Torsdag.

Igår var en ovanligt fin dag.

På morgonen åkte vi till en körsbärsodling. Där plockade vi flera kilo körsbär och åt tills vi inte ville ha mer. Allting var så vackert.





Sen var det picknick vi sjön, med mat (pizza, hurra!), kakor och en banankartong med körsbär. Jag hade fått låna en vit hatt för skydd mot solen och där jag låg och solade i det höga gräset såg jag i min outfit ut som en amerikansk tantturist. På det finns det som tur är inget bildbevis. Eller förresten! Haha, jag höll ju ett väldigt smörigt och improviserat tal som ska vara med på en informationsfilm om CRAC. Kära nån. Hoppas den sprids i väldigt begränsad upplaga.



På kvällen och åkte jag och Ion till hans syster och hennes man och plockade jordgubbar. Och så fick jag min favoritmat, placinta, och fick träffa min bullrige moldaviske favoritman - han som liknar min morfar och farfar. Det är skönt att gapskratta ibland.



När jag en gång blir så stor att jag har ett eget litet hus, då vill jag ha ett trädgårdsland, jordgubbar och fruktträd av olika slag.

I dag blåste det nästan som om jag vore vid havet.

Tredje natten nu jag vaknar av orosdrömmar. På morgonen kan jag inte komma ihåg vad de handlar om, men jag har en obestämbar huvudvärk. Jag vet inte, jag mår ju bra. Det kanske bara är vädret.

Olga och jag står på knä och rensar potatis i källaren. Potatis vi fått som gåva till centret. De dåliga mögliga i plåthinken som knappt håller ihop, de mindre mögliga ännu ätbara i banankartongen för att användas under de närmaste dagarna och de övriga, efter att vi putsat bort groddarna, tillbaka i de vita säckarna igen. Vi pratar om hur jag längtar hem och hur hon längtar bort. Hon berättar stolt och glad att hennes son i går övervann sin rädsla och cyklade själv längs den stora vägen i byn. Förklarar för mig hur man gör getost och frågar efter receptet på chokladbollar. Vi pratar om hur lätt det är att vara emot saker, säga vad som är fel och icke tillåtet. Hur mycket svårare det är att stå upp för något positivt, berätta hur man då istället ska göra - kunna visa på ett annat alternativ.

Det är fyra veckor kvar tills jag åker härifrån. Åker hem. Ibland känns det som en evighet, ibland som om det är för lite tid kvar. Att vara borta i fyra månader är en märklig tidsperiod. Det är så pass kort tid att den nya platsen inte hinner bli ett hem; när man kommit över den där första acklimatiseringen är det en överskådlig period kvar tills man ska åka hem, och då börjar man omedvetet ställa in sig på det. Samtidigt är det en så pass lång period att det inte är något man bara härdar ut eller glider igenom.

Jag är glad att jag tog mig igenom det jobbiga. För jag tror man måste öva sig på det – att stanna kvar. Lära sig, i praktiken veta hur det känns mitt i stormen, och efteråt. Att man inte dör, trots att det känns så vissa stunder. Att kampen är värt det, på grund av vad man vinner. För jag längtar inte längre efter det som är flyktigt, att vara fri som en fågel, kunna bryta upp när jag vill. Jag längtar efter sådant som är värt att investera i, som är värt att kämpa för. Men sådant kommer inte kostnadsfritt, utan är ett livslångt lärande.

I fredags kom ett tjockt brev till mig. Inuti låg en anteckningsbok och innanför pärmarna ett brev som börjar: Älskade vänner! Fatta vad jag saknar er. Hur kunde vi bli såhär utspridda? Galet är det. Men, misströsta inte. Anteckningsboken visar sig vara en gemensam dagbok för mig och tre av mina äldsta vänner (inte mätt i ålder, men i hur länge de funnits i mitt liv och i vad vi upplevt tillsammans). Idén är att vi ska ha den en vecka i taget och då skriva om våra tankar, drömmar, känslor, upplevelser. Sen postas den vidare. En månad senare dimper den ner i postlådan igen med glimtar från de andras liv under den senaste tiden. Genialt. Hittills har dagboken varit i Jönköping, Etiopien, Linköping och Moldavien. Så nog är vi utspridda minsann, och de saknas mig. Men åh vad jag älskar dem.

Att tänka om.

Känslorna, humöret och tankarna har verkligen gått i vågor under tiden jag har varit här.
Efter den där första perioden då en bra dag var en dag jag klarade av, kom en period av rastlöshet. Låg ensam på mitt rum och listade allt jag saknade och längtade efter. Mat och efterrätter, radiodokumentärer, svenska böcker, tv-program. Att kunna bestämma över min egen tid, laga min egen mat, ha de möjligheter jag vanligtvis har gällande hur jag vill tillbringa min tid. Ha något att göra på kväller och helger. Men mest av allt ett sånt där samtal på riktigt. En hel kväll med någon som känner mig, talar samma språk och har en liknande referensram. Ett sånt där samtal som befriar i all sin enkelhet och storhet.

Men sen tänkte jag att Nej, det här funkar inte. Funderade igenom vad den största frustrationen kom ifrån, och vad jag kunde göra åt det. Och det blev mycket bättre. Till och med så bra att jag när farfar blev dålig och jag började planera för en eventuell hemresa till min egen stora förvåning kände att jag inte ville åka hem, att jag inte var klar här. Jag som drömt återkommande mardrömmar om att befinna mig på en flygplats och inse att jag var på väg ut till ett annat land. Hur strupen då snördes åt, och paniken och hulkgråten kom. Och hur jag när jag vaknade kände en sådan lättnad över att jag redan var där, och hade gjort bort den värsta första tiden.

När jag kom tillbaka hit efter mitt besök hemma blev det väldigt jobbigt igen. De sju veckorna som var kvar kändes som en evighet. Men jag funderade en hel söndag, skrev av mig alla tankar och all oro, och kom fram till en hel del.
Skrev i min dagbok några veckor tidigare att: ”När jag var så där ledsen förut – på ett sätt var det lättare, då visste jag var jag hade mina känslor. Att vara glad här är svårare, jag är så rädd att glömma bort det onda och trasiga. Samtidigt vill jag ju vara en glad människa, med ett mjukt hjärta. Önskar så att det går ihop.”

Det är så mycket lättare att krypa ihop där i hörnet, hålla om sig själv och inte riskera nåt. Det är så mycket svårare att våga sig ut, ge av sig själv och ta emot av andra. Se allt det komplexa och lära sig att förhålla sig till det.
Insåg att jag på något sätt anser att jag måste göra mig förtjänt av att vara här. Jag tycker att det är ett stort ansvar att förvalta; de pengar jag fått, den tid människor lägger ner på mig, ja överhuvudtaget att jag är född in i ett sammanhang som ger mig möjligheter att åka ut så här. I allmänhet tycker jag ofta att jag måste förtjäna att bara finnas till, men det blir så mycket starkare här. När jag kan högprestera som jag är van vid, går det oftast att övertyga mig själv om att jag till viss mån åtminstone betalar av på skulden. Men eftersom jag inte har haft så mycket att göra här, utan snarare har fått förlita mig på andra, har det känts som om jag inte gjort rätt för mig. Och då hittar jag omedvetet på olika sätt att straffa mig själv. Tillåter mig inte att vara glad och må bra, utan låter tankarna snurra in sig i destruktiva mönster, som trycker ner mig själv.

Men så tänkte jag där i parken den där söndagen att Nej, detta slutar här och nu. Jag är så himla less på dessa eviga demoner! Gjorde en lista på allt jag vill hinna med innan jag åker härifrån. Det får mig att koncentrera mig på att vara här och inte räkna dagarna tills jag får åka hem, och plötsligt kändes tiden jag har kvar så kort. Försöker fokusera på det som är gott och som gör mig glad. Sluta oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Sluta ta på mig skulden och få dåligt samvete över sådant som inte ligger på mig. Men ändra det jag kan inverka på.

Så. Här kommer en lista över saker jag är speciellt glad för nu:

Alla fina människor jag har träffat och lärt känna här. Det känns dessutom som щь jag äntligen har börjat bygga upp ett litet socialt sammanhang, vilket är oerhört skönt. Några höjdpunkter från veckan som gick: i torsdags blev jag medbjuden på balett. Svansjön, med orkesterdike och otroligt duktiga dansare. Tre magiska timmar för 50 kronor. I fredags bakade jag chokladbollar igen, efter önskemål sedan förra gångens succé. Denna gång dock Moldavien-pimpade med grönt kokos och smaktillsatser av rosblad. Nåja, alla på tjejkvällen var nöjda över "The Swedish chocolate" även om de inte smakade kaffe och choklad utan blommor. I lördags träffade jag och Ion vår favoritbebis, och hennes föräldrar.

Sen fortsatte vi festen i centrum där de visade Eurovision på storskärm. Jag och Karin övergav för kvällen vår nationalitet och utropade oss själva till norskor. När Moldaviens bidrag Hora din Moldova (som alltså betyder Hora från Moldavien, men där Hora är en traditionell dans och inget annat) utbröt jubel och ringdans. Och jag gillar det (och bland annat det faktumet gör att jag inte vågar shoppa nåt här, för jag börjar liksom misstänka att min smakkänsla har fått sig en törn, vill inte gärna komma hem i stilettklackar och heldräkt i leopardmönster). Söndagen tillbringades på en baseballmatch. Baseball i Moldavien liksom, vem trodde det? Men mina nyfunna amerikanska vänner hade såklart koll på läget. Och tränaren för det ena laget i nästa match hade en oväntat festlig utstyrsel. Haha.

Dagarna är så varma att det är skönast att vara i skuggan, och kvällarna är ljumma och luften tung av söt blomdoft.

Min motorcykel är såld. Eller nåja, det känns minsann lite sorgligt också. Men det var ett alldeles för dyrt nöje för tillfället. Och pengarna ska istället spenderas på den gamla drömmen att tågluffa Europa runt. Nästa sommar, gott folk!

Hoppet som ställen som detta ger mig.

Jag har börjat träna. En gång i veckan på aerobics tillsammans med en annan svensk tjej, och så långa promenader de andra dagarna. Motion frigör ju som bekant må-bra-ämnen, och så får jag som ett plus i kanten en charmig bondbränna.

Om Joel överger dealen ”Om vi är XX år gamla och ännu inte gift oss tar vi varandra”, och gifter sig med någon alla de andra tjejerna han gjort samma deal med, och om Linda hittar någon annan att flytta ihop med istället för mig i vårt tantsingelkollektiv så har jag numer en friare i Moldavien. Han har till och med sett ut brudtärnor och slänger upp mig på axeln nu och då och svingar mig runt, runt som en förberedelse på att bära mig över tröskeln. Om det inte vore för att han är lika gammal som min yngsta lillebror och jag misstänker att han främst bara vill åka till Sverige, så kanske jag skulle ha slagit till redan nu.

Sommarplaner som får hjärtat att slå lite snabbare av glädje. Först och främst allt det där som tillhör sommar-Övik: älskade vänner och familj, glass i gästhamnen, grillkvällar, ljusa sommarnätter, djupa skogar och höga berg, solvarma klippor vid havet, sand att borra ner tårna i, lata dagar på baksidan av huset med radio och en bok. Förhoppningsvis några dagar längs Höga kusten-leden igen och så ska jag agera renoveringsassistent. Roadtrip och semester med nya och gamla vänner. Öland, och Kalmar. Tillbaka till Ö-vik igen: Stockholmsbesök och bröllop. Sen festivalen Frizon med magasinet Ikon, och efteråt kanske hälsa på vännen i Örebro. Loveli Stockholm med skärdgårdsweekend, parkteater, utomhusserveringar, innergårdar och balkonger.

Och så hösten, med nya uppdaterade planer.


Visst finns det fortfarande stunder då jag både är frustrerad, irriterad, rädd och ledsen. Men även om jag inte för allt i världen vill glömma bort eller gömma undan det jobbiga, så vill jag inte att det ska vara fokus i mitt liv.


För övrigt måste jag bara få säga att jag tycker att Annika Norlin är smått genialisk, Mangan i Mammas nya kille måste vara den roligaste som finns och att ni måste lyssna på denna grymt underhållande dokumentär och se den här serien som jag anser vara på samma nivå som Klass 9A.

Mellan de två senaste inläggen.

(Om ni klickar på bilderna blir de som vanligt större.)

Tiden mellan de två senaste inläggen, alltså veckan innan jag åkte hem till Sverige, var på många sätt den hittills mest intensiva och roliga. Och det var skönt, för det gav mig inte så mycket tid att tänka på allt som skulle komma.

För det första flyttade det in två rediga gotlandstöser på mitt rum. Frida och Freja, även kallade Frid och Fröjd, gjorde sin sista gymnasiepraktik här på CRAC. Det blev pyjamaskalas med gapskratt varje kväll, så att kvällspersonalen fick komma in och hyssja.

En dag åkte vi skridskor i en inomhushall; Marcella hade fixat gratisbiljetter.
Vi blev tilldelade skridskor och alla tjejer, inklusive jag, fick konståkningsskridskor med taggar längst fram. Vad är grejen med det liksom? För att kunna göra piruetter, javisst, men varför tvingas tjejer som bara vill åka lite (läs: jag) ha dessa? Jag gjorde en vurpa och landade på rumpan det första jag gjorde. Det går ju inte att åka med sådana skitskridskor! Bitterheten var stor. Sa till Marcella att jag ville ha svarta skridskor istället, men då tittade hon märkligt på mig och sa att det är ju pojkskridskor. Jag förklarade att jag hade åkt på sådana skridskor i hela mitt liv och att i Sverige kan även flickor ha sådana. Försökte åka ett tag till, men till slut gav jag upp och lyckades på egen hand byta till mig ett par så kallade pojkskridskor. Glädjen var enorm, jag kunde åka i frihet igen! Tack och lov för hederliga hockeyrör!
En annan spännande upptäckt var att sargen där inte användes för att vila emot nu och då, utan som ett sätt att överhuvudtaget ta sig runt. Vilket innebar att man stoppade upp halva ishallen, om man lutade sig mot den.





Och så kom påsken även till Moldavien. De går ju som sagt efter den ortodoxa kalendern här, vilket i år innebar att påskhelgen inföll en vecka senare än i Sverige.
På centret målade vi ägg. Fast inte som jag brukar göra hemma, med roliga mönster och festliga gubbar, istället färgades hela äggen i olika färger. Det blev väldigt fint, även om jag nog fortfarande föredrar det lite mer fantasifulla svenska sättet.




Jag blev även bjuden på svenskt redigt påskfika av Erik, och åt påskaftonsmiddag på Andys pizza.



På natten mot påskdagen gick jag på en ortodox påskgudstjänst. Den börjar vid midnatt och håller på typ hela natten. Jag höll dock bara ut någon timme, då jag typ inte förstod något av vad som sades eller hände, och eftersom alla stod och jag är rätt kort såg jag ingenting. Men det var väldigt fint, jag tycker om symbolhandlingar. Och så var centrum så fint upplyst.




En av killarna på centret, Dima, har ärvt ett hus i en by drygt en timmes bilfärd från Chisinau.
Vi åkte dit och hjälpte till att fixa i ordning inför sommaren. Eftersom jag råkade säga att jag tyckte om att sätta potatis och hade gjort det när jag var liten, utsågs jag snabbt till potatisansvarig. Kändes för ett tag som om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Men efter lite sms-tips hemifrån ordnade det sig fint och jag och Frida kirrade ett fint litet potatisland.
Vi sådde även olika grönsaker, rensade ogräs och lagade en rasad berså. Eller försökte laga i alla fall. Det är väldigt frustrerande när man märker att det så ofta saknas bra redskap och material, samt i vissa fall kunskap. Inte för att jag är den händigaste personen i världen, men jag märker i alla fall när något görs halvdant. Men såklart, om man inte har pengar att köpa grejer med bra kvalité så håller det ju därefter. För att sammanfatta en dags arbete: jag skulle inte känna mig trygg i att sitta under den där bersån och dricka saft, efter att den rasat ihop ett flertal gånger bara under tiden vi var där, och att allt till slut vilade på en enda träpåle utan vettigt fäste. Och jag undrar hur grönsakerna kommer att må efter en månad utan vare sig gallring, rensning eller vattning, då vi kommer tillbaka...
Men det var en väldigt trevlig dag och skönt att få arbeta fysiskt.







Vi anordnade även en svensk afton med mat samt berättelser och foton från vår svenska vardag (och spårade ur på svenska flaggor som vi pyntade hela rummet med).
Efter att ha tillbringat en halv dag på marknaden för att shoppa ihop ingredienserna, la vi ytterligare en halv dag i köket på att knåpa ihop massa chokladbollar och palt. Bondmore-ådran kom fram, min norrländska dialekt förstärktes och jag styrde och ställde i köket med sleven i högsta hugg. Och när jag helt seriöst yttrade: Nä ni, nu måste vi ta älgen vid hornen! Eller älgen, renen är det väl? så förlamades mina medarbetare ett tag av en skrattattack.
Trots tidsbrist, vi serverade maten med svett och mjöl i pannan, och misstankar om att ingen skulle våga komma, så blev det till slut en lyckad afton. Med några missförstånd dock. Vi började glatt sleva upp palt, smör och lingonsylt, men fick snart ge upp på lingonsyltfronten. Att äta söt sylt till maten kunde de inte riktigt tänka sig, trots våra bedyranden om att det liksom gör hela grejen. Istället åt de den till chokladbollarna och på morgonmackorna dagen efter. Och så fick jag veta av några av killarna att de inte gillade mina bröders frisyrer. Snaggat ska det vara, annars finns en överhängande risk att bli nerslagen på stan. Och så insåg vi att ingen av oss förut hade lagat den ”typiskt svenska” maten vi bjöd på.

Andra spännande saker som hände under veckan var ett aerobicspass på gården och glasskalas hos min sötaste moldaviska bebis. Och att vi (fint uttryckt) med gemensamma krafter lyckades göra stopp i toaletten. Vi flydde halvdiskret fältet och tyckte hela dagen väldigt synd om den personen som fixade katastrofen.



Förutom att mina nya roommates bidrog med många skratt och äventyr blev det också mer tydligt vad som hänt sen jag kom. I kontrast till dem som kom helt nya och inte visste något eller kände någon till en början, blev det tydligare vilka framsteg jag ändå gjort. Hur mycket jag lärt mig och kan berätta om CRAC och Moldavien, att jag förstår en hel del moldaviska och att jag har fått ganska bra kontakt med personalen och ungdomarna. Det var väldigt skönt och roligt att upptäcka. Dessutom kände jag någon sorts stolthet när jag visade dem runt första dagen, över att jag får vara en del av allt detta. Kändes som om det var mitt, på något sätt.

Post-it love.

Jag var på en kortfilmsfestival igår. Den här filmen gillade jag mest.

Hemma och tillbaka igen.

Vi gjorde en repris, mamma, pappa och jag, i måndagskväll. Packade in mina väskor i bakluckan av bilen och körde de dryga tre milen inåt landet till Mellansels tågstation. Men jag torkade inte tårarna i baksätet på vägen upp den här gången och det var varmare ute - nollgradigt istället för tjugo minus. Tåget kom i tid, så vi slapp frysa på perrongen och gruppkramen blev kortare.
Trots att det nästan var midnatt syntes de höga tallarnas siluetter tydligt mot den flerfärgade himlen när jag tittade ut genom tågfönstret. Ljuset har återvänt under de veckorna jag varit borta, och för ett tag förlorade jag mig i den där sällsamma längtan efter förtrollade ljusa norrlandsnätter.

När folk frågade mig hur det kändes att åka tillbaka till Moldavien svarade jag att jag inte kände efter så mycket. Ville njuta av tiden hemma, och visste att jag inte var klar där nere. Jag är rätt bra på det där när det väl gäller. Att skjuta undan känslor och göra saker på ren vilja.
Men väl här nere kom ensamheten med full kraft igen. Inte lika stark som första gången, men ändå så att jag inte kunde somna utan fastnade i obegripliga oroliga halvdrömmar och fick kämpa mot gråten hela dagen.
I köket den första morgonen gav Rodica mig en kram och frågade mig hur det varit hemma, och då kunde jag inte kämpa emot tårarna längre. Precis innan hade hon konstaterat att hon som vanligt var hungrig, och att Tania som vanligt gäspade. ”What a team we are” konstaterade Tania, ”one is forever hungry, one is forever tired and one is sad and crying.” Och jag skrattade och torkade bort tårarna samtidigt.

Så visst är det annorlunda nu, jag känner till stället, förstår en hel del av vad de säger, och kommer tillbaka till människor som har börjat betyda mycket för mig.
Men samtidigt undrar jag varför i hela världen jag så ofta gör det så svårt för mig själv. Varför inte bara för en gångs skull välja den enkla vägen, liksom. Stanna hemma och slippa saknaden av vänner och familj, inte utsätta mig för allt det trasiga här och sen slippa lämna nya vänner. Och så önskar jag att jag vore lite mer sorglös. Att allt inte alltid gick så djupt i mig, och stannade under huden. Att jag kunde skaka av mig mer, inte alltid dra konsekvenserna av mina och andras handlingar och tankar till det yttersta, slippa det ständiga analyserandet, sorgen, oron. Blir arg på mig själv för att jag inte bara kan skärpa till mig och sluta gråta.

Då när jag känner att jag inte kan åstadkomma det jag vill, gråter av ensamhet och är så orolig att jag inte ens har ro att läsa en bok, räknar dagarna tills jag får komma hem igen, och försöker komma på saker som kan få mig att glömma bort allt ett tag - då tänker jag att det måste ju vara helt onödigt det här. Vad kommer det för gott ur detta? Men så kommer de där stunderna också, när jag känner att jag gör (och kommer att kunna göra) en skillnad, att jag har förändrats. När jag skrattar, får och ger kramar, lär mig nya saker, förstår mer. Då tänker jag att jag nog behövs jag med. Jag är inte den där glättiga typen som tycker att det är lätt att få kontakt med nya människor eller som märks på en fest. Det är jag alldeles för tankfull och blyg för. (Och ändå så säger min vän att jag är så bra, att hon kan ta med mig på alla ställen för att jag alltid passar in. När jag säger att jag oftast är rädd i nya sammanhang, svarar hon att det verkligen inte märks. Och Olga frågar hur jag gör för att alltid se saker ur nya synvinklar, se det positiva i situationer, och andra har undrat hur jag gör för att alltid vara så glad. Konstigt det där.) Men jag är bra på andra saker, och jag kanske når in till platser dit de sorglösa inte når. Trots allt vill jag ju vara mig själv, med allt vad det innebär. Så jag försöker ändra tankemönster, se det jag gör och kan istället för allt det andra.

Öppnar ett brev som kommit medan jag varit borta som börjar med Älskade starka vän. Jag som sitter på min säng och känner mig som en av de svagaste i världen. Fortsätter att läsa att hon är stolt över mig och tacksam för att jag finns och för det jag gör, samtidigt som tårarna börjar droppa igen. Och så läser jag igen något av det finaste någon skrivit till mig i ett annat brev: Du är ingen muntergök (tack!) men du är glädje i mitt liv!!
Så nog finns det hopp, och jag blir lugnare för varje dag, men mycket är en kamp också. Och visst är det så som Tomas sjunger att fastän vintern är för lång och kostymen lite trång så längtar jag hem till landet mitt, den värld jag känner och begriper.

Hemma var det som överallt både glädje och sorg. Men med den största skillnaden att jag kunde dela det med älskade. Tre av mina finaste vänner mötte mig på flygplatsen och jag blev så glad att jag grät. På sista april var det begravningsgudstjänst och minnesstund för farfar. Flaggan vajade på halv stång på både vår och farmor och farfars tomt, alldeles ovanför. Söndagen innan var det minnesstund i kyrkan. Min bror skrev så fint om det jag inte kunde, och satte ord på mycket av det jag känner. Och så träffade jag människor jag mår bra av, vilade mycket och åt massa gott. Avslutade med släktkalas på en strutsfarm där vi firade farmors 75-årsdag.


Pappa hissar flaggorna på halv stång, jag och mina snygga och älskade bröder i sorgeklädsel efter minnesstunden. Och så konsten att mata en struts.


En dag visade pappa en bild på mobilen från intensivvårdsavdelningen. På farmor och farfar, sovandes. I var sin säng, men nära ändå, farfars arm runt farmor. Och jag tänker att det måste vara något av det vackraste. Att få dela livet med någon så och fortfarande hålla varandras händer efter 56 års äktenskap. På min födelsedag berättade en av mina vänner att hon är gravid och jag grät av glädje, för barn är nog det finaste jag vet. Och jag tänker som så många gånger förut att jag fullständigt skiter i karriär, stort hus och allt det där i jämförelse med barn och familj. Vid en dödsbädd och i närheten av ett nytt liv bleknar sånt så påtagligt bort.