Hemlangtan.

Jag har aldrig varit sa bra pa de dar kanslostormarna. Aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera forvantningarna infor julafton, fodelsedagar och midsommar. Jag far prestationsangest.
Ar nog mer den langsamma typen, vars kanslor tar tid pa sig. Men de jag har andras inte sa snabbt. Jag hatar att valja, men nar jag val valt sa haller jag mig till det.

En av de mest romantiska scener jag vet ar fran filmen Working Girl (inte en sa storslagen film i ovrigt - forutom den galna uppvisningen i 80-talsmode - men den var inspelad efter Pretty Woman pa ett videoband nar jag var liten, och jag sag de dar filmerna varje gang jag var sjuk eller hade trakigt). I slutet av filmen visas en vanlig vardagsmorgon i koket. Paret har brattom, de ar sena till jobbet, men allt flyter anda pa - den ena dricker kaffe, den andra brer och tar en tugga av en macka. Nar de mots ger de varandra en snabb puss, ett leende och byter macka och kaffe med varandra.
Sant gillar jag. Vardagsromantik.

Sa nar jag tanker pa saker dar hemma som jag saknar, sa ar det inget storslaget. Jag langtar efter middag en mandagskvall i soffan, att dricka te, se pa film och sen prata halva fredagsnatten, hjalpas at att tvatta, se alla de basta avsnitten fran en tv-serie, lasa en bok uppkrupna i varsitt horn av soffan. Tid pa tu man hand med alskade manniskor.

Min gode van Marcus flickvan Terese har en lat med foljande textrader pa sin skiva:
It’s the late night conversations that stays inside my mind
It’s the everyday surprises that keeps me on my feet
And partically things in patterns that make me loose my heartbeat

Precis sa.