Små saker.

På den senaste tiden har jag fått så många fina saker.

1. 2.

3. 4.

5.

1. En kylskåpsmagnet med ett budskap att komma ihåg de där stunderna då jag inte vet vad jag ska ta mig till, av en smart vän med liknande tendens till nattlig ångest som jag. En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.

2. En lyckosten med tillhörande julklappsrim: För att du ska få lycka på din resa, typiskt dig att inte mesa.

3. En söt bok av mormor, med finaste illustrationerna.

4. Vita stickade sovstrumpor av mamma för att jag inte ska frysa om fötterna i Moldavien.

5. Lutande tornet i Pisa i trä, med en tjej som puttar på. När man trycker under så lyckas hon stjälpa tornet. Från min bror som en symbol för att jag kan lyckas med allt det jag tar mig för, att jag kan stjälpa hela etablissemanget (dessutom i återvunnet trä, så himla fint).

Och så ett blandband (eller egentligen en skiva, men det låter inte lika fint, blandband kvalar in bland de mest romantiska orden jag vet) med 20 svenska låtar. För att jag inte ska glömma mitt fädernesland. Med låtar som Hey med Danny, för att det är min låt (tvinga mig inte att berätta varför). Boten Anna med Basshunter, för att den är svensk musik som sämst. B what U wanna B med Darin och Feel good med Ola, för att jag inte ska glömma bort de söta pojkarna i Sverige och gifta mig med en moldavsnubbe. Sinister in a state of hope med Loney dear för att den påminner om Frizon. Och Roxette, Ted Gärdestad och Kent, för att de helt enkelt måste finnas med på en Cd med bara svensk musik.