Hjartat.

Jag har nu last ut fyra av mina bocker. (Maste forsoka hitta nat stalle som saljer engelska bocker snart.) En av dem ar Alkemisten av Paulo Coelho. Valdigt vacker, och manga ganger vis, var den.

Som det har.

"Varfor behover man lyssna pa sitt hjarta?" fragade pojken nar de gjorde i ordning sitt nattlager.
"Darfor att ditt hjarta finns dar du ska soka din skatt."
"Mitt hjarta ar oroligt", sade pojken. "Det ar fullt av drommar, det blir kanslosamt och det foralskar sig i en kvinna av oknen. Det ber mig saker och det haller mig vaken om natterna nar jag tanker pa henne."
"Det ar bra. Du har ett hjarta som lever. Fortsatt att lyssna till vad det sager." /.../

Pojken lyssnade vidare till sitt hjarta, samtidigt som de forflyttade sig genom oknen. Till slut blev han fortrogen med alla dess konster och knep och han borjade godta det som det var. Da slappte radslan. Och han ville inte langre vanda om, for en kvall sa hans hjarta till honom att det var tillfreds med livet. Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det pa att jag ar ett hjarta i en mansklig varesle, och manniskors hjartan ar sadana. De tors inte lata sina storsta drommar ga i uppfyllelse, for de inbillar sig att de inte fortjanar det, eller att de inte ska na anda fram. En manniskas hjarta blir dodsforskrackt bara det tanker pa en karlek som gar sonder for alltid, eller pa stunder som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller pa skatter som gar att finna men som anda gommer sig i sanden for evigt. For da lider det oandligt mycket. /.../

Alla manniskor pa jorden har en skatt som vantar dem, sade hans hjarta. Men manniskohjartat talar sallan om dessa skatter, for vuxna man och kvinnor vill inte langre upptacka dem. Endast barn far hora talas om dem. Men efter en viss alder far varje person ga mot sitt eget ode utan att hjartat lagger sig i. Tyvarr finns det bara nagra fa som foljer den vag som finns utstakad for dem och som ar levnadsodets och lyckans vag. Manniskor upplever varlden som nagot hotfullt - och just darfor blir varlden hotfull.
Darfor talar hjartat lagre och lagre allt eftersom aren gar. Det tystnar aldrig helt, men det hoppas sa smaningom att dess ord inte langre ska horas. Inget hjarta vill att en manniska ska lida for att hon inte har foljt rosten i sitt inre.
"Varfor uppmanar inte hjartat manniskan att alltid folja drommarna?" fragade pojken alkemisten.
"Darfor att det ar hjartat som brukar plagas mest. Och det tycker inte om att plagas."

Fran den studen forstod pojken sitt hjarta. Han bad att det aldrig mer skulle svika honom. Han bad att det skulle svida inne i brostet och varna honom nar han borjade avlgsna sig fran sina drommar. Och han svor att han alltid skulle lyssna till och ratta sig efter dessa tecken.

Ur Alkemisten sid 140-144