Mellan de två senaste inläggen.

(Om ni klickar på bilderna blir de som vanligt större.)

Tiden mellan de två senaste inläggen, alltså veckan innan jag åkte hem till Sverige, var på många sätt den hittills mest intensiva och roliga. Och det var skönt, för det gav mig inte så mycket tid att tänka på allt som skulle komma.

För det första flyttade det in två rediga gotlandstöser på mitt rum. Frida och Freja, även kallade Frid och Fröjd, gjorde sin sista gymnasiepraktik här på CRAC. Det blev pyjamaskalas med gapskratt varje kväll, så att kvällspersonalen fick komma in och hyssja.

En dag åkte vi skridskor i en inomhushall; Marcella hade fixat gratisbiljetter.
Vi blev tilldelade skridskor och alla tjejer, inklusive jag, fick konståkningsskridskor med taggar längst fram. Vad är grejen med det liksom? För att kunna göra piruetter, javisst, men varför tvingas tjejer som bara vill åka lite (läs: jag) ha dessa? Jag gjorde en vurpa och landade på rumpan det första jag gjorde. Det går ju inte att åka med sådana skitskridskor! Bitterheten var stor. Sa till Marcella att jag ville ha svarta skridskor istället, men då tittade hon märkligt på mig och sa att det är ju pojkskridskor. Jag förklarade att jag hade åkt på sådana skridskor i hela mitt liv och att i Sverige kan även flickor ha sådana. Försökte åka ett tag till, men till slut gav jag upp och lyckades på egen hand byta till mig ett par så kallade pojkskridskor. Glädjen var enorm, jag kunde åka i frihet igen! Tack och lov för hederliga hockeyrör!
En annan spännande upptäckt var att sargen där inte användes för att vila emot nu och då, utan som ett sätt att överhuvudtaget ta sig runt. Vilket innebar att man stoppade upp halva ishallen, om man lutade sig mot den.





Och så kom påsken även till Moldavien. De går ju som sagt efter den ortodoxa kalendern här, vilket i år innebar att påskhelgen inföll en vecka senare än i Sverige.
På centret målade vi ägg. Fast inte som jag brukar göra hemma, med roliga mönster och festliga gubbar, istället färgades hela äggen i olika färger. Det blev väldigt fint, även om jag nog fortfarande föredrar det lite mer fantasifulla svenska sättet.




Jag blev även bjuden på svenskt redigt påskfika av Erik, och åt påskaftonsmiddag på Andys pizza.



På natten mot påskdagen gick jag på en ortodox påskgudstjänst. Den börjar vid midnatt och håller på typ hela natten. Jag höll dock bara ut någon timme, då jag typ inte förstod något av vad som sades eller hände, och eftersom alla stod och jag är rätt kort såg jag ingenting. Men det var väldigt fint, jag tycker om symbolhandlingar. Och så var centrum så fint upplyst.




En av killarna på centret, Dima, har ärvt ett hus i en by drygt en timmes bilfärd från Chisinau.
Vi åkte dit och hjälpte till att fixa i ordning inför sommaren. Eftersom jag råkade säga att jag tyckte om att sätta potatis och hade gjort det när jag var liten, utsågs jag snabbt till potatisansvarig. Kändes för ett tag som om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Men efter lite sms-tips hemifrån ordnade det sig fint och jag och Frida kirrade ett fint litet potatisland.
Vi sådde även olika grönsaker, rensade ogräs och lagade en rasad berså. Eller försökte laga i alla fall. Det är väldigt frustrerande när man märker att det så ofta saknas bra redskap och material, samt i vissa fall kunskap. Inte för att jag är den händigaste personen i världen, men jag märker i alla fall när något görs halvdant. Men såklart, om man inte har pengar att köpa grejer med bra kvalité så håller det ju därefter. För att sammanfatta en dags arbete: jag skulle inte känna mig trygg i att sitta under den där bersån och dricka saft, efter att den rasat ihop ett flertal gånger bara under tiden vi var där, och att allt till slut vilade på en enda träpåle utan vettigt fäste. Och jag undrar hur grönsakerna kommer att må efter en månad utan vare sig gallring, rensning eller vattning, då vi kommer tillbaka...
Men det var en väldigt trevlig dag och skönt att få arbeta fysiskt.







Vi anordnade även en svensk afton med mat samt berättelser och foton från vår svenska vardag (och spårade ur på svenska flaggor som vi pyntade hela rummet med).
Efter att ha tillbringat en halv dag på marknaden för att shoppa ihop ingredienserna, la vi ytterligare en halv dag i köket på att knåpa ihop massa chokladbollar och palt. Bondmore-ådran kom fram, min norrländska dialekt förstärktes och jag styrde och ställde i köket med sleven i högsta hugg. Och när jag helt seriöst yttrade: Nä ni, nu måste vi ta älgen vid hornen! Eller älgen, renen är det väl? så förlamades mina medarbetare ett tag av en skrattattack.
Trots tidsbrist, vi serverade maten med svett och mjöl i pannan, och misstankar om att ingen skulle våga komma, så blev det till slut en lyckad afton. Med några missförstånd dock. Vi började glatt sleva upp palt, smör och lingonsylt, men fick snart ge upp på lingonsyltfronten. Att äta söt sylt till maten kunde de inte riktigt tänka sig, trots våra bedyranden om att det liksom gör hela grejen. Istället åt de den till chokladbollarna och på morgonmackorna dagen efter. Och så fick jag veta av några av killarna att de inte gillade mina bröders frisyrer. Snaggat ska det vara, annars finns en överhängande risk att bli nerslagen på stan. Och så insåg vi att ingen av oss förut hade lagat den ”typiskt svenska” maten vi bjöd på.

Andra spännande saker som hände under veckan var ett aerobicspass på gården och glasskalas hos min sötaste moldaviska bebis. Och att vi (fint uttryckt) med gemensamma krafter lyckades göra stopp i toaletten. Vi flydde halvdiskret fältet och tyckte hela dagen väldigt synd om den personen som fixade katastrofen.



Förutom att mina nya roommates bidrog med många skratt och äventyr blev det också mer tydligt vad som hänt sen jag kom. I kontrast till dem som kom helt nya och inte visste något eller kände någon till en början, blev det tydligare vilka framsteg jag ändå gjort. Hur mycket jag lärt mig och kan berätta om CRAC och Moldavien, att jag förstår en hel del moldaviska och att jag har fått ganska bra kontakt med personalen och ungdomarna. Det var väldigt skönt och roligt att upptäcka. Dessutom kände jag någon sorts stolthet när jag visade dem runt första dagen, över att jag får vara en del av allt detta. Kändes som om det var mitt, på något sätt.