I dag blåste det nästan som om jag vore vid havet.

Tredje natten nu jag vaknar av orosdrömmar. På morgonen kan jag inte komma ihåg vad de handlar om, men jag har en obestämbar huvudvärk. Jag vet inte, jag mår ju bra. Det kanske bara är vädret.

Olga och jag står på knä och rensar potatis i källaren. Potatis vi fått som gåva till centret. De dåliga mögliga i plåthinken som knappt håller ihop, de mindre mögliga ännu ätbara i banankartongen för att användas under de närmaste dagarna och de övriga, efter att vi putsat bort groddarna, tillbaka i de vita säckarna igen. Vi pratar om hur jag längtar hem och hur hon längtar bort. Hon berättar stolt och glad att hennes son i går övervann sin rädsla och cyklade själv längs den stora vägen i byn. Förklarar för mig hur man gör getost och frågar efter receptet på chokladbollar. Vi pratar om hur lätt det är att vara emot saker, säga vad som är fel och icke tillåtet. Hur mycket svårare det är att stå upp för något positivt, berätta hur man då istället ska göra - kunna visa på ett annat alternativ.

Det är fyra veckor kvar tills jag åker härifrån. Åker hem. Ibland känns det som en evighet, ibland som om det är för lite tid kvar. Att vara borta i fyra månader är en märklig tidsperiod. Det är så pass kort tid att den nya platsen inte hinner bli ett hem; när man kommit över den där första acklimatiseringen är det en överskådlig period kvar tills man ska åka hem, och då börjar man omedvetet ställa in sig på det. Samtidigt är det en så pass lång period att det inte är något man bara härdar ut eller glider igenom.

Jag är glad att jag tog mig igenom det jobbiga. För jag tror man måste öva sig på det – att stanna kvar. Lära sig, i praktiken veta hur det känns mitt i stormen, och efteråt. Att man inte dör, trots att det känns så vissa stunder. Att kampen är värt det, på grund av vad man vinner. För jag längtar inte längre efter det som är flyktigt, att vara fri som en fågel, kunna bryta upp när jag vill. Jag längtar efter sådant som är värt att investera i, som är värt att kämpa för. Men sådant kommer inte kostnadsfritt, utan är ett livslångt lärande.

I fredags kom ett tjockt brev till mig. Inuti låg en anteckningsbok och innanför pärmarna ett brev som börjar: Älskade vänner! Fatta vad jag saknar er. Hur kunde vi bli såhär utspridda? Galet är det. Men, misströsta inte. Anteckningsboken visar sig vara en gemensam dagbok för mig och tre av mina äldsta vänner (inte mätt i ålder, men i hur länge de funnits i mitt liv och i vad vi upplevt tillsammans). Idén är att vi ska ha den en vecka i taget och då skriva om våra tankar, drömmar, känslor, upplevelser. Sen postas den vidare. En månad senare dimper den ner i postlådan igen med glimtar från de andras liv under den senaste tiden. Genialt. Hittills har dagboken varit i Jönköping, Etiopien, Linköping och Moldavien. Så nog är vi utspridda minsann, och de saknas mig. Men åh vad jag älskar dem.