Kyrkogarden.

I dag promenerade jag pa en kyrkogard. Ostra Europas storsta judiska kyrkogard, sags det. Kvantitativt sett. Gravarna ligger tatt, tatt intill varandra och de slingrande, ibland nastintill igenvuxna stigarna leder vissa ganger till sa tranga passager att jag maste vrida overkroppen for att komma igenom. Stigar upptrampade av sorjande, tunga fotter. Jag stannar upp och haller andan ett tag.

Overallt ansikten som tittar mig i ogonen. Gamla, unga, barn. Och jag undrar vilka de var. Vilka sorger som var deras, vad som fick deras hjartan att bulta hardare. Vilken. Pa vissa stenar tva ansikten bredvid varandra. Tills doden skiljer oss at?

Overallt hebreiska bokstaver. Det enda jag forstar ar artalen, aret de foddes, aret de dog. Resten ar fordolt.

Och sa kom varen till mig. Grannarna eldade upp gras och lov och jag tog djupa andetag av den rokfyllda luften. Sag att traden fatt knoppar - vissa hade redan brustit. Solen brot igenom molntacket ibland, faglarna kvittrade och jag hittade en sjo med regntung farg. Och sa motte jag manga sma pojkar: pa promenad med sin mormor, sparkandes fotboll med sin pappa och en tredje som hade massa spring i benen.