Men lilla gumman.

Nagot som gor mig valdigt arg ar nar nagon "lilla gummar" mig. Klappar mig pa huvudet, lagger sitt huvud pa sned och behandlar mig som om jag vore dum; bara for att jag ar kvinna. Det gor mig galen att vissa situationer helt plotsligt loser sig om jag ber min pappa saga samma sak som jag redan sagt. Bara for att han ar en vit medelalders man, och sana lyssnar man pa.

Denna lilla gumman-attityd finns aven i sa kallade gentlemanna-maner. Att man behandlar mig som om jag vore svagare, bade fysiskt och mentalt, gor mig fruktansvard frustrerad. Jag har inget emot att ta emot hjalp eller vara beroende av nagon annan. Det tror jag ar en grundlaggande del av att vara manniska. Vi mar bra av, och ar skapade for, att leva i relationer och att tanka och bry oss om andra an oss sjalva. Jag har heller inget emot att bli forsorjd av min man under en period eller att nagon bjuder mig pa middag.
Sa lange den motsatta situationen ocksa intraffar.

Genom att testa handlingar pa det sattet, kan man upptacka denna forminskande attityd gentemot kvinnor. Gors det av karlek och respekt eller ar det (medvetet eller omedvetet) ett satt att uttrycka att kvinnan ar det svagare konet? Hander det lika ofta att kvinnan kor bilen, springer runt och oppnar dorren for sin man? Att hon betalar notan? Hjalper honom pa med kavajen? Sa lange svaret ar nej, blir jag bara arg. Som att kvinnor inte skulle vara kapabla att kliva ur en bil, tjana pengar eller kla pa sig sjalva. Nej, da ar det mycker mer respekt- och karleksfullt att uppmuntra och pusha mig att klara av saker jag tror att jag inte kan, eller ar radd for. Jag ar inte gjord av glas och jag behover inte beskyddas. Daremot behover jag karlek och att nagon tror pa mig.

Jag tycker att det ska fa finnas svaga man och starka kvinnor, och vice versa. Men det ska inte forutsattas vilket, och inom vilka omraden, utifran vilket kon du tillhor. Det finns undersokningar dar man spelat upp bebisgrat for en forsoksgrupp. Nar de trodde att bebisen var en flicka tolkade de graten som att hon var ledsen, men nar de trodde att det var en pojke som att han var arg. Fran det att vi fods socialiseras vi in i olika roller, beroende pa vart kon. Over lag lar sig pojkar att inte grata och att klara sig sjalva, flickor att se till gruppens basta och att vara radda om sig.

Har finns det ganska manga sana tendenser. Du ar kansligare an mig, du ar ju kvinna, sa nagon till mig igar, till exempel. Det ar valdigt uppdelat vad som anses vara kvinnligt och manligt, pa ett mer tydligt satt an i Sverige (med det sagt menar jag inte att jag inte upplever detta i Sverige, bara att det sker pa ett annat satt). Men eftersom jag vet att de bara vill val, spraket hindrar mig fran att uttrycka mig sa klart som jag skulle behova och att jag ar deras gast later jag bli att protestera vid manga tillfallen.

Men nar det ar mojligt, gor jag det. Berattar att bade tjejerna och killarna i min klass hade sy- och traslojd. For att det ar viktigt att kunna hantera grunderna i bada amnena. Kunna sy in en knapp, lagga upp ett par byxor, hanga upp en tavla, underhalla sin bostad. Och sedan (under en blandning av skeptiska och beundrande blickar) spikar jag ihop nagra ramar och hanger upp tavlorna for att bevisa min tes. Nar vi pratar om hur det funkar att fa barn i Sverige berattar jag att manga, inklusive jag sjalv, tycker att det ar viktigt att bade mamman och pappan ar hemma med barnen nar de ar sma. Intresting... blir svaret. Jag kallas aven skamtsamt ibland for fată puternică (stark flicka) eftersom jag envisas med att sjalv bara upp dammsugaren for trappan, flytta min egen sang och havdar att det ar bra att vara stark och ha muskler, aven om man ar tjej. Men du behover ju inte vara stark, du kommer snart att gifta dig med en stark man, far jag till svar da. Jag forsoker forklara att det for det forsta inte ens ar sakert att jag gifter mig och for det andra att jag vill vara stark anda, aven om jag forhoppningsvis gor det. Men det verkar liksom inte riktigt anses vara en bra forklaring. An.