Resfeber.

Den här morgonen är snöflingorna så lätta att det ser ut som om de aldrig når marken. De virvlar runt, upp; fyller hela luften, skapar ett drömskt ljus. Glitterregn en februarimorgon.

Jag börjar känna mig rastlös. Har packat det som går, bara ett fåtal punkter kvar på att-göra-listan. Känner mig redo att åka snart. Men det är en hel vecka kvar, och det känns som en mindre evighet just nu.

Igår berättade jag i den kyrka jag brukade gå till under tiden jag bodde i Ö-vik om vad jag ska göra i Moldavien och om situationen i landet. Sen bad de för mig. Det kändes bra.
(Ni som läser och brukar be, får väldigt gärna också be för mig under tiden jag är borta, men främst för ungdomarna och personalen på härbärget och för landets utveckling.)

I Moldavien pratar man rumänska och ryska. Personalen på härbärget ska dock kunna engelska. En tjej som jobbar där pratar franska, och hon blev överlycklig när hon hörde att jag läst en del franska i skolan. Ungdomarna pratar dock i stort sett bara rumänska, varför jag försöker lära mig det. Min mest användbara fras hittills är: Brânza e foarte veche. Det betyder: Osten är väldigt gammal. Haha. Ett tag var det tänkt att jag skulle gå en språkkurs i ryska också. Gosh, snacka om språkförvirring. Den blev dock, som tur var, inställd. Så nu är det "bara" engelska, franska och rumänska jag måste få till.
Det här med språket känns faktiskt som ett av de större orosmomenten. Jag vill så gärna komma till min rätt och få bra kontakt med de människor jag möter, vilket ju skulle förenklas om vi kunde kommunicera bra.

Efter mötet igår kom det fram en tjej till mig som jag aldrig har träffat förut. Hon berättade att hon hade jobbat i Rumänien och erbjöd mig att få låna både språkkurser med böcker och ljudband och ordböcker under hela resan. Så grymt snällt - bönesvar right away. Ikväll ska vi ses och fika.

Hälsningar från ett snöigt Ö-vik.