En manad.

Regnvat asfalt. Vi springer over vagen, Take my hand miss, och hoppar in i marzutkan. Satter oss pa vara vanliga platser, langst bak vid varsitt fonster. Ljuset fran reklamskyltarna och de motande bilarna reflekteras i det blota och fargar gatan gul. Pa mina glasogon finns avtryck fran en bebishand.

Den dar stunden nar allt plotsligt stannar upp. Kryper ner under lagret av filtar, lagger ifran mig boken, stanger av musiken, slacker lampan. Det enda som hors ar hundarna utanfor och ett svagt flickfnitter fran andra sedan vaggen. Det dar lugnet.

Bussen aker forbi skylten som visar var Chisinau slutar. Falten breder ut sig. Ater mat i flera timmar; moter kor pa jakt efter nya betesmarker, later vinden blasa i haret. Och hur mycket jag an alskar Stockholmsliv ar det den dar tystnaden, doften av jord och luft, vidderna och traden som ger mig en lyckoklump i magen och far mig att skutta mellan tuvor. Traffar en man som ger mig livsgnistan tillbaka. Han har arbetarhander och ett bullrigt skratt, kan lika mycket om Sveriges historia som jag, hanger upp en varldskarta pa skapet och berattar historier ur ett, som det verkar, aldrig sinande forrad. Du verkar tycka om honom? Ja, han paminner mig om min morfar och farfar. De visar mig sin tradgard stor som en mindre fotbollsplan dar det vaxer gronsaker, frukttrad och vinrankor. Du kommer val tillbaka om nagon manad da har ar gront och vackert och allt smakar sa mycket battre?

Motet mellan det lite kalla, bistra, karga och det gastvanliga, uttrycksfulla. Blonda barn med fraknar och sa de med ekorrbruna ogon under svarta ogonbryn.

Och sa skymningsljuset, det mjuka. Som tar udden av allt det trasiga.


Jag tror jag har borjat alska det.