Hemma och tillbaka igen.

Vi gjorde en repris, mamma, pappa och jag, i måndagskväll. Packade in mina väskor i bakluckan av bilen och körde de dryga tre milen inåt landet till Mellansels tågstation. Men jag torkade inte tårarna i baksätet på vägen upp den här gången och det var varmare ute - nollgradigt istället för tjugo minus. Tåget kom i tid, så vi slapp frysa på perrongen och gruppkramen blev kortare.
Trots att det nästan var midnatt syntes de höga tallarnas siluetter tydligt mot den flerfärgade himlen när jag tittade ut genom tågfönstret. Ljuset har återvänt under de veckorna jag varit borta, och för ett tag förlorade jag mig i den där sällsamma längtan efter förtrollade ljusa norrlandsnätter.

När folk frågade mig hur det kändes att åka tillbaka till Moldavien svarade jag att jag inte kände efter så mycket. Ville njuta av tiden hemma, och visste att jag inte var klar där nere. Jag är rätt bra på det där när det väl gäller. Att skjuta undan känslor och göra saker på ren vilja.
Men väl här nere kom ensamheten med full kraft igen. Inte lika stark som första gången, men ändå så att jag inte kunde somna utan fastnade i obegripliga oroliga halvdrömmar och fick kämpa mot gråten hela dagen.
I köket den första morgonen gav Rodica mig en kram och frågade mig hur det varit hemma, och då kunde jag inte kämpa emot tårarna längre. Precis innan hade hon konstaterat att hon som vanligt var hungrig, och att Tania som vanligt gäspade. ”What a team we are” konstaterade Tania, ”one is forever hungry, one is forever tired and one is sad and crying.” Och jag skrattade och torkade bort tårarna samtidigt.

Så visst är det annorlunda nu, jag känner till stället, förstår en hel del av vad de säger, och kommer tillbaka till människor som har börjat betyda mycket för mig.
Men samtidigt undrar jag varför i hela världen jag så ofta gör det så svårt för mig själv. Varför inte bara för en gångs skull välja den enkla vägen, liksom. Stanna hemma och slippa saknaden av vänner och familj, inte utsätta mig för allt det trasiga här och sen slippa lämna nya vänner. Och så önskar jag att jag vore lite mer sorglös. Att allt inte alltid gick så djupt i mig, och stannade under huden. Att jag kunde skaka av mig mer, inte alltid dra konsekvenserna av mina och andras handlingar och tankar till det yttersta, slippa det ständiga analyserandet, sorgen, oron. Blir arg på mig själv för att jag inte bara kan skärpa till mig och sluta gråta.

Då när jag känner att jag inte kan åstadkomma det jag vill, gråter av ensamhet och är så orolig att jag inte ens har ro att läsa en bok, räknar dagarna tills jag får komma hem igen, och försöker komma på saker som kan få mig att glömma bort allt ett tag - då tänker jag att det måste ju vara helt onödigt det här. Vad kommer det för gott ur detta? Men så kommer de där stunderna också, när jag känner att jag gör (och kommer att kunna göra) en skillnad, att jag har förändrats. När jag skrattar, får och ger kramar, lär mig nya saker, förstår mer. Då tänker jag att jag nog behövs jag med. Jag är inte den där glättiga typen som tycker att det är lätt att få kontakt med nya människor eller som märks på en fest. Det är jag alldeles för tankfull och blyg för. (Och ändå så säger min vän att jag är så bra, att hon kan ta med mig på alla ställen för att jag alltid passar in. När jag säger att jag oftast är rädd i nya sammanhang, svarar hon att det verkligen inte märks. Och Olga frågar hur jag gör för att alltid se saker ur nya synvinklar, se det positiva i situationer, och andra har undrat hur jag gör för att alltid vara så glad. Konstigt det där.) Men jag är bra på andra saker, och jag kanske når in till platser dit de sorglösa inte når. Trots allt vill jag ju vara mig själv, med allt vad det innebär. Så jag försöker ändra tankemönster, se det jag gör och kan istället för allt det andra.

Öppnar ett brev som kommit medan jag varit borta som börjar med Älskade starka vän. Jag som sitter på min säng och känner mig som en av de svagaste i världen. Fortsätter att läsa att hon är stolt över mig och tacksam för att jag finns och för det jag gör, samtidigt som tårarna börjar droppa igen. Och så läser jag igen något av det finaste någon skrivit till mig i ett annat brev: Du är ingen muntergök (tack!) men du är glädje i mitt liv!!
Så nog finns det hopp, och jag blir lugnare för varje dag, men mycket är en kamp också. Och visst är det så som Tomas sjunger att fastän vintern är för lång och kostymen lite trång så längtar jag hem till landet mitt, den värld jag känner och begriper.

Hemma var det som överallt både glädje och sorg. Men med den största skillnaden att jag kunde dela det med älskade. Tre av mina finaste vänner mötte mig på flygplatsen och jag blev så glad att jag grät. På sista april var det begravningsgudstjänst och minnesstund för farfar. Flaggan vajade på halv stång på både vår och farmor och farfars tomt, alldeles ovanför. Söndagen innan var det minnesstund i kyrkan. Min bror skrev så fint om det jag inte kunde, och satte ord på mycket av det jag känner. Och så träffade jag människor jag mår bra av, vilade mycket och åt massa gott. Avslutade med släktkalas på en strutsfarm där vi firade farmors 75-årsdag.


Pappa hissar flaggorna på halv stång, jag och mina snygga och älskade bröder i sorgeklädsel efter minnesstunden. Och så konsten att mata en struts.


En dag visade pappa en bild på mobilen från intensivvårdsavdelningen. På farmor och farfar, sovandes. I var sin säng, men nära ändå, farfars arm runt farmor. Och jag tänker att det måste vara något av det vackraste. Att få dela livet med någon så och fortfarande hålla varandras händer efter 56 års äktenskap. På min födelsedag berättade en av mina vänner att hon är gravid och jag grät av glädje, för barn är nog det finaste jag vet. Och jag tänker som så många gånger förut att jag fullständigt skiter i karriär, stort hus och allt det där i jämförelse med barn och familj. Vid en dödsbädd och i närheten av ett nytt liv bleknar sånt så påtagligt bort.