Varen.

Pa ett satt ar jag sa trott (nej sa mycket mer an trott, men jag hittar inte ordet som beskriver) pa all den har sorgen i mig. Men pa ett annat satt ger det mig hopp.
Jag fyllde ar i fredags. 24. Och jag grat sa mycket den dagen. Lyssnade pa radiodokumentarer pa min sang och grat over discoteksbranden i Goteborg och over morden pa Fadime och Anna Lindh. Grat nar vannerna ringde och sjong for mig. For att jag saknar dem sa, men av gladje ocksa, for att jag har dem. Och pa morgonen nar jag oppnade paket fran Sverige, fick blommor och ett specialbestallt halsband fran mina nya vanner har i Moldavien. Tania sjong Happy birthday, Marcelle jublade med: To our princess Lina!, Katja klappade takten och Olga holl ett vackert tal sa att ogonen tarades. (Jag tankte att den dagen skulle bli hojden av ensamhet, men det blev tvartom.)
Det har blivit var har och det ar nagot av det vackraste jag sett. Persiko- och korsbarstraden blommar i varannan tradgard, vi spelar badminton pa gatan utanfor centret i den ljumma kvallsluften, det bruna och graa pryds av skirt ljusgront och blommor i klara farger. Aldrig har val den gamla sanningen om att nagot maste do for att nagot nytt ska komma kants sa narvarande. Lyckan over det nya livet, allt det vackra, blir sa mer pataglig i kontrast mot det gra och hopplosa.
Ocksa i mitt hjarta har det blivit var. Det kanns som om jag har borjat komma ut pa andra sidan. Borjat trivas har, kanske hittat nagot av den dar balansen i att sorja over det onda men ocksa gladjas over det goda och vackra. For det hjalper ju faktiskt ingen som svalter att jag slutar ata. Men jag kan gora annat, och jag har blivit sa mycket mer tacksam over maten pa mitt bord. Jag vill inte bli fattig, sjuk eller ensam. Men jag vill leva pa ett satt som tillater andra att leva pa samma niva som jag. Jag ar sa tacksam over allt det goda som getts mig och jag onskar att andra ocksa skulle fa mojlighet till sant de finner vackert. Kanske har jag hittat ett satt att sorja och gladjas pa samma gang.
Sa pa ett satt ar jag glad over alla dessa tarar. For jag grater mycket hellre an ar kanslokall infor lidandet, och infor gladjen. Birro skriver i sin bok Svarta Vykort att det inte ar det som gor ont som dodar en, utan nar man inte langre kanner nagot. I en annan bok skriver Dr Paul Brand att mycket lidande i varlden beror pa for lite lidande hos andra. Cynism, individualism, segregering; kalla det vad du vill, men nagot har gjort vara hjartan harda. Jag hoppas att mitt hjarta har blivit lite mjukare den har varen, jag tror det.
Det gor ont nar knoppar brister, som bekant. Men hellre den smartan an standig vinter.