Att längta hem.

Den sista tiden har jag haft sådan hemlängtan att jag inte vetat vad jag ska göra. Jag har inte bara räknat dagar, utan också timmarna tills dagen skulle ta slut. Har desperat försökt tänka om, tänka mer positivt. Att det är sådant här jag kommer att längta efter senare när jag stressar runt i höst och har tentaångest. Att jag ska njuta av värmen, att jag har tid till att läsa andra böcker än kurslitteratur, skriva och ta långa promenader. Att jag ska passa på att upptäcka det okända jag har runt omkring mig. Men den sitter i kroppen på något sätt, längtan hem till mitt och de mina, som en rastlöshet, en oro. Ibland gör det fysiskt ont och ingenting jag gör hjälper.

Känner mig lite dum också, som går här och längtar hem så att jag nästan får andnöd. När jag borde få äventyrskickar, älska allt det nya, få vänner för livet och aldrig vilja åka hem till den grå vardagen. Men jag är ju inte sån. Jag får alltid nog av semestrar efter tio dagar och vill åka hem, och jag åkte inte hit för att vara med om en häftig nöjesresa. Jag tycker om mitt liv hemma, jag längtar efter de relationer som jag har investerat mycket i, och de människor som har investerat i mig och vet vem jag är.

Men samtidigt vill jag inte leva ett liv där jag hela tiden längtar efter något annat. Lika lite i Sverige som här. Och jag vet att det inte är sunt att lägga hela sin längtan på personer, en tidpunkt eller en plats. Det är inte rättvist och det leder såklart alltid till besvikelse. Så jag försöker med all min kraft att hantera klådan under huden.
Det är inte det att jag inte har det bra. För det har jag. Och jag ångrar inte att jag åkte, jag är tacksam för de lärdomar och erfarenheter, för den glädje och sorg vistelsen här har burit med sig.
Men nu vill jag hem.


Och ja, jag vet att jag inte har skrivit på länge. Sorry. Tror att det är den där oron som gör att jag inte förmått ta tag i det. Men medan tiden går, försöker jag ta tillvara den så gott jag kan. Här kommer en sammanfattning i bilder och text av lite av vad jag gjort den senaste tiden:

Förra måndagen var det internationella barndagen. Det arrangerades ett evenemang för barnen där vi från centret tillsammans med några andra organisationer ställde ut en del av vad ungdomarna hade pysslat ihop. Jag hjälpte till med det.

Och så var där parader, lekar, glass och underhållning.



I fredags åkte jag till Balţi och intervjuade några barn och personal från ett annat projekt som Erikshjälpen stödjer.


I lördags åkte jag med några vänner till en familj i en by utanför Chisinau. Där lagade vi en traditionell moldavisk middag som vi sedan åt upp på baksidan av huset under ett träd, bredvid deras get. Hälsosamt trevligt. Jag har lärt mig mycket om gästfrihet, generositet och att ge i glädje av det man har, under tiden jag har varit här.


I går var jag i Bender, där vi besökte ytterligare ett dagcenter som Erikshjälpen stödjer i Moldavien. Bender ligger i Transnistrien, utbrytarregionen i Moldavien som sägs vara en kvarleva från Sovjettiden. Där hängde också Karl XII i början av 1700-talet efter att ha förlorat slaget vid Poltava. I ett konstverk som gestaltar Benders historia finns till och med Sveriges kung avbildad, och jag posade glatt bredvid Karl.


Och så fortsätter jag att hjälpa till med det jag kan, håller mjuka händer, tränar engelska, skalar potatis, kramas, lyssnar mig flera år tillbaka i P3s dokumentärarkiv, skriver ut scheman, läser böcker, tar promenader, skriver artiklar, träffar människor jag lärt känna, och lär känna nya människor.

Det har blivit ofattbart varmt också. Går knappt att gå ut om dagarna, det bästa stället att hänga på är i källaren. Men de säger bara åt mig att vänta tills sommaren kommer på riktigt. Gosh. Kvällarna påminner mig om den gången jag och min vapendragare Linda åkte till Turkiet. Vi bestämde oss för att spara in lite pengar och beställde inte aircondition till vårt hotellrum. Det gick sådär. Första kvällen låg vi slutligen i bara trosor på varsin säng, toksvettiga utan att kunna somna. Till slut gav vi upp, lindade in oss i varsitt lakan, tog hissen ner till receptionen och erkände vårt nederlag. Mitt rum här ligger högst upp i huset och solen lyser in under hela dagen. Det blir... varmt. Så när jag ska somna ligger jag som då och svettas utan kläder ovanpå täcket. Dock utan att kunna gå ner och beställa aircondition av två skrattande turkar.