Att tänka om.

Känslorna, humöret och tankarna har verkligen gått i vågor under tiden jag har varit här.
Efter den där första perioden då en bra dag var en dag jag klarade av, kom en period av rastlöshet. Låg ensam på mitt rum och listade allt jag saknade och längtade efter. Mat och efterrätter, radiodokumentärer, svenska böcker, tv-program. Att kunna bestämma över min egen tid, laga min egen mat, ha de möjligheter jag vanligtvis har gällande hur jag vill tillbringa min tid. Ha något att göra på kväller och helger. Men mest av allt ett sånt där samtal på riktigt. En hel kväll med någon som känner mig, talar samma språk och har en liknande referensram. Ett sånt där samtal som befriar i all sin enkelhet och storhet.

Men sen tänkte jag att Nej, det här funkar inte. Funderade igenom vad den största frustrationen kom ifrån, och vad jag kunde göra åt det. Och det blev mycket bättre. Till och med så bra att jag när farfar blev dålig och jag började planera för en eventuell hemresa till min egen stora förvåning kände att jag inte ville åka hem, att jag inte var klar här. Jag som drömt återkommande mardrömmar om att befinna mig på en flygplats och inse att jag var på väg ut till ett annat land. Hur strupen då snördes åt, och paniken och hulkgråten kom. Och hur jag när jag vaknade kände en sådan lättnad över att jag redan var där, och hade gjort bort den värsta första tiden.

När jag kom tillbaka hit efter mitt besök hemma blev det väldigt jobbigt igen. De sju veckorna som var kvar kändes som en evighet. Men jag funderade en hel söndag, skrev av mig alla tankar och all oro, och kom fram till en hel del.
Skrev i min dagbok några veckor tidigare att: ”När jag var så där ledsen förut – på ett sätt var det lättare, då visste jag var jag hade mina känslor. Att vara glad här är svårare, jag är så rädd att glömma bort det onda och trasiga. Samtidigt vill jag ju vara en glad människa, med ett mjukt hjärta. Önskar så att det går ihop.”

Det är så mycket lättare att krypa ihop där i hörnet, hålla om sig själv och inte riskera nåt. Det är så mycket svårare att våga sig ut, ge av sig själv och ta emot av andra. Se allt det komplexa och lära sig att förhålla sig till det.
Insåg att jag på något sätt anser att jag måste göra mig förtjänt av att vara här. Jag tycker att det är ett stort ansvar att förvalta; de pengar jag fått, den tid människor lägger ner på mig, ja överhuvudtaget att jag är född in i ett sammanhang som ger mig möjligheter att åka ut så här. I allmänhet tycker jag ofta att jag måste förtjäna att bara finnas till, men det blir så mycket starkare här. När jag kan högprestera som jag är van vid, går det oftast att övertyga mig själv om att jag till viss mån åtminstone betalar av på skulden. Men eftersom jag inte har haft så mycket att göra här, utan snarare har fått förlita mig på andra, har det känts som om jag inte gjort rätt för mig. Och då hittar jag omedvetet på olika sätt att straffa mig själv. Tillåter mig inte att vara glad och må bra, utan låter tankarna snurra in sig i destruktiva mönster, som trycker ner mig själv.

Men så tänkte jag där i parken den där söndagen att Nej, detta slutar här och nu. Jag är så himla less på dessa eviga demoner! Gjorde en lista på allt jag vill hinna med innan jag åker härifrån. Det får mig att koncentrera mig på att vara här och inte räkna dagarna tills jag får åka hem, och plötsligt kändes tiden jag har kvar så kort. Försöker fokusera på det som är gott och som gör mig glad. Sluta oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Sluta ta på mig skulden och få dåligt samvete över sådant som inte ligger på mig. Men ändra det jag kan inverka på.

Så. Här kommer en lista över saker jag är speciellt glad för nu:

Alla fina människor jag har träffat och lärt känna här. Det känns dessutom som щь jag äntligen har börjat bygga upp ett litet socialt sammanhang, vilket är oerhört skönt. Några höjdpunkter från veckan som gick: i torsdags blev jag medbjuden på balett. Svansjön, med orkesterdike och otroligt duktiga dansare. Tre magiska timmar för 50 kronor. I fredags bakade jag chokladbollar igen, efter önskemål sedan förra gångens succé. Denna gång dock Moldavien-pimpade med grönt kokos och smaktillsatser av rosblad. Nåja, alla på tjejkvällen var nöjda över "The Swedish chocolate" även om de inte smakade kaffe och choklad utan blommor. I lördags träffade jag och Ion vår favoritbebis, och hennes föräldrar.

Sen fortsatte vi festen i centrum där de visade Eurovision på storskärm. Jag och Karin övergav för kvällen vår nationalitet och utropade oss själva till norskor. När Moldaviens bidrag Hora din Moldova (som alltså betyder Hora från Moldavien, men där Hora är en traditionell dans och inget annat) utbröt jubel och ringdans. Och jag gillar det (och bland annat det faktumet gör att jag inte vågar shoppa nåt här, för jag börjar liksom misstänka att min smakkänsla har fått sig en törn, vill inte gärna komma hem i stilettklackar och heldräkt i leopardmönster). Söndagen tillbringades på en baseballmatch. Baseball i Moldavien liksom, vem trodde det? Men mina nyfunna amerikanska vänner hade såklart koll på läget. Och tränaren för det ena laget i nästa match hade en oväntat festlig utstyrsel. Haha.

Dagarna är så varma att det är skönast att vara i skuggan, och kvällarna är ljumma och luften tung av söt blomdoft.

Min motorcykel är såld. Eller nåja, det känns minsann lite sorgligt också. Men det var ett alldeles för dyrt nöje för tillfället. Och pengarna ska istället spenderas på den gamla drömmen att tågluffa Europa runt. Nästa sommar, gott folk!

Hoppet som ställen som detta ger mig.

Jag har börjat träna. En gång i veckan på aerobics tillsammans med en annan svensk tjej, och så långa promenader de andra dagarna. Motion frigör ju som bekant må-bra-ämnen, och så får jag som ett plus i kanten en charmig bondbränna.

Om Joel överger dealen ”Om vi är XX år gamla och ännu inte gift oss tar vi varandra”, och gifter sig med någon alla de andra tjejerna han gjort samma deal med, och om Linda hittar någon annan att flytta ihop med istället för mig i vårt tantsingelkollektiv så har jag numer en friare i Moldavien. Han har till och med sett ut brudtärnor och slänger upp mig på axeln nu och då och svingar mig runt, runt som en förberedelse på att bära mig över tröskeln. Om det inte vore för att han är lika gammal som min yngsta lillebror och jag misstänker att han främst bara vill åka till Sverige, så kanske jag skulle ha slagit till redan nu.

Sommarplaner som får hjärtat att slå lite snabbare av glädje. Först och främst allt det där som tillhör sommar-Övik: älskade vänner och familj, glass i gästhamnen, grillkvällar, ljusa sommarnätter, djupa skogar och höga berg, solvarma klippor vid havet, sand att borra ner tårna i, lata dagar på baksidan av huset med radio och en bok. Förhoppningsvis några dagar längs Höga kusten-leden igen och så ska jag agera renoveringsassistent. Roadtrip och semester med nya och gamla vänner. Öland, och Kalmar. Tillbaka till Ö-vik igen: Stockholmsbesök och bröllop. Sen festivalen Frizon med magasinet Ikon, och efteråt kanske hälsa på vännen i Örebro. Loveli Stockholm med skärdgårdsweekend, parkteater, utomhusserveringar, innergårdar och balkonger.

Och så hösten, med nya uppdaterade planer.


Visst finns det fortfarande stunder då jag både är frustrerad, irriterad, rädd och ledsen. Men även om jag inte för allt i världen vill glömma bort eller gömma undan det jobbiga, så vill jag inte att det ska vara fokus i mitt liv.


För övrigt måste jag bara få säga att jag tycker att Annika Norlin är smått genialisk, Mangan i Mammas nya kille måste vara den roligaste som finns och att ni måste lyssna på denna grymt underhållande dokumentär och se den här serien som jag anser vara på samma nivå som Klass 9A.