Nyanser av gratt.

Det graa ar inte langre lika gratt. Inte for att omgivningen forandrats, utan for att jag har gjort det. Jag ser inte langre det torftiga, de trasiga tapeterna, de notta moblerna, avsaknaden av farg, sprickorna i asfalten. Eller jo, jag ser det. Men det ar inget jag lagger marke till langre. Jag ser fattigdomen, och den skar i mig; men det jag nar jag kom tyckte var for simpelt har nu blivit mer an tillrackligt. Och det jag tyckte var normalt, gor mig nu upprord. Jag har redan vant mig vid en annan "standard" pa min materiella omgivning. Och det skrammer mig. Jag tyckte att det var nog jobbigt att sitta fast i de konsumtionsstrukturer som finns i mitt svenska medelklassliv innan jag akte hit. Hur ska jag kunna leva det liv jag levde innan nar jag bade till ande, kropp och sjal lart mig att leva pa ett annat satt?
Men det som skrammer mig mest ar att det ska ga bra.

Jag har last att Moder Teresea alltid brukade saga: "Calcutta finns overallt, om vi bara har ogon att se med. Hitta ditt Calcutta." Jag vet vilket sorts liv jag vill leva, vilka drommar som far det att dra ihop sig sadar i hjartats mitt. Och jag ar sa radd att jag ska kvava dem, ge upp dem. Att jag ska blunda eller lata mina ogon grumlas, inte ha modet att vaga forandring. Lata bekvamlighet, normer och radsla styra istallet for den dar viskningen om ett annat liv, tvartemot vad varlden skriker om. Jag vill alska Gud och manniskor och pa ett satt ar det det mest naturliga som finns, pa ett annat det svaraste.
Det svaraste och det finaste i varlden.