Inlägg
Jag ar ju som bekant har som praktikant for Erikshjalpen. Det ar latt att kanna lite skepsis mot att de pengar man ger till olika bistandsorganisationer kommer till nytta. Men jag tycker i alla fall att Erikshjalpen ar himla bra. De projekt som jag har sett har i Moldavien ar verkligen jattebra och skulle inte kunna fortsatta utan stod fran bland annat Sverige. Sa om du ar under 30 ar blir Dagens tips att kolla in Ung Fadder, som ar en grym grej (om du ar aldre kan du klicka dig vidare pa Erikshjalpens hemsida under fliken Stod oss).
Men. Gor det inte som en grej for att dova ditt daliga samvete over allt det orattvisa i varlden, och kunna tanka att det ar nog. Jag tror egentligen mycket mer pa att se behoven i sin narhet och dela med sig av det man har till de man moter. Alla lander och samhallen jag har hort talas om har bade fattiga och rika manniskor. Det grymma med att ge av ditt overflod till nagon som behover det i din narhet ar att inte bara den personens liv forandras, utan aven ditt. Jag tror pa samtal, moten, gemenskap. Att dela livet med varandra - det tror jag forandrar varlden. Men sa lange varlden ser ut som i dag med orattvisa strukturer bade inom och mellan lander sa behovs dina och mina pengar aven pa andra stallen an i var direkta narhet.
Sa ge till bistandsorganisationer, bara du ar medveten om att bistand bara ar en del av allt utvecklingsarbete, och att du inte later din solidaritet stanna dar.
tisdag 31 mars 2009
fredag 27 mars 2009
Detta ar den varld vi lever i.
En kvall berattar hon for mig om sin moster som jobbar i Italien. Hur jobbigt hon har det. Att hon ringer henne och grater. Varje dag grater hon.
Sjalv jobbar hon bade som staderska i en butik och som kvallspersonal har pa centret.
En annan kvall undrar hon om bockerna jag fatt lana av henne ar bra. Jag har manga engelska bocker, sager hon, men jag har inte tid att lasa dem. Pa morgonen jobbar jag, sen sover jag i tva timmar. Jag ar sa trott. Och sen borjar jag jobba igen.
Moldavien ar ett land som inte gar ihop. Priserna pa mat, hyra och dylikt ar nastan uppe pa samma niva som i Sverige, men lonerna ar osannolikt laga i jamforelse med utgifterna. Manga jobbar antingen dag och natt eller immigrerar utomlands. Manga ganger som illegal arbetskraft och darfor med grymt daliga arbetsvillor och utan de mojligheter som medborgarna har. Manniskohandeln ar ocksa utbredd.
Sa vad ska vi gora? fortsatter hon. Det gar inte att stanna har, men det blir oftast lika jobbigt for dem som aker utomlands.
Den har texten som ar en del av antalogin Vad har mitt liv med Lilja att gora? ar sa himla bra. Las den!
Den handlar om manniskohandel och om vad Sveriges och EUs flyktingpolitik far, och har fatt, for konsekvenser. Och i den forsta texten finns en utforligare beskrivning av laget i just Moldavien.
"Strängare och effektivare bestraffning av människohandlare är ett självklart mål som alla ställer sig bakom – det får inte vara riskfritt att handla med människor. Men hur föreställer vi oss grundorsakerna till offrens utsatta läge? Hur ser deras helvete egentligen ut? Var börjar det och var tar det slut? Och vad är vi beredda att göra för dem när de väl har hamnat där? Gäller mänskliga rättigheter lika mycket för dem som för oss? Är vårt eget land på mer än ett sätt en del av de politiska och ekonomiska sammanhang som gör människohandeln möjlig?
Om vi i sökandet efter lösningar utgår från livssituationen för de vuxna och barn som drabbas, framstår brottsbekämpning som en viktig men liten bit i ett stort och svårlagt pussel."
Sjalv jobbar hon bade som staderska i en butik och som kvallspersonal har pa centret.
En annan kvall undrar hon om bockerna jag fatt lana av henne ar bra. Jag har manga engelska bocker, sager hon, men jag har inte tid att lasa dem. Pa morgonen jobbar jag, sen sover jag i tva timmar. Jag ar sa trott. Och sen borjar jag jobba igen.
Moldavien ar ett land som inte gar ihop. Priserna pa mat, hyra och dylikt ar nastan uppe pa samma niva som i Sverige, men lonerna ar osannolikt laga i jamforelse med utgifterna. Manga jobbar antingen dag och natt eller immigrerar utomlands. Manga ganger som illegal arbetskraft och darfor med grymt daliga arbetsvillor och utan de mojligheter som medborgarna har. Manniskohandeln ar ocksa utbredd.
Sa vad ska vi gora? fortsatter hon. Det gar inte att stanna har, men det blir oftast lika jobbigt for dem som aker utomlands.
Den har texten som ar en del av antalogin Vad har mitt liv med Lilja att gora? ar sa himla bra. Las den!
Den handlar om manniskohandel och om vad Sveriges och EUs flyktingpolitik far, och har fatt, for konsekvenser. Och i den forsta texten finns en utforligare beskrivning av laget i just Moldavien.
"Strängare och effektivare bestraffning av människohandlare är ett självklart mål som alla ställer sig bakom – det får inte vara riskfritt att handla med människor. Men hur föreställer vi oss grundorsakerna till offrens utsatta läge? Hur ser deras helvete egentligen ut? Var börjar det och var tar det slut? Och vad är vi beredda att göra för dem när de väl har hamnat där? Gäller mänskliga rättigheter lika mycket för dem som för oss? Är vårt eget land på mer än ett sätt en del av de politiska och ekonomiska sammanhang som gör människohandeln möjlig?
Om vi i sökandet efter lösningar utgår från livssituationen för de vuxna och barn som drabbas, framstår brottsbekämpning som en viktig men liten bit i ett stort och svårlagt pussel."
En manad.
Regnvat asfalt. Vi springer over vagen, Take my hand miss, och hoppar in i marzutkan. Satter oss pa vara vanliga platser, langst bak vid varsitt fonster. Ljuset fran reklamskyltarna och de motande bilarna reflekteras i det blota och fargar gatan gul. Pa mina glasogon finns avtryck fran en bebishand.
Den dar stunden nar allt plotsligt stannar upp. Kryper ner under lagret av filtar, lagger ifran mig boken, stanger av musiken, slacker lampan. Det enda som hors ar hundarna utanfor och ett svagt flickfnitter fran andra sedan vaggen. Det dar lugnet.
Bussen aker forbi skylten som visar var Chisinau slutar. Falten breder ut sig. Ater mat i flera timmar; moter kor pa jakt efter nya betesmarker, later vinden blasa i haret. Och hur mycket jag an alskar Stockholmsliv ar det den dar tystnaden, doften av jord och luft, vidderna och traden som ger mig en lyckoklump i magen och far mig att skutta mellan tuvor. Traffar en man som ger mig livsgnistan tillbaka. Han har arbetarhander och ett bullrigt skratt, kan lika mycket om Sveriges historia som jag, hanger upp en varldskarta pa skapet och berattar historier ur ett, som det verkar, aldrig sinande forrad. Du verkar tycka om honom? Ja, han paminner mig om min morfar och farfar. De visar mig sin tradgard stor som en mindre fotbollsplan dar det vaxer gronsaker, frukttrad och vinrankor. Du kommer val tillbaka om nagon manad da har ar gront och vackert och allt smakar sa mycket battre?
Motet mellan det lite kalla, bistra, karga och det gastvanliga, uttrycksfulla. Blonda barn med fraknar och sa de med ekorrbruna ogon under svarta ogonbryn.
Och sa skymningsljuset, det mjuka. Som tar udden av allt det trasiga.
Jag tror jag har borjat alska det.
Den dar stunden nar allt plotsligt stannar upp. Kryper ner under lagret av filtar, lagger ifran mig boken, stanger av musiken, slacker lampan. Det enda som hors ar hundarna utanfor och ett svagt flickfnitter fran andra sedan vaggen. Det dar lugnet.
Bussen aker forbi skylten som visar var Chisinau slutar. Falten breder ut sig. Ater mat i flera timmar; moter kor pa jakt efter nya betesmarker, later vinden blasa i haret. Och hur mycket jag an alskar Stockholmsliv ar det den dar tystnaden, doften av jord och luft, vidderna och traden som ger mig en lyckoklump i magen och far mig att skutta mellan tuvor. Traffar en man som ger mig livsgnistan tillbaka. Han har arbetarhander och ett bullrigt skratt, kan lika mycket om Sveriges historia som jag, hanger upp en varldskarta pa skapet och berattar historier ur ett, som det verkar, aldrig sinande forrad. Du verkar tycka om honom? Ja, han paminner mig om min morfar och farfar. De visar mig sin tradgard stor som en mindre fotbollsplan dar det vaxer gronsaker, frukttrad och vinrankor. Du kommer val tillbaka om nagon manad da har ar gront och vackert och allt smakar sa mycket battre?
Motet mellan det lite kalla, bistra, karga och det gastvanliga, uttrycksfulla. Blonda barn med fraknar och sa de med ekorrbruna ogon under svarta ogonbryn.
Och sa skymningsljuset, det mjuka. Som tar udden av allt det trasiga.
Jag tror jag har borjat alska det.
måndag 23 mars 2009
Men lilla gumman.
Nagot som gor mig valdigt arg ar nar nagon "lilla gummar" mig. Klappar mig pa huvudet, lagger sitt huvud pa sned och behandlar mig som om jag vore dum; bara for att jag ar kvinna. Det gor mig galen att vissa situationer helt plotsligt loser sig om jag ber min pappa saga samma sak som jag redan sagt. Bara for att han ar en vit medelalders man, och sana lyssnar man pa.
Denna lilla gumman-attityd finns aven i sa kallade gentlemanna-maner. Att man behandlar mig som om jag vore svagare, bade fysiskt och mentalt, gor mig fruktansvard frustrerad. Jag har inget emot att ta emot hjalp eller vara beroende av nagon annan. Det tror jag ar en grundlaggande del av att vara manniska. Vi mar bra av, och ar skapade for, att leva i relationer och att tanka och bry oss om andra an oss sjalva. Jag har heller inget emot att bli forsorjd av min man under en period eller att nagon bjuder mig pa middag.
Sa lange den motsatta situationen ocksa intraffar.
Genom att testa handlingar pa det sattet, kan man upptacka denna forminskande attityd gentemot kvinnor. Gors det av karlek och respekt eller ar det (medvetet eller omedvetet) ett satt att uttrycka att kvinnan ar det svagare konet? Hander det lika ofta att kvinnan kor bilen, springer runt och oppnar dorren for sin man? Att hon betalar notan? Hjalper honom pa med kavajen? Sa lange svaret ar nej, blir jag bara arg. Som att kvinnor inte skulle vara kapabla att kliva ur en bil, tjana pengar eller kla pa sig sjalva. Nej, da ar det mycker mer respekt- och karleksfullt att uppmuntra och pusha mig att klara av saker jag tror att jag inte kan, eller ar radd for. Jag ar inte gjord av glas och jag behover inte beskyddas. Daremot behover jag karlek och att nagon tror pa mig.
Jag tycker att det ska fa finnas svaga man och starka kvinnor, och vice versa. Men det ska inte forutsattas vilket, och inom vilka omraden, utifran vilket kon du tillhor. Det finns undersokningar dar man spelat upp bebisgrat for en forsoksgrupp. Nar de trodde att bebisen var en flicka tolkade de graten som att hon var ledsen, men nar de trodde att det var en pojke som att han var arg. Fran det att vi fods socialiseras vi in i olika roller, beroende pa vart kon. Over lag lar sig pojkar att inte grata och att klara sig sjalva, flickor att se till gruppens basta och att vara radda om sig.
Har finns det ganska manga sana tendenser. Du ar kansligare an mig, du ar ju kvinna, sa nagon till mig igar, till exempel. Det ar valdigt uppdelat vad som anses vara kvinnligt och manligt, pa ett mer tydligt satt an i Sverige (med det sagt menar jag inte att jag inte upplever detta i Sverige, bara att det sker pa ett annat satt). Men eftersom jag vet att de bara vill val, spraket hindrar mig fran att uttrycka mig sa klart som jag skulle behova och att jag ar deras gast later jag bli att protestera vid manga tillfallen.
Men nar det ar mojligt, gor jag det. Berattar att bade tjejerna och killarna i min klass hade sy- och traslojd. For att det ar viktigt att kunna hantera grunderna i bada amnena. Kunna sy in en knapp, lagga upp ett par byxor, hanga upp en tavla, underhalla sin bostad. Och sedan (under en blandning av skeptiska och beundrande blickar) spikar jag ihop nagra ramar och hanger upp tavlorna for att bevisa min tes. Nar vi pratar om hur det funkar att fa barn i Sverige berattar jag att manga, inklusive jag sjalv, tycker att det ar viktigt att bade mamman och pappan ar hemma med barnen nar de ar sma. Intresting... blir svaret. Jag kallas aven skamtsamt ibland for fată puternică (stark flicka) eftersom jag envisas med att sjalv bara upp dammsugaren for trappan, flytta min egen sang och havdar att det ar bra att vara stark och ha muskler, aven om man ar tjej. Men du behover ju inte vara stark, du kommer snart att gifta dig med en stark man, far jag till svar da. Jag forsoker forklara att det for det forsta inte ens ar sakert att jag gifter mig och for det andra att jag vill vara stark anda, aven om jag forhoppningsvis gor det. Men det verkar liksom inte riktigt anses vara en bra forklaring. An.
Denna lilla gumman-attityd finns aven i sa kallade gentlemanna-maner. Att man behandlar mig som om jag vore svagare, bade fysiskt och mentalt, gor mig fruktansvard frustrerad. Jag har inget emot att ta emot hjalp eller vara beroende av nagon annan. Det tror jag ar en grundlaggande del av att vara manniska. Vi mar bra av, och ar skapade for, att leva i relationer och att tanka och bry oss om andra an oss sjalva. Jag har heller inget emot att bli forsorjd av min man under en period eller att nagon bjuder mig pa middag.
Sa lange den motsatta situationen ocksa intraffar.
Genom att testa handlingar pa det sattet, kan man upptacka denna forminskande attityd gentemot kvinnor. Gors det av karlek och respekt eller ar det (medvetet eller omedvetet) ett satt att uttrycka att kvinnan ar det svagare konet? Hander det lika ofta att kvinnan kor bilen, springer runt och oppnar dorren for sin man? Att hon betalar notan? Hjalper honom pa med kavajen? Sa lange svaret ar nej, blir jag bara arg. Som att kvinnor inte skulle vara kapabla att kliva ur en bil, tjana pengar eller kla pa sig sjalva. Nej, da ar det mycker mer respekt- och karleksfullt att uppmuntra och pusha mig att klara av saker jag tror att jag inte kan, eller ar radd for. Jag ar inte gjord av glas och jag behover inte beskyddas. Daremot behover jag karlek och att nagon tror pa mig.
Jag tycker att det ska fa finnas svaga man och starka kvinnor, och vice versa. Men det ska inte forutsattas vilket, och inom vilka omraden, utifran vilket kon du tillhor. Det finns undersokningar dar man spelat upp bebisgrat for en forsoksgrupp. Nar de trodde att bebisen var en flicka tolkade de graten som att hon var ledsen, men nar de trodde att det var en pojke som att han var arg. Fran det att vi fods socialiseras vi in i olika roller, beroende pa vart kon. Over lag lar sig pojkar att inte grata och att klara sig sjalva, flickor att se till gruppens basta och att vara radda om sig.
Har finns det ganska manga sana tendenser. Du ar kansligare an mig, du ar ju kvinna, sa nagon till mig igar, till exempel. Det ar valdigt uppdelat vad som anses vara kvinnligt och manligt, pa ett mer tydligt satt an i Sverige (med det sagt menar jag inte att jag inte upplever detta i Sverige, bara att det sker pa ett annat satt). Men eftersom jag vet att de bara vill val, spraket hindrar mig fran att uttrycka mig sa klart som jag skulle behova och att jag ar deras gast later jag bli att protestera vid manga tillfallen.
Men nar det ar mojligt, gor jag det. Berattar att bade tjejerna och killarna i min klass hade sy- och traslojd. For att det ar viktigt att kunna hantera grunderna i bada amnena. Kunna sy in en knapp, lagga upp ett par byxor, hanga upp en tavla, underhalla sin bostad. Och sedan (under en blandning av skeptiska och beundrande blickar) spikar jag ihop nagra ramar och hanger upp tavlorna for att bevisa min tes. Nar vi pratar om hur det funkar att fa barn i Sverige berattar jag att manga, inklusive jag sjalv, tycker att det ar viktigt att bade mamman och pappan ar hemma med barnen nar de ar sma. Intresting... blir svaret. Jag kallas aven skamtsamt ibland for fată puternică (stark flicka) eftersom jag envisas med att sjalv bara upp dammsugaren for trappan, flytta min egen sang och havdar att det ar bra att vara stark och ha muskler, aven om man ar tjej. Men du behover ju inte vara stark, du kommer snart att gifta dig med en stark man, far jag till svar da. Jag forsoker forklara att det for det forsta inte ens ar sakert att jag gifter mig och for det andra att jag vill vara stark anda, aven om jag forhoppningsvis gor det. Men det verkar liksom inte riktigt anses vara en bra forklaring. An.
lördag 21 mars 2009
Adress och telefonnummer
Om nagon vill skicka ett brev eller nagot annat festligt till mig sa ar min adress:
(Ja, det ska vara sadar bakvant gentemot vad vi i Sverige ar vana vid.)
Republica of Moldova
Chisinau, 2069
Str. Truseni 18
Centrul de Reabilitare al Adolescentilor din Chisinau
Lina Mattebo
Och om ni foredrar den mer moderna metoden sa ar mitt telefonnummer:
+373 79725686
(Jag kollar mitt vanliga svenska nummer ibland ocksa, sa om ni foredrar att smsa dit funkar det med, tar lite langre tid att fa svar bara.)
(Ja, det ska vara sadar bakvant gentemot vad vi i Sverige ar vana vid.)
Republica of Moldova
Chisinau, 2069
Str. Truseni 18
Centrul de Reabilitare al Adolescentilor din Chisinau
Lina Mattebo
Och om ni foredrar den mer moderna metoden sa ar mitt telefonnummer:
+373 79725686
(Jag kollar mitt vanliga svenska nummer ibland ocksa, sa om ni foredrar att smsa dit funkar det med, tar lite langre tid att fa svar bara.)
Kyrkogarden.
I dag promenerade jag pa en kyrkogard. Ostra Europas storsta judiska kyrkogard, sags det. Kvantitativt sett. Gravarna ligger tatt, tatt intill varandra och de slingrande, ibland nastintill igenvuxna stigarna leder vissa ganger till sa tranga passager att jag maste vrida overkroppen for att komma igenom. Stigar upptrampade av sorjande, tunga fotter. Jag stannar upp och haller andan ett tag.
Overallt ansikten som tittar mig i ogonen. Gamla, unga, barn. Och jag undrar vilka de var. Vilka sorger som var deras, vad som fick deras hjartan att bulta hardare. Vilken. Pa vissa stenar tva ansikten bredvid varandra. Tills doden skiljer oss at?
Overallt hebreiska bokstaver. Det enda jag forstar ar artalen, aret de foddes, aret de dog. Resten ar fordolt.
Och sa kom varen till mig. Grannarna eldade upp gras och lov och jag tog djupa andetag av den rokfyllda luften. Sag att traden fatt knoppar - vissa hade redan brustit. Solen brot igenom molntacket ibland, faglarna kvittrade och jag hittade en sjo med regntung farg. Och sa motte jag manga sma pojkar: pa promenad med sin mormor, sparkandes fotboll med sin pappa och en tredje som hade massa spring i benen.
Overallt ansikten som tittar mig i ogonen. Gamla, unga, barn. Och jag undrar vilka de var. Vilka sorger som var deras, vad som fick deras hjartan att bulta hardare. Vilken. Pa vissa stenar tva ansikten bredvid varandra. Tills doden skiljer oss at?
Overallt hebreiska bokstaver. Det enda jag forstar ar artalen, aret de foddes, aret de dog. Resten ar fordolt.
Och sa kom varen till mig. Grannarna eldade upp gras och lov och jag tog djupa andetag av den rokfyllda luften. Sag att traden fatt knoppar - vissa hade redan brustit. Solen brot igenom molntacket ibland, faglarna kvittrade och jag hittade en sjo med regntung farg. Och sa motte jag manga sma pojkar: pa promenad med sin mormor, sparkandes fotboll med sin pappa och en tredje som hade massa spring i benen.
fredag 20 mars 2009
Missforstand.
Jag satsade hart i dag gallande min look - tog pa mig ett harband i svart spets. Gick ner till frukosten, och en av killarna pekar pa det och sager nagot oforstaeligt. Yeah, tanker jag, han tycker jag ar fin. Men nej, efter mycket om och men lyckas jag forsta att exakt sana harband har man pa sig har om nagon har dott. Nagra minuter senare fragar en av personalen: Varfor har du pa dig det dar? och ser otroligt skeptisk ut.
Sa istallet for att vara snygg lyckades jag ta pa mig en sorg/begravnings-utstyrsel. Dagens skamt, hela dagen. Haha.
Sa istallet for att vara snygg lyckades jag ta pa mig en sorg/begravnings-utstyrsel. Dagens skamt, hela dagen. Haha.
onsdag 18 mars 2009
Sociala skills, och sa.
Den senaste tiden har jag bland annat:
- Traffat tre svenska volontarer som ocksa jobbar har i Chisinau pa olika stallen. Atit pizza, glass (tva ganger!), och fatt godis. Mmm. Mina cravings efter fett var enormt efter att nastintill varje dag atit gronsakssoppa. (Har dock pa senare tid forstatt att de haller i massa olja i soppan. Jag kommer att bli tjock, men utan att fa njuta av nat graddigt gott. Typiskt!) Det var grymt skont att fa prata svenska. Vi konstaterade dock det komiska i att bara for att man pratar samma sprak helt plotsligt kanner en san samhorighet, fastan det inte alls ar sakert att man skulle umgas hemma i Sverige.
- Varit hemma hos fyra moldaviska familjer och halsat pa. Alla ar sa gulliga och gastvanliga och bjuder hem mig igen (framst for att fa tillfalle att prata engelska, haha). Ett av paren hade en liten bebis, som jag fick kramas lite med. I like!!
- Upptackt en ny del av lokaltrafiken. Forutom linjebussarna finns det aven minibussar som aker en bestamd stracka. Det finns dock inga specifika hallplatser, utan man hoppar pa och av (typ i farten!) var som helst. Smart grej, men lite laskig aven. Detta resande kostar 3 lei, alltsa typ 2,50 kr for en enkelresa.
- Varit pa museum. Insett att det ar ratt sa trakigt att kolla pa tusentals sma foremal, men att gamla fotografier gor mig himla sorgsen pa ett nastan fint satt, och att jag maste lasa pa mer om Sovjet och deportationerna till Sibirien.
- Och sa lagat en stor gosehund tillhorande en av tjejerna. Sytt igen hal och tillverkat och malat nya ogon. Alla tycker att jag ar en stor konstnar, haha. Well, dom sjalva nedan. Jag tyckte i alla fall att det var kul att fa pyssla lite.
Radslorna.
Nagot ar efter studenten gick jag i sjalavard. (Typ som att prata med en kurator. Min sjalavardare var utbildad beteendevetare, men vi traffades genom kyrkan eftersom en del av mitt jobbiga handlade om kyrkan och min tro. Men aven for att jag tror att bon ocksa kan hjalpa i sana situationer.) Jag minns inte sa mycket av vad vi sa, jag grat mest tror jag. Men en sak minns jag att hon sa: "Lina, du har sa hoga krav. Och du ar din egen hardaste domare."
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna genomfora underverk eller gora stora forandringar under den har tiden. Men jag trodde att det skulle vara lattare att gora nagot och inte lika svart att bara vara har.
Personalen ar helt kompetenta att klara arbetet och behover ju egentligen inte mig. Ungdomarna har varje vecka ett praktiskt omrade de ar ansvariga for - vilket inte lamnar alltfor manga sadana sysslor kvar at mig. Det ar svart att bygga relationer utan ett gemensamt sprak. Allt detta visste jag saklart aven innan, men det ar en helt annan sak att uppleva det.
Den har upplevelsen tar verkligen fram mina storsta radslor och issues pa ett konkret satt. Att kanna att jag far mer an jag ger gor att jag krisar rejalt, pa grund av det min sjalavardare pratade om - min prestationsangest. Att jag satter sa stor del av mitt varde i vad jag gor, och hur bra jag lyckas med det.
Har kan jag inte heller luta mig tillbaka pa tidigare meriter. Betyg, stipendium och CV spelar ingen roll. Vem ar jag nar allt sadant lamnats i Sverige?
For att inte tala om hur jobbigt det ar for mig att vara i en situation dar jag inte vet hur nagot funkar, eftersom jag har ett grymt kontrollbehov.
Jag har aven ett stort behov av att uttrycka mig, bolla kanslor, ideer och upplevelser, och kanna mig forstadd och bekraftad i det. Vad gor jag utan mitt eget sprak i ett sammanhang jag har svart att lasa av?
Och sa ar jag valdigt radd for att bli/vara ensam. Kanske inte det smartaste da att aka till ett land dar jag inte kanner nagon alls.
Eller sa kanske det ar jattebra.
Det ar grymt jobbigt, ja. Men valdigt nyttigt ocksa. Jag lar mig mycket om bade mig sjalv och andra, och det utvecklar mig forhoppningsvis till en battre manniska, mer som jag vill vara. Radslorna mina ar ju faktiskt nagot som ofta hindrar mig fran att gora det jag vill. Och jag onskar ofta att jag vore mindre radd, och detta ar ju kognitiv beteendeterapi pa hog niva.
Terese sjunger ocksa:
Its such a stupid little thing to believe that perfection makes complete.
Och det ar sa sant.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna genomfora underverk eller gora stora forandringar under den har tiden. Men jag trodde att det skulle vara lattare att gora nagot och inte lika svart att bara vara har.
Personalen ar helt kompetenta att klara arbetet och behover ju egentligen inte mig. Ungdomarna har varje vecka ett praktiskt omrade de ar ansvariga for - vilket inte lamnar alltfor manga sadana sysslor kvar at mig. Det ar svart att bygga relationer utan ett gemensamt sprak. Allt detta visste jag saklart aven innan, men det ar en helt annan sak att uppleva det.
Den har upplevelsen tar verkligen fram mina storsta radslor och issues pa ett konkret satt. Att kanna att jag far mer an jag ger gor att jag krisar rejalt, pa grund av det min sjalavardare pratade om - min prestationsangest. Att jag satter sa stor del av mitt varde i vad jag gor, och hur bra jag lyckas med det.
Har kan jag inte heller luta mig tillbaka pa tidigare meriter. Betyg, stipendium och CV spelar ingen roll. Vem ar jag nar allt sadant lamnats i Sverige?
For att inte tala om hur jobbigt det ar for mig att vara i en situation dar jag inte vet hur nagot funkar, eftersom jag har ett grymt kontrollbehov.
Jag har aven ett stort behov av att uttrycka mig, bolla kanslor, ideer och upplevelser, och kanna mig forstadd och bekraftad i det. Vad gor jag utan mitt eget sprak i ett sammanhang jag har svart att lasa av?
Och sa ar jag valdigt radd for att bli/vara ensam. Kanske inte det smartaste da att aka till ett land dar jag inte kanner nagon alls.
Eller sa kanske det ar jattebra.
Det ar grymt jobbigt, ja. Men valdigt nyttigt ocksa. Jag lar mig mycket om bade mig sjalv och andra, och det utvecklar mig forhoppningsvis till en battre manniska, mer som jag vill vara. Radslorna mina ar ju faktiskt nagot som ofta hindrar mig fran att gora det jag vill. Och jag onskar ofta att jag vore mindre radd, och detta ar ju kognitiv beteendeterapi pa hog niva.
Terese sjunger ocksa:
Its such a stupid little thing to believe that perfection makes complete.
Och det ar sa sant.
Mărţişor
For nagra dagar sedan fick jag den har lilla broschen av Olga.
Nastan varje moldavisk tjej och kvinna har en san har liten tygblomma i olika utformningar pa jackan eller trojan. Det ar en tradition har att ge bort dessa till varandra under mars manad. I slutet av manaden satts de sedan fast pa ett trad.
Traditionen grundar sig i en legend som Olga berattade for mig medan vi raknade banankartonger fulla med klader som kommit fran Sverige.
En gang for lange sedan i det omrade som i dag ar Moldavien bestamde sig Drottningen av Sno for att harska for evigt. Snon tinade aldrig bort och vintern lag kvar. Men sa en dag bestamde sig en valdigt liten, men mycket modig, Snodroppe for att trotsa Drottningen av Sno. Den borjade vaxa och strackte sig upp ovanfor snon, mot solen. Drottningen blev givetvis valdigt arg och sande sno och kall och hard blast for att hindra den lilla men modiga Snodroppen fran att lyckas. Varen daremot, ville hjalpa den lilla blomman. I striden med Drottningen av Sno blev Varen skadad. Blodet fran Varen droppade rakt pa Snodroppen, och eftersom det var varmt starkte det blomman. Efter ett tag fick Drottningen ge upp kampen och Varen kom.
Till minne av denna modiga lilla Snodroppe, och av den standiga kampen mellan Vinter och Var i mars, ger man varandra dessa sma blommor som kallas Mărţişor.
Nastan varje moldavisk tjej och kvinna har en san har liten tygblomma i olika utformningar pa jackan eller trojan. Det ar en tradition har att ge bort dessa till varandra under mars manad. I slutet av manaden satts de sedan fast pa ett trad.
Traditionen grundar sig i en legend som Olga berattade for mig medan vi raknade banankartonger fulla med klader som kommit fran Sverige.
En gang for lange sedan i det omrade som i dag ar Moldavien bestamde sig Drottningen av Sno for att harska for evigt. Snon tinade aldrig bort och vintern lag kvar. Men sa en dag bestamde sig en valdigt liten, men mycket modig, Snodroppe for att trotsa Drottningen av Sno. Den borjade vaxa och strackte sig upp ovanfor snon, mot solen. Drottningen blev givetvis valdigt arg och sande sno och kall och hard blast for att hindra den lilla men modiga Snodroppen fran att lyckas. Varen daremot, ville hjalpa den lilla blomman. I striden med Drottningen av Sno blev Varen skadad. Blodet fran Varen droppade rakt pa Snodroppen, och eftersom det var varmt starkte det blomman. Efter ett tag fick Drottningen ge upp kampen och Varen kom.
Till minne av denna modiga lilla Snodroppe, och av den standiga kampen mellan Vinter och Var i mars, ger man varandra dessa sma blommor som kallas Mărţişor.
lördag 14 mars 2009
Fredagen den trettonde.
Jag vet att nagra av er undrar vad jag egentligen gor om dagarna. Well, det undrar jag med, med jamna mellanrum. Men sa har tillbringade jag i alla fall min gardag:
07.50. Vaknar och snoozar tills jag hor att toaletten blir ledig. Det ar verkligen galet lyhort har. Ibland maste jag titta upp fran sangen for att jag ar overtygad om att det ar nagon i mitt rum, da det bara ar nagon utanfor dorren eller i rummet bredvid som hostar. Dessvarre ar tvn precis utanfor mitt rum. Borjar vanja mig vid att standigt vara omgiven av ljud, men det ar lite jobbigt for nagon som egentligen trivs bast i skogen. En natt vaknade jag och i tystnaden horde jag hur regnet slog mjukt mot fonstret. Det var sa vackert att jag inte ville somna om.
08.25. Ater frukost (ett specifikt inlagg om maten kommer en annan gang).
09.00. Morgonsamling med personalen. Diskussion, skratt och bon for dagen.
09.30. Stadar mitt rum, pluggar rumanska, laser en bok.
10.30. Pratar med Olga. Diskuterar grammatiska svarigheter och forsoker forklara hur det funkar med skatter och vad de anvands till i Sverige. Hon sager att det later som en drom, som det hon drommer om for sitt land.
11.15. Fikar med personalen.
11.45. Fortsatter med rumanskan, flatar haret pa nagra av tjejerna och far i uppdrag att renskriva nagra texter pa datorn. Olga undrar om jag har jobbat som sekreterare nagon gang eftersom hon tycker att jag skriver sa snabbt. Haha. Och da skriver jag anda pa rumanska, vilket innebar att jag inte har en aning om vad jag skriver och maste dubbelkolla stavningen for varje ord, pa ett tangentbord som inte ar som jag ar van vid.
13.00. Lunch.
13.45. Far nya texter att skriva ut och klistrar sedan upp skyltarna pa diverse stallen i centret.
16.00. Den latt sotaste killen pa hela centret (inte pa grund av hans good looks, men for att han laspar lite - jag har nan sorts thing for killar som smalaspar) ska trana aerobics i kallaren, men eftersom aerobicsledaren inte dyker upp spelar vi memory istallet. Jag vinner!
16.20. Tjejen dyker upp till slut och vi ar nagra som forsoker hanga med i hennes ambitiosa rorelser. Hon ar sjukt vig och jag kommer plotsligt ihag att OS-gulden i gymnastik typ alltid gar till Ryssland. Vi skrattar mycket at hennes hoftrullanden och min oformaga att genomfora rorelserna, men det ar valdigt skont att rora pa sig lite.
17.10. Flatar om nagra av flatorna och ser pa tv med nagra av kidsen.
18.30. Middag. Den borjar egentligen en halvtimme senare, men Ion har fixat specialmat till mig, eftersom han tycker att jag ater for lite. Nagon sorts graddfils- och farskostgrej med brod som han alltid at nar han var liten. Aven om det inte ar jattegott blir jag valdigt glad.
19.00. Far lana datorn. Pratar med mamma och pappa, bloggar och skriver nagra mejl.
20.30. De satter pa filmen Jackie Shan, dubbad pa ryska- saklart. Sa istallet ater jag solrosfron (tydligen grejen gallande snacks har), skriver massa och lyssnar pa musik. Kvallens spellista bestar framst av Sakert! Det har vet inte du om, men jag vantar pa dig. Och Wij. Sanningen om dig - om jag skulle valja en lat som beskriver mig, tror jag att det skulle vara den - och Ett slag for dig - som jag onskar vore min.
23.00. Lagger mig, och laser ut min bok.
00.15. Somnar.
En ganska vanlig, men sardeles bra dag, trots regn. Jag umgicks ratt mycket med ungdomarna, pa satt som inte kraver sa manga ord, vilket gjorde mig valdigt glad. Jag fick stekt och inte enbart kokt mat till lunch och forstod flera meningar rumanska.
Trots att det var fredagen den trettonde.
07.50. Vaknar och snoozar tills jag hor att toaletten blir ledig. Det ar verkligen galet lyhort har. Ibland maste jag titta upp fran sangen for att jag ar overtygad om att det ar nagon i mitt rum, da det bara ar nagon utanfor dorren eller i rummet bredvid som hostar. Dessvarre ar tvn precis utanfor mitt rum. Borjar vanja mig vid att standigt vara omgiven av ljud, men det ar lite jobbigt for nagon som egentligen trivs bast i skogen. En natt vaknade jag och i tystnaden horde jag hur regnet slog mjukt mot fonstret. Det var sa vackert att jag inte ville somna om.
08.25. Ater frukost (ett specifikt inlagg om maten kommer en annan gang).
09.00. Morgonsamling med personalen. Diskussion, skratt och bon for dagen.
09.30. Stadar mitt rum, pluggar rumanska, laser en bok.
10.30. Pratar med Olga. Diskuterar grammatiska svarigheter och forsoker forklara hur det funkar med skatter och vad de anvands till i Sverige. Hon sager att det later som en drom, som det hon drommer om for sitt land.
11.15. Fikar med personalen.
11.45. Fortsatter med rumanskan, flatar haret pa nagra av tjejerna och far i uppdrag att renskriva nagra texter pa datorn. Olga undrar om jag har jobbat som sekreterare nagon gang eftersom hon tycker att jag skriver sa snabbt. Haha. Och da skriver jag anda pa rumanska, vilket innebar att jag inte har en aning om vad jag skriver och maste dubbelkolla stavningen for varje ord, pa ett tangentbord som inte ar som jag ar van vid.
13.00. Lunch.
13.45. Far nya texter att skriva ut och klistrar sedan upp skyltarna pa diverse stallen i centret.
16.00. Den latt sotaste killen pa hela centret (inte pa grund av hans good looks, men for att han laspar lite - jag har nan sorts thing for killar som smalaspar) ska trana aerobics i kallaren, men eftersom aerobicsledaren inte dyker upp spelar vi memory istallet. Jag vinner!
16.20. Tjejen dyker upp till slut och vi ar nagra som forsoker hanga med i hennes ambitiosa rorelser. Hon ar sjukt vig och jag kommer plotsligt ihag att OS-gulden i gymnastik typ alltid gar till Ryssland. Vi skrattar mycket at hennes hoftrullanden och min oformaga att genomfora rorelserna, men det ar valdigt skont att rora pa sig lite.
17.10. Flatar om nagra av flatorna och ser pa tv med nagra av kidsen.
18.30. Middag. Den borjar egentligen en halvtimme senare, men Ion har fixat specialmat till mig, eftersom han tycker att jag ater for lite. Nagon sorts graddfils- och farskostgrej med brod som han alltid at nar han var liten. Aven om det inte ar jattegott blir jag valdigt glad.
19.00. Far lana datorn. Pratar med mamma och pappa, bloggar och skriver nagra mejl.
20.30. De satter pa filmen Jackie Shan, dubbad pa ryska- saklart. Sa istallet ater jag solrosfron (tydligen grejen gallande snacks har), skriver massa och lyssnar pa musik. Kvallens spellista bestar framst av Sakert! Det har vet inte du om, men jag vantar pa dig. Och Wij. Sanningen om dig - om jag skulle valja en lat som beskriver mig, tror jag att det skulle vara den - och Ett slag for dig - som jag onskar vore min.
23.00. Lagger mig, och laser ut min bok.
00.15. Somnar.
En ganska vanlig, men sardeles bra dag, trots regn. Jag umgicks ratt mycket med ungdomarna, pa satt som inte kraver sa manga ord, vilket gjorde mig valdigt glad. Jag fick stekt och inte enbart kokt mat till lunch och forstod flera meningar rumanska.
Trots att det var fredagen den trettonde.
fredag 13 mars 2009
Hemlangtan.
Jag har aldrig varit sa bra pa de dar kanslostormarna. Aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera forvantningarna infor julafton, fodelsedagar och midsommar. Jag far prestationsangest.
Ar nog mer den langsamma typen, vars kanslor tar tid pa sig. Men de jag har andras inte sa snabbt. Jag hatar att valja, men nar jag val valt sa haller jag mig till det.
En av de mest romantiska scener jag vet ar fran filmen Working Girl (inte en sa storslagen film i ovrigt - forutom den galna uppvisningen i 80-talsmode - men den var inspelad efter Pretty Woman pa ett videoband nar jag var liten, och jag sag de dar filmerna varje gang jag var sjuk eller hade trakigt). I slutet av filmen visas en vanlig vardagsmorgon i koket. Paret har brattom, de ar sena till jobbet, men allt flyter anda pa - den ena dricker kaffe, den andra brer och tar en tugga av en macka. Nar de mots ger de varandra en snabb puss, ett leende och byter macka och kaffe med varandra.
Sant gillar jag. Vardagsromantik.
Sa nar jag tanker pa saker dar hemma som jag saknar, sa ar det inget storslaget. Jag langtar efter middag en mandagskvall i soffan, att dricka te, se pa film och sen prata halva fredagsnatten, hjalpas at att tvatta, se alla de basta avsnitten fran en tv-serie, lasa en bok uppkrupna i varsitt horn av soffan. Tid pa tu man hand med alskade manniskor.
Min gode van Marcus flickvan Terese har en lat med foljande textrader pa sin skiva:
It’s the late night conversations that stays inside my mind
It’s the everyday surprises that keeps me on my feet
And partically things in patterns that make me loose my heartbeat
Precis sa.
Ar nog mer den langsamma typen, vars kanslor tar tid pa sig. Men de jag har andras inte sa snabbt. Jag hatar att valja, men nar jag val valt sa haller jag mig till det.
En av de mest romantiska scener jag vet ar fran filmen Working Girl (inte en sa storslagen film i ovrigt - forutom den galna uppvisningen i 80-talsmode - men den var inspelad efter Pretty Woman pa ett videoband nar jag var liten, och jag sag de dar filmerna varje gang jag var sjuk eller hade trakigt). I slutet av filmen visas en vanlig vardagsmorgon i koket. Paret har brattom, de ar sena till jobbet, men allt flyter anda pa - den ena dricker kaffe, den andra brer och tar en tugga av en macka. Nar de mots ger de varandra en snabb puss, ett leende och byter macka och kaffe med varandra.
Sant gillar jag. Vardagsromantik.
Sa nar jag tanker pa saker dar hemma som jag saknar, sa ar det inget storslaget. Jag langtar efter middag en mandagskvall i soffan, att dricka te, se pa film och sen prata halva fredagsnatten, hjalpas at att tvatta, se alla de basta avsnitten fran en tv-serie, lasa en bok uppkrupna i varsitt horn av soffan. Tid pa tu man hand med alskade manniskor.
Min gode van Marcus flickvan Terese har en lat med foljande textrader pa sin skiva:
It’s the late night conversations that stays inside my mind
It’s the everyday surprises that keeps me on my feet
And partically things in patterns that make me loose my heartbeat
Precis sa.
Mitt rum.
Sa har ser mitt rum ut:
En tom sang till vanster (Linda - den vantar pa dig!), min sang till hoger (med en av mina aldsta vanner pa), garderober och balkongdorr rakt fram.
Balkongen ar en fin grej. Har kanske inte sa fabulos utsikt, men sol hela dagen!
Dessutom hanger jag numera mina nytvattade klader dar. Forsta gangen jag tvattade hangde jag upp mina klader pa den stora balkongen tillsammans med resten av kladerna. Nar jag skulle hamta dem dagen efter hittade jag min pyjamas, en socka och ett par trosor. Resten var forsvunnet. Sockorna har fortfarande inte dykt upp. Trosorna hittades pa lite olika stallen under dagen. Som en bra grej att jag bara har med mig hederliga bomullstrosor i hipstersmodell och inte nagot mer fancy, genomskinligt eller mindre, eftersom de helt plotsligt exponerades for halva centret.
Well, tillbaka till rummet. Bredvid min sang en bokhylla och en liten byra (med en lampa som jag har rakat branna upp en del av lampskarmen pa, med suspekt lukt och nervosa kids som foljd. Skyller pa feberyra, hmm.). Samt en lasfotolj.
Och pa val valda stallen sma uppklistrade lyckostunder att minnas.
En tom sang till vanster (Linda - den vantar pa dig!), min sang till hoger (med en av mina aldsta vanner pa), garderober och balkongdorr rakt fram.
Balkongen ar en fin grej. Har kanske inte sa fabulos utsikt, men sol hela dagen!
Dessutom hanger jag numera mina nytvattade klader dar. Forsta gangen jag tvattade hangde jag upp mina klader pa den stora balkongen tillsammans med resten av kladerna. Nar jag skulle hamta dem dagen efter hittade jag min pyjamas, en socka och ett par trosor. Resten var forsvunnet. Sockorna har fortfarande inte dykt upp. Trosorna hittades pa lite olika stallen under dagen. Som en bra grej att jag bara har med mig hederliga bomullstrosor i hipstersmodell och inte nagot mer fancy, genomskinligt eller mindre, eftersom de helt plotsligt exponerades for halva centret.
Well, tillbaka till rummet. Bredvid min sang en bokhylla och en liten byra (med en lampa som jag har rakat branna upp en del av lampskarmen pa, med suspekt lukt och nervosa kids som foljd. Skyller pa feberyra, hmm.). Samt en lasfotolj.
Och pa val valda stallen sma uppklistrade lyckostunder att minnas.
tisdag 10 mars 2009
Hjartat.
Jag har nu last ut fyra av mina bocker. (Maste forsoka hitta nat stalle som saljer engelska bocker snart.) En av dem ar Alkemisten av Paulo Coelho. Valdigt vacker, och manga ganger vis, var den.
Som det har.
"Varfor behover man lyssna pa sitt hjarta?" fragade pojken nar de gjorde i ordning sitt nattlager.
"Darfor att ditt hjarta finns dar du ska soka din skatt."
"Mitt hjarta ar oroligt", sade pojken. "Det ar fullt av drommar, det blir kanslosamt och det foralskar sig i en kvinna av oknen. Det ber mig saker och det haller mig vaken om natterna nar jag tanker pa henne."
"Det ar bra. Du har ett hjarta som lever. Fortsatt att lyssna till vad det sager." /.../
Pojken lyssnade vidare till sitt hjarta, samtidigt som de forflyttade sig genom oknen. Till slut blev han fortrogen med alla dess konster och knep och han borjade godta det som det var. Da slappte radslan. Och han ville inte langre vanda om, for en kvall sa hans hjarta till honom att det var tillfreds med livet. Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det pa att jag ar ett hjarta i en mansklig varesle, och manniskors hjartan ar sadana. De tors inte lata sina storsta drommar ga i uppfyllelse, for de inbillar sig att de inte fortjanar det, eller att de inte ska na anda fram. En manniskas hjarta blir dodsforskrackt bara det tanker pa en karlek som gar sonder for alltid, eller pa stunder som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller pa skatter som gar att finna men som anda gommer sig i sanden for evigt. For da lider det oandligt mycket. /.../
Alla manniskor pa jorden har en skatt som vantar dem, sade hans hjarta. Men manniskohjartat talar sallan om dessa skatter, for vuxna man och kvinnor vill inte langre upptacka dem. Endast barn far hora talas om dem. Men efter en viss alder far varje person ga mot sitt eget ode utan att hjartat lagger sig i. Tyvarr finns det bara nagra fa som foljer den vag som finns utstakad for dem och som ar levnadsodets och lyckans vag. Manniskor upplever varlden som nagot hotfullt - och just darfor blir varlden hotfull.
Darfor talar hjartat lagre och lagre allt eftersom aren gar. Det tystnar aldrig helt, men det hoppas sa smaningom att dess ord inte langre ska horas. Inget hjarta vill att en manniska ska lida for att hon inte har foljt rosten i sitt inre.
"Varfor uppmanar inte hjartat manniskan att alltid folja drommarna?" fragade pojken alkemisten.
"Darfor att det ar hjartat som brukar plagas mest. Och det tycker inte om att plagas."
Fran den studen forstod pojken sitt hjarta. Han bad att det aldrig mer skulle svika honom. Han bad att det skulle svida inne i brostet och varna honom nar han borjade avlgsna sig fran sina drommar. Och han svor att han alltid skulle lyssna till och ratta sig efter dessa tecken.
Som det har.
"Varfor behover man lyssna pa sitt hjarta?" fragade pojken nar de gjorde i ordning sitt nattlager.
"Darfor att ditt hjarta finns dar du ska soka din skatt."
"Mitt hjarta ar oroligt", sade pojken. "Det ar fullt av drommar, det blir kanslosamt och det foralskar sig i en kvinna av oknen. Det ber mig saker och det haller mig vaken om natterna nar jag tanker pa henne."
"Det ar bra. Du har ett hjarta som lever. Fortsatt att lyssna till vad det sager." /.../
Pojken lyssnade vidare till sitt hjarta, samtidigt som de forflyttade sig genom oknen. Till slut blev han fortrogen med alla dess konster och knep och han borjade godta det som det var. Da slappte radslan. Och han ville inte langre vanda om, for en kvall sa hans hjarta till honom att det var tillfreds med livet. Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det pa att jag ar ett hjarta i en mansklig varesle, och manniskors hjartan ar sadana. De tors inte lata sina storsta drommar ga i uppfyllelse, for de inbillar sig att de inte fortjanar det, eller att de inte ska na anda fram. En manniskas hjarta blir dodsforskrackt bara det tanker pa en karlek som gar sonder for alltid, eller pa stunder som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller pa skatter som gar att finna men som anda gommer sig i sanden for evigt. For da lider det oandligt mycket. /.../
Alla manniskor pa jorden har en skatt som vantar dem, sade hans hjarta. Men manniskohjartat talar sallan om dessa skatter, for vuxna man och kvinnor vill inte langre upptacka dem. Endast barn far hora talas om dem. Men efter en viss alder far varje person ga mot sitt eget ode utan att hjartat lagger sig i. Tyvarr finns det bara nagra fa som foljer den vag som finns utstakad for dem och som ar levnadsodets och lyckans vag. Manniskor upplever varlden som nagot hotfullt - och just darfor blir varlden hotfull.
Darfor talar hjartat lagre och lagre allt eftersom aren gar. Det tystnar aldrig helt, men det hoppas sa smaningom att dess ord inte langre ska horas. Inget hjarta vill att en manniska ska lida for att hon inte har foljt rosten i sitt inre.
"Varfor uppmanar inte hjartat manniskan att alltid folja drommarna?" fragade pojken alkemisten.
"Darfor att det ar hjartat som brukar plagas mest. Och det tycker inte om att plagas."
Fran den studen forstod pojken sitt hjarta. Han bad att det aldrig mer skulle svika honom. Han bad att det skulle svida inne i brostet och varna honom nar han borjade avlgsna sig fran sina drommar. Och han svor att han alltid skulle lyssna till och ratta sig efter dessa tecken.
Ur Alkemisten sid 140-144
Drommar.
Jag forsoker leva i nuet. Inte tanka allt for mycket pa hur det ar i Sverige (men nar det ryktas om svensk var ar det svart), spela upp scener och dialoger som kunde ha varit, eller dromma mig bort.
Men i dag! Da ar allt tillatet. I formiddags blev det namligen klart att jag nar jag kommer tillbaka till Stockholm inte langre bor i ett korridorsrum utan i en egen liten lagenhet. Ett forstahandskontrakt pa Gotlandsgatan 73 pa Soder ar helt klart grejen gott folk. Hoho!
Sa i dag drommer jag om Soders hojder. Om solnedgangar att blicka ut over, ljumma sommarkvallar, bruna ben, uteserveringar att prata bort hela kvallen pa. Om mjukglass, sma cafeer, parkteatrar och utflykter till solvarma klippor. Om att inreda, fixa, sy, handla sma egna detaljer och kunna bjuda over vanner pa middag. Och om utsikt mot en innergard (innergardar ar en san dar sak jag blir pirrig av) att vila ogonen pa i pluggpauserna.
Och i dag tycker jag det ar minst sagt okej.
Dessutom ar jag glad att jag drommer igen. Inte som i att dromma sig bort. Men att dromma om framtiden, det gor jag bara nar jag mar bra och/eller befinner mig pa ratt stalle.
Men i dag! Da ar allt tillatet. I formiddags blev det namligen klart att jag nar jag kommer tillbaka till Stockholm inte langre bor i ett korridorsrum utan i en egen liten lagenhet. Ett forstahandskontrakt pa Gotlandsgatan 73 pa Soder ar helt klart grejen gott folk. Hoho!
Sa i dag drommer jag om Soders hojder. Om solnedgangar att blicka ut over, ljumma sommarkvallar, bruna ben, uteserveringar att prata bort hela kvallen pa. Om mjukglass, sma cafeer, parkteatrar och utflykter till solvarma klippor. Om att inreda, fixa, sy, handla sma egna detaljer och kunna bjuda over vanner pa middag. Och om utsikt mot en innergard (innergardar ar en san dar sak jag blir pirrig av) att vila ogonen pa i pluggpauserna.
Och i dag tycker jag det ar minst sagt okej.
Dessutom ar jag glad att jag drommer igen. Inte som i att dromma sig bort. Men att dromma om framtiden, det gor jag bara nar jag mar bra och/eller befinner mig pa ratt stalle.
måndag 9 mars 2009
Sjuk.
Tva veckor. Eller en hel evighet. Sa lange har jag nu befunnit mig har i Moldavien. Tva veckor hemma i vardagslunken i Sverige kan forflyta utan att mycket hander. Medan dessa tva har varit en kanslomassig berg- och dalbana.
Maste borja med att revidera inlagget om kylan/varmen. Inte ta tillbaks, for det ar/var fortfarande svinigt kallt ibland. Men det visade sig att en av anledningarna till att jag fros var feberfrossa. Jag fick feber i onsdagskvall och insjuknade i nan sorts influensa. I dag ar forsta dagen da jag ar feberfri (tror jag). Forkylningen och svagheten hanger dock med ett tag till. Det ar ingen hojdare att vara sjuk i frammande land, kan jag meddela. Speciellt om man redan innan ar forsvagad rent kanslomassigt. Att da ocksa kanna alla fysiska krafter rinna bort, blev en djupdykning ner i annu en dal. Tur da att det finns mobiltelefoner och foraldrar som orkar lyssna pa snor och tarar (undrar nar jag egentligen blir vuxen nog att klara mig utan dom? well, om det innebar att klara sig sjalv att vara vuxen, da vill jag aldrig blir det).
Men. Nu ar det en ny vecka, och nya tag.
Maste borja med att revidera inlagget om kylan/varmen. Inte ta tillbaks, for det ar/var fortfarande svinigt kallt ibland. Men det visade sig att en av anledningarna till att jag fros var feberfrossa. Jag fick feber i onsdagskvall och insjuknade i nan sorts influensa. I dag ar forsta dagen da jag ar feberfri (tror jag). Forkylningen och svagheten hanger dock med ett tag till. Det ar ingen hojdare att vara sjuk i frammande land, kan jag meddela. Speciellt om man redan innan ar forsvagad rent kanslomassigt. Att da ocksa kanna alla fysiska krafter rinna bort, blev en djupdykning ner i annu en dal. Tur da att det finns mobiltelefoner och foraldrar som orkar lyssna pa snor och tarar (undrar nar jag egentligen blir vuxen nog att klara mig utan dom? well, om det innebar att klara sig sjalv att vara vuxen, da vill jag aldrig blir det).
Men. Nu ar det en ny vecka, och nya tag.
onsdag 4 mars 2009
For ovrigt.
For ovrigt mar jag battre igen (forutom en begynnande forkylning). Jag har mer saker att gora pa dagarna och kvallarna, borjar fa in nagra fa rutiner, fa lite mer kontakt med ungdomarna och forsta lite mer av vad som hander. Men tar fortfarande en dag i taget.
Har aven fatt ett nytt rum. Lite storre och lite varmare (och med egen minibalkong!). Dock utan dator. Detta ar anledningen till mer sporadiska blogginlagg.
Har aven fatt ett nytt rum. Lite storre och lite varmare (och med egen minibalkong!). Dock utan dator. Detta ar anledningen till mer sporadiska blogginlagg.
Varmen. (eller ja, snarare avsaknaden av den.)
Min svenska handledare tipsade mig om att packa ner ett understall. Det kunde namligen bli kallt under natterna eftersom husen ofta inte ar sa bra isolerade, sa hon.
Men om natterna ar jag som varmast. Med pyjamas och tjocka knastrumpor under tre lager tacken vaknar jag varm, go och glad. Det behovs dock inget understall, eftersom varmen under natterna ar paslagen.
Dock var det anda ett valdigt bra tips.
For under dagarna daremot. Da stangs varmen av och det blir svinkallt. I dag och igar hade jag pa mig mitt skona Helly Hansen-understall (julklapp fran farmor och farfar-Tack!), jeans, troja, kofta, sjal, tjocksockor och ulltofflor. Da fryser jag bara litegrann. En filt over denna mundering gor temperaturen behaglig. Ett annat hett tips ar att hanga mycket i koket.
Annu en orsak till varfor jag langtar efter var och varme.
Tills dess anvander jag mig av mina norrlandska skills.
Men om natterna ar jag som varmast. Med pyjamas och tjocka knastrumpor under tre lager tacken vaknar jag varm, go och glad. Det behovs dock inget understall, eftersom varmen under natterna ar paslagen.
Dock var det anda ett valdigt bra tips.
For under dagarna daremot. Da stangs varmen av och det blir svinkallt. I dag och igar hade jag pa mig mitt skona Helly Hansen-understall (julklapp fran farmor och farfar-Tack!), jeans, troja, kofta, sjal, tjocksockor och ulltofflor. Da fryser jag bara litegrann. En filt over denna mundering gor temperaturen behaglig. Ett annat hett tips ar att hanga mycket i koket.
Annu en orsak till varfor jag langtar efter var och varme.
Tills dess anvander jag mig av mina norrlandska skills.
söndag 1 mars 2009
Trott.
Jag tankte skriva ett inlagg om helgen da februari blev till mars. Om en obegriplig varstadning, bla himmel, en gra varld och en intenstiv langtan efter farg och trad som vacks ur sin slummer. Hur luften luktar branda lov. Om en promenad lika lang som Jonathans nya skiva, ganger tva. Om maten, hundarna och kyrkobesoket da jag tvattade en gammal moldavisk tants fotter.
Men jag orkar inte.
Jag ar sa trott. Det racker inte att jag sover drygt atta timmar varje natt och ofta en stund pa dagen ocksa. Antar att det ar anspanningen i att aldrig kanna sig helt trygg och saker, att hela tiden masta anstranga sig for att forsta atminstone lite av vad som hander, sags, forvantas. Att aldrig helt kunna koppla av.
I dag akte de svenska killarna harifran, och aven om jag ofta bara traffade dom en kvart under middagen sa var det sa himla skont att for en stund kanna sig som en naturlig del av ett samtal. Och nar jag for en stund tillat mig att kanna efter hur det skulle kannas att aka hem, da grat jag igen.
Ikvall ska jag pa rumansk teater och nu ska jag fortsatta att se en film som egentligen inte ar sa bra, men det kanns battre att grata till en film an med ansiktet nerborrat i en kall sang.
Men jag orkar inte.
Jag ar sa trott. Det racker inte att jag sover drygt atta timmar varje natt och ofta en stund pa dagen ocksa. Antar att det ar anspanningen i att aldrig kanna sig helt trygg och saker, att hela tiden masta anstranga sig for att forsta atminstone lite av vad som hander, sags, forvantas. Att aldrig helt kunna koppla av.
I dag akte de svenska killarna harifran, och aven om jag ofta bara traffade dom en kvart under middagen sa var det sa himla skont att for en stund kanna sig som en naturlig del av ett samtal. Och nar jag for en stund tillat mig att kanna efter hur det skulle kannas att aka hem, da grat jag igen.
Ikvall ska jag pa rumansk teater och nu ska jag fortsatta att se en film som egentligen inte ar sa bra, men det kanns battre att grata till en film an med ansiktet nerborrat i en kall sang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)