Radslorna.

Nagot ar efter studenten gick jag i sjalavard. (Typ som att prata med en kurator. Min sjalavardare var utbildad beteendevetare, men vi traffades genom kyrkan eftersom en del av mitt jobbiga handlade om kyrkan och min tro. Men aven for att jag tror att bon ocksa kan hjalpa i sana situationer.) Jag minns inte sa mycket av vad vi sa, jag grat mest tror jag. Men en sak minns jag att hon sa: "Lina, du har sa hoga krav. Och du ar din egen hardaste domare."

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna genomfora underverk eller gora stora forandringar under den har tiden. Men jag trodde att det skulle vara lattare att gora nagot och inte lika svart att bara vara har.
Personalen ar helt kompetenta att klara arbetet och behover ju egentligen inte mig. Ungdomarna har varje vecka ett praktiskt omrade de ar ansvariga for - vilket inte lamnar alltfor manga sadana sysslor kvar at mig. Det ar svart att bygga relationer utan ett gemensamt sprak. Allt detta visste jag saklart aven innan, men det ar en helt annan sak att uppleva det.

Den har upplevelsen tar verkligen fram mina storsta radslor och issues pa ett konkret satt. Att kanna att jag far mer an jag ger gor att jag krisar rejalt, pa grund av det min sjalavardare pratade om - min prestationsangest. Att jag satter sa stor del av mitt varde i vad jag gor, och hur bra jag lyckas med det.
Har kan jag inte heller luta mig tillbaka pa tidigare meriter. Betyg, stipendium och CV spelar ingen roll. Vem ar jag nar allt sadant lamnats i Sverige?
For att inte tala om hur jobbigt det ar for mig att vara i en situation dar jag inte vet hur nagot funkar, eftersom jag har ett grymt kontrollbehov.
Jag har aven ett stort behov av att uttrycka mig, bolla kanslor, ideer och upplevelser, och kanna mig forstadd och bekraftad i det. Vad gor jag utan mitt eget sprak i ett sammanhang jag har svart att lasa av?
Och sa ar jag valdigt radd for att bli/vara ensam. Kanske inte det smartaste da att aka till ett land dar jag inte kanner nagon alls.

Eller sa kanske det ar jattebra.

Det ar grymt jobbigt, ja. Men valdigt nyttigt ocksa. Jag lar mig mycket om bade mig sjalv och andra, och det utvecklar mig forhoppningsvis till en battre manniska, mer som jag vill vara. Radslorna mina ar ju faktiskt nagot som ofta hindrar mig fran att gora det jag vill. Och jag onskar ofta att jag vore mindre radd, och detta ar ju kognitiv beteendeterapi pa hog niva.

Terese sjunger ocksa:
Its such a stupid little thing to believe that perfection makes complete.
Och det ar sa sant.