomkrukorna vi har vid ingangen.

Blommorna hade vi dagen innan hamtat pa den gamla kyrkogarden, haha, dar det har blivit var. Inte fran gravarna dock, utan de vilda blommorna som vaxte darimellan. Men anda. Ibland blir det ratt sa tydligt att vi inte riktigt har samma regler och normer.


Sen har jag firat pask ocksa. Egentligen ar det pask har nasta helg, eftersom Moldavien foljer den ortodoxa kyrkans kalender. Men sota Karin (en annan svensk volontar) och jag fixade i lordags svensk paskmiddag sa gott vi kunde. Det blev sjukt gott, och vi kladde till och med ut oss och vara smatt forvirrade middagsgaster till paskkarringar. Vi insag aven att svenskar ater sill och potatis vid typ varje tradition. Och sen bjod hon mig pa teater som en fodelsedagssurprise. Jag som alskar teater! En moldavisk tjej som pluggar svenska och jobbar har pa ett callcenter som bland annat kopplar samtal fran hemtjansten i Stockholm, tolkade at mig . Festligt pa manga satt. (Fredrika - hon jobbar alltsa pa det stallet som det stod om i kronikan, haha!) Och pa sondagen var jag pa tva (!) gudstjanster. Pa den forsta moldaviska firades det palmsondagen och pa den andra internationella uppstandelsen. Smatt forvirrat. Pa den senare serverades det dock massa amerikanska hembakta kakor och jag blev hog pa gladje och socker.

Och sa har jag fatt brev fran Sverige. Brev med snigelpost (helst handskrivna) ar nagot av det basta jag vet. Kanske for att jag verkligen uppskattar och kanner mig alskad av ord och nar nagon ger mig av sin tid. Och i ett brev sammanfaller liksom bada de kriterierna. De ligger pa mitt nattduksbord, allihop.

Min i-pod har sparat ut lite smatt. Slar pa sig sjalv med jamna mellanrum, och alltid ar det Mariah Careys skiva, som jag arligt talat kan saga att jag aldrig lyssnat pa, som rullar. Vad ar grejen liksom?

Min kompis Mirjam brukar kalla mig for Lin eftersom jag pratar norrlandska och ofta kapar av slutet pa ord. Kidsen har gor ocksa det! Anledning okand, dock. Personalen har daremot borjat kalla mig for Linuscha, som ar det ryska sattet att bilda smeknamn. Funkar liksom med alla namn. Tanuscha, Olguscha, Annuscha. Ja, ni ser. Jag gillar det, det far mig att kanna mig hemma.

Pa onsdag kommer det hit tva svenska tjejer fran ett gymnasium pa Gotland som ska gora praktik har i tre veckor. De ska bo pa mitt rum, vilket blir spannande, haha.

Kara bokklubbsmedlemmar: jag har last ut Brott och straff for typ en manad sedan. Hur gar det for er?

Alla ni som kommenterat: Tack sa mycket, jag blir sa glad for varenda kommentar! Jag kan dock inte kommentera tillbaka i kommentarsfalten, eftersom den har datorn ar skum. Men.
Hanna: Vad kul att du hittat hit! Och tack sa mycket for oversattningen, det var verkligen vackert.
Bengter: Haha, jag heter Lina, inte Nina. Att du inte lart dig det efter att ha gatt i samma klass som mig i ett ar och kant mig i snart tre ar, ar humor pa hog niva.
Eddie: Hej! Va roligt att hora fran dig. Forstar att det maste kannas konstigt att sitta hemma, men det ar konstigt att vara har ocksa. Haller verkligen med dig om mediebevakningen. Hoppas det gar bra med ert arbete, halsa dina kompanjoner och njut av Stockholm for mig!
Om jag glomt att svara pa nagons fraga, stall den igen!

Varen.

Pa ett satt ar jag sa trott (nej sa mycket mer an trott, men jag hittar inte ordet som beskriver) pa all den har sorgen i mig. Men pa ett annat satt ger det mig hopp.
Jag fyllde ar i fredags. 24. Och jag grat sa mycket den dagen. Lyssnade pa radiodokumentarer pa min sang och grat over discoteksbranden i Goteborg och over morden pa Fadime och Anna Lindh. Grat nar vannerna ringde och sjong for mig. For att jag saknar dem sa, men av gladje ocksa, for att jag har dem. Och pa morgonen nar jag oppnade paket fran Sverige, fick blommor och ett specialbestallt halsband fran mina nya vanner har i Moldavien. Tania sjong Happy birthday, Marcelle jublade med: To our princess Lina!, Katja klappade takten och Olga holl ett vackert tal sa att ogonen tarades. (Jag tankte att den dagen skulle bli hojden av ensamhet, men det blev tvartom.)
Det har blivit var har och det ar nagot av det vackraste jag sett. Persiko- och korsbarstraden blommar i varannan tradgard, vi spelar badminton pa gatan utanfor centret i den ljumma kvallsluften, det bruna och graa pryds av skirt ljusgront och blommor i klara farger. Aldrig har val den gamla sanningen om att nagot maste do for att nagot nytt ska komma kants sa narvarande. Lyckan over det nya livet, allt det vackra, blir sa mer pataglig i kontrast mot det gra och hopplosa.
Ocksa i mitt hjarta har det blivit var. Det kanns som om jag har borjat komma ut pa andra sidan. Borjat trivas har, kanske hittat nagot av den dar balansen i att sorja over det onda men ocksa gladjas over det goda och vackra. For det hjalper ju faktiskt ingen som svalter att jag slutar ata. Men jag kan gora annat, och jag har blivit sa mycket mer tacksam over maten pa mitt bord. Jag vill inte bli fattig, sjuk eller ensam. Men jag vill leva pa ett satt som tillater andra att leva pa samma niva som jag. Jag ar sa tacksam over allt det goda som getts mig och jag onskar att andra ocksa skulle fa mojlighet till sant de finner vackert. Kanske har jag hittat ett satt att sorja och gladjas pa samma gang.
Sa pa ett satt ar jag glad over alla dessa tarar. For jag grater mycket hellre an ar kanslokall infor lidandet, och infor gladjen. Birro skriver i sin bok Svarta Vykort att det inte ar det som gor ont som dodar en, utan nar man inte langre kanner nagot. I en annan bok skriver Dr Paul Brand att mycket lidande i varlden beror pa for lite lidande hos andra. Cynism, individualism, segregering; kalla det vad du vill, men nagot har gjort vara hjartan harda. Jag hoppas att mitt hjarta har blivit lite mjukare den har varen, jag tror det.
Det gor ont nar knoppar brister, som bekant. Men hellre den smartan an standig vinter.

Gosh!

Det var parlamentsval har i Moldavien i sondags, for er som missat det. Enligt de preliminara siffrorna vann kommunisterna igen, och med valdigt stor majoritet dessutom. I dag nar kidsen borjade droppa in fran skolan berattade de att det var stora demonstrationer inne i centrum, mot valresultatet och mot kommunisterna, som man anklagar for att ha fuskat till sig vinsten.
Jag tankte aka in efter att jag slutat for att kolla laget, men motte min handledare - Sandu - pa vagen ut, som sa att jag inte borde/fick eftersom det var valdigt farligt. Parlamentet brann, presidentshuset var intaget och nagra av de 30.000 demonstranterna kastade gatsten pa polisen (som inte heller verkar vara sa mycket att lita pa, enligt vad jag hort forut). Sa har sitter jag, 30 minuters gangvag fran handelsernas centrum, och laser svenska medier for att fa reda pa mer. Skandal. Jag menar, det ar inte alla dagar DN har Moldavien som toppnyhet samtidigt som jag ar dar.
Vet du hur svart det har ar for mig? sa jag plagat till Sandu. Han kontrade med att han skulle fa det ratt sa svart att forklara sig om en svensk volontar dog for Moldaviens frihet (pa nyheterna sa de faktiskt sedan att det troligtvis redan dott tre personer, men det var inte bekraftat fran officiellt hall an). Well. Lat ga da. Mamma, och alla andra oroliga sjalar dar ute, ni kan vara lugna. Jag trotsar min instinkt och stannar hemma och ser pa nyheterna istallet.
Ringde i alla fall Erik, och fick en ogonvittnesrapport. Da kandes det lite battre, speciellt eftersom SR har samma kalla.
Om ni vill kolla in andra kallor an svenska finns det videos och bildspel har, har och har (den senaste sidan gar att andra till engelsk oversattning).
Ska sannerligen bli intressant att se var detta kommer att sluta. Att rakna om rosterna ger ju inte sa mycket om det stammer att vissa har kunnat rosta flera ganger, med till exempel doda personers "roster". Men oppositionen kan ju inte heller garna ta makten med vald. Och det kanns som att omval aldrig brukar bli av...

And all I want is a state of hope.

Ibland blir det sa kallt inne i mig. Det borjar nagonstans lite nedanfor hjartat, men mer i mitten, och det ar da jag tror att det aldrig nagonsin kommer att bli bra. Jag vet inte hur jag mar langre, det andras sa snabbt. Ena stunden ar jag sa glad att fa vara har och uppleva allt och Tania och Eugen dansar nan sorts traditionell moldavisk dans i koket som slutar i en gapskrattshog, Lina this is moldavian rap!. Nasta grater jag for jag har mer hemlangtan an jag nagonsin kommer att erkanna for mig sjalv och det finns sa mycket orattvist i varlden, har tittar jag den i ogonen och det gar inte att vika med blicken.

I sondags tog vi bussen till kyrkan, klev av pa en gata med de typiska hoghusen i betong och flagnande farg. Men kyrkan var nybyggd, med stora fonster och frascha farger och utanfor star pastorns stora Mercedes och den amerikanska familjens stadsjeep och den stora konstrasten far mig att ma illa. Nagon dag senare aker jag pa studiebesok till nagra andra projekt och dar ar en till nybyggd kyrka och jag suckar uppgivet. Men vi gar forbi huvudentreen, till kallaren, och dar har pastorn och hans fru ett arbete for fattiga barn. Den stora moteslokalen ar en stor byggnadsplats, for forsamlingen och pastorsfamiljen satsar alla pengar de har, och det ar inte mycket, for att fa fardigt lokalerna for barnen. Sen traffar jag en kvinna som i brist pa andra lokaler later barnen komma till hennes egen lilla lagenhet dar hon lagar mat at dem. Allt visar sig vara sa mer komplext an det forst ser ut. En man i kostym jobbar med och for aidssjuka, smeker dem over haret, oversatter deras historier for mig och leverar medicin, blojor och matpaket med storsta engagemang. Jag har aldrig traffat en manniska med aids forut och det kommer sa nara; saren, de svullna benen, de tunna kropparna, fattigdomen. Och han har sa fina ogon, killen med Che Guevara T-shirten, under de spretiga ogonbrynen.
Det gar inte att varja sig, och jag vill inte, men jag vet inte vad jag ska gora av allt. Det gar inte att hantera, men jag maste for annars gar jag sonder.

Och sa en kvall hamnar jag pa den storsta gatufesten jag nagonsin sett. Kommunistpartiet anordnar utomhuskonsert infor valet. Huvudgatan ar avstangd och doften av ol och cigarettrok gor mig lite hog av frihet, efter att hela tiden behova anpassa mig efter tider, normer och regler som inte ar mina egna. Olen och colan kostar lika mycket, atta kronor, och det ar skont att se nya ansikten och dansa lite. Det ar glitterljus i traden, grona ljusblixtar i luften och konfettiregn som singlar ner over oss.
Och dar nanstans borjar det lilla kalla vaxa, for i allt skalande kan jag inte lata bli att tanka pa killen pa centret och hans alkoholiserade mamma som brukade misshandla honom med ett jarnror och pa familjen jag traffat nagra timmar tidigare som bor i ett litet rum och knappt har rad att kopa brod till barnen som snart kommer att bli foraldralosa. Och jag vet att jag inte kan bara hela varldens sorger pa mig, men det krockar allt det dar i mig och jag vander mig till en tjej jag traffat for forsta gangen en timme tidigare och sager Det ar ganska konstigt det har, det ar sa manga konstraster, mellan manniskor, platser, stunder och jag kan inte riktigt hantera det. Och hon svarar att Nej, det ar en sak att hora och lasa om fattigdom, och en helt annan att mota den. Det gar inte att satta upp den dar barriaren. Men nar jag fortsatter forklara att jag alltid borjar tanka pa mig egen del av allt, jamfor och far sa daligt samvete sager hon att Men du kan inte gora den jamforelsen. Och kanske har hon ratt, att det ar ocksa sa. Att aven om allt hanger ihop sa kan jag inte ta hela ansvaret pa mig, det vore att ge mig alldeles for stor betydelse. Att inse att jag inte kan radda hela varlden utan att bli handlingsforlamad av sorgen, ar nog nodvandigt for att bli sa fri att jag kan gora det som ar mitt. Kan jag fa ditt nummer, undrar hon som berattar att hon heter Jolin. Som i sangen men med -in pa slutet. Det vore kul att traffas nan mer gang.

Den natten vaknar jag av att jag fryser och maste ta mig ytterligare en filt. Men pa morgonen lyser solen, luften dallrar over plattaken, och jag oppnar balkongdorren, kryper upp som en liten boll i fotoljen. Med barfotafotter och torra vinterben. Later solen, musiken och orden tina upp det kalla. Later tankar, minnen, kanslor komma och ga. Det tar nagra timmar, men sen har det kalla inte overhanden langre. (Det ar val inte sa konstigt att du har sorg, sager mamma.)

Nyanser av gratt.

Det graa ar inte langre lika gratt. Inte for att omgivningen forandrats, utan for att jag har gjort det. Jag ser inte langre det torftiga, de trasiga tapeterna, de notta moblerna, avsaknaden av farg, sprickorna i asfalten. Eller jo, jag ser det. Men det ar inget jag lagger marke till langre. Jag ser fattigdomen, och den skar i mig; men det jag nar jag kom tyckte var for simpelt har nu blivit mer an tillrackligt. Och det jag tyckte var normalt, gor mig nu upprord. Jag har redan vant mig vid en annan "standard" pa min materiella omgivning. Och det skrammer mig. Jag tyckte att det var nog jobbigt att sitta fast i de konsumtionsstrukturer som finns i mitt svenska medelklassliv innan jag akte hit. Hur ska jag kunna leva det liv jag levde innan nar jag bade till ande, kropp och sjal lart mig att leva pa ett annat satt?
Men det som skrammer mig mest ar att det ska ga bra.

Jag har last att Moder Teresea alltid brukade saga: "Calcutta finns overallt, om vi bara har ogon att se med. Hitta ditt Calcutta." Jag vet vilket sorts liv jag vill leva, vilka drommar som far det att dra ihop sig sadar i hjartats mitt. Och jag ar sa radd att jag ska kvava dem, ge upp dem. Att jag ska blunda eller lata mina ogon grumlas, inte ha modet att vaga forandring. Lata bekvamlighet, normer och radsla styra istallet for den dar viskningen om ett annat liv, tvartemot vad varlden skriker om. Jag vill alska Gud och manniskor och pa ett satt ar det det mest naturliga som finns, pa ett annat det svaraste.
Det svaraste och det finaste i varlden.