And all I want is a state of hope.

Ibland blir det sa kallt inne i mig. Det borjar nagonstans lite nedanfor hjartat, men mer i mitten, och det ar da jag tror att det aldrig nagonsin kommer att bli bra. Jag vet inte hur jag mar langre, det andras sa snabbt. Ena stunden ar jag sa glad att fa vara har och uppleva allt och Tania och Eugen dansar nan sorts traditionell moldavisk dans i koket som slutar i en gapskrattshog, Lina this is moldavian rap!. Nasta grater jag for jag har mer hemlangtan an jag nagonsin kommer att erkanna for mig sjalv och det finns sa mycket orattvist i varlden, har tittar jag den i ogonen och det gar inte att vika med blicken.

I sondags tog vi bussen till kyrkan, klev av pa en gata med de typiska hoghusen i betong och flagnande farg. Men kyrkan var nybyggd, med stora fonster och frascha farger och utanfor star pastorns stora Mercedes och den amerikanska familjens stadsjeep och den stora konstrasten far mig att ma illa. Nagon dag senare aker jag pa studiebesok till nagra andra projekt och dar ar en till nybyggd kyrka och jag suckar uppgivet. Men vi gar forbi huvudentreen, till kallaren, och dar har pastorn och hans fru ett arbete for fattiga barn. Den stora moteslokalen ar en stor byggnadsplats, for forsamlingen och pastorsfamiljen satsar alla pengar de har, och det ar inte mycket, for att fa fardigt lokalerna for barnen. Sen traffar jag en kvinna som i brist pa andra lokaler later barnen komma till hennes egen lilla lagenhet dar hon lagar mat at dem. Allt visar sig vara sa mer komplext an det forst ser ut. En man i kostym jobbar med och for aidssjuka, smeker dem over haret, oversatter deras historier for mig och leverar medicin, blojor och matpaket med storsta engagemang. Jag har aldrig traffat en manniska med aids forut och det kommer sa nara; saren, de svullna benen, de tunna kropparna, fattigdomen. Och han har sa fina ogon, killen med Che Guevara T-shirten, under de spretiga ogonbrynen.
Det gar inte att varja sig, och jag vill inte, men jag vet inte vad jag ska gora av allt. Det gar inte att hantera, men jag maste for annars gar jag sonder.

Och sa en kvall hamnar jag pa den storsta gatufesten jag nagonsin sett. Kommunistpartiet anordnar utomhuskonsert infor valet. Huvudgatan ar avstangd och doften av ol och cigarettrok gor mig lite hog av frihet, efter att hela tiden behova anpassa mig efter tider, normer och regler som inte ar mina egna. Olen och colan kostar lika mycket, atta kronor, och det ar skont att se nya ansikten och dansa lite. Det ar glitterljus i traden, grona ljusblixtar i luften och konfettiregn som singlar ner over oss.
Och dar nanstans borjar det lilla kalla vaxa, for i allt skalande kan jag inte lata bli att tanka pa killen pa centret och hans alkoholiserade mamma som brukade misshandla honom med ett jarnror och pa familjen jag traffat nagra timmar tidigare som bor i ett litet rum och knappt har rad att kopa brod till barnen som snart kommer att bli foraldralosa. Och jag vet att jag inte kan bara hela varldens sorger pa mig, men det krockar allt det dar i mig och jag vander mig till en tjej jag traffat for forsta gangen en timme tidigare och sager Det ar ganska konstigt det har, det ar sa manga konstraster, mellan manniskor, platser, stunder och jag kan inte riktigt hantera det. Och hon svarar att Nej, det ar en sak att hora och lasa om fattigdom, och en helt annan att mota den. Det gar inte att satta upp den dar barriaren. Men nar jag fortsatter forklara att jag alltid borjar tanka pa mig egen del av allt, jamfor och far sa daligt samvete sager hon att Men du kan inte gora den jamforelsen. Och kanske har hon ratt, att det ar ocksa sa. Att aven om allt hanger ihop sa kan jag inte ta hela ansvaret pa mig, det vore att ge mig alldeles for stor betydelse. Att inse att jag inte kan radda hela varlden utan att bli handlingsforlamad av sorgen, ar nog nodvandigt for att bli sa fri att jag kan gora det som ar mitt. Kan jag fa ditt nummer, undrar hon som berattar att hon heter Jolin. Som i sangen men med -in pa slutet. Det vore kul att traffas nan mer gang.

Den natten vaknar jag av att jag fryser och maste ta mig ytterligare en filt. Men pa morgonen lyser solen, luften dallrar over plattaken, och jag oppnar balkongdorren, kryper upp som en liten boll i fotoljen. Med barfotafotter och torra vinterben. Later solen, musiken och orden tina upp det kalla. Later tankar, minnen, kanslor komma och ga. Det tar nagra timmar, men sen har det kalla inte overhanden langre. (Det ar val inte sa konstigt att du har sorg, sager mamma.)