Lina - en vår i Moldavien

Hemma (ibland tror jag att det är en dröm).

2009-06-29T03:15:00.006+03:00

Jag kom hem igen. Till slut. Men först blev jag haffad av gränsvakterna (eftersom jag på grund av felaktig information varit i Moldavien tio dagar för länge), missade flyget, började gråta, blev förhörd av både polis och domare, fick betala böter, blev tvungen att köpa en ny dyr biljett och hann precis med flyget efter en galen bilfärd och språngmarsch.
Nu stannar jag hemma ett tag.

Glad midsommar!

2009-06-21T09:46:00.002+03:00

Jag firade märkligt nog den svenskaste midsommaren på länge. Med kransar, midsommarstång, små grodorna och schottis, folkmusik, säckhoppning, sill, snapsvisor och jordgubbar. Jag som brukar se till att jobba på midsommar såg för första gången på många år fram emot firandet.
Dock fick jag nästintill en kulturchock när vi klev från Chisinaus slitna gator in i det grymt fina huset, som dessutom hade en bakgård med gräsmatta och pool. Och runt omkring mig pratade människor svenska. Mycket konstigt, men väldigt trevligt. Det är för övrigt inte alla midsomrar det är 35 grader ute och man kan vara barbent hela kvällen utan att frysa. Och jag blev hög på allt gott att äta. Hurra för en dag utan kål i någon form!

Det absolut roligaste var när några amerikanare sa ”Now we’re gonna dance the swedish buttdance! We’re from Minnesota and many people there have relatives from Sweden, so we know this dance.” Vi försökte förklara att de missförstått det hela. Att när vi på midsommar dansar runt stången så leker vi grodor utan svansar. Vi hoppar inte runt och slår oss på rumpan. Men vad brydde de sig om det.

Och nu är det bara två dygn kvar.

Att stanna tiden.

2009-06-15T16:19:00.002+03:00

Jag har bestämt träff med min vän, men hittar inte rätt buss. Försöker fråga mig fram, men hittar bara andra förvirrade utbölingar som inte vet var marzutka 119 går ifrån. Tar till slut troleibussen istället. När min vän ringer och frågar var jag är säger jag ”Jag vet inte”, men är övertygad om att det är långt kvar. Försöker på min minst sagt halvdana moldaviska förklara för biljettanten att jag vill kliva av på hållplatsen innan djurparken. Hon förstår inte och jag ger henne min mobil för att prata med min vän. Tanten förstår fortfarande inte och börjar diskutera saken med en kvinna på bussen. Snart är hela bussen involverad i den borttappade utlänningens problem. De ropar: Vart ska du, vilken gata, vilken adress, vad ska du göra där? på moldaviska, ryska och franska i en salig blandning. Efter att både jag och de försökt förklara lite till och fler personer på bussen har pratat med min vän, men utan resultat, tar en tant mig i armen och hoppar av bussen. Och jag känner mig smått olycklig för att ställa till med en sådan scen och för att min vän väntar men mest av allt vill jag bara gapskratta för det hela är så fruktansvärt absurt och komiskt. Tanten skriver på en lapp vart jag ska och involverar nu alla på busshållplatsen, ropar: Förstår någon engelska? och säger åt en man att följa mig dit jag ska. Till slut lyckas jag förstå att jag åkt alldeles för långt och hittar en marzutka som kan ta mig till min vän.
Så om du någon gång åker vilse i Moldavien, misströsta inte, de är galet hjälpsamma.

Korna långt där nere råmar, grässtråna rispar mina bara ben. Doften av salvia är behagligt stark. Vi säger åt varandra efter en stunds tystnad att vi verkligen behövde det här. Solen, vinden, vidderna. Att komma ifrån storstaden och ut på landet, där vi hör hemma. Känner hur lugnet sakta återvänder, hur hjärtat blir sådär lekfullt fridfullt. Vi har precis ätit jordgubbar direkt från landet och fått middag av mormor i huset som ojar sig och undrar vad vi gör så långt hemifrån. Sen sitter vi under ett träd och äter körsbär tills kvällskylan kommer.

Vi reser ytterligare mil i den lilla gula bilen. Landskapet böljar fram, mjuka kullar och fält med vinrankor, majs, vete, körsbärsträd. Vildvuxna platser med högt gräs och enstaka blommor och så de av människohand prydligt avdelade rektanglarna i olika gröna färger. Kor och getter på bete, människor som jobbar på fälten. Det är så lätt att bara låta tankarna och känslorna komma som de vill till naturens till synes oändliga skådespel. Precis innan jag somnar ser jag hur röda vallmofält breder ut sig. Klarrött mot högblå himmel så långt ögat kan nå, och jag kan bara tänka om och om igen att det är så fantastiskt vackert.

Och så en morgon vid frukostbordet - medan Dima smågnabbas, den andre Dima skämtar och skrattar, Eugen skruvar upp musiken och dansar medan han dricker sitt te och Zina ropar: Ät snabbare, för det är hennes vecka att hjälpa till i köket – tänker jag att gode Gud jag kommer troligtvis aldrig mer att få se dem. Det gör plötsligt ont inne i mig. Fastän jag på ett sätt inget hellre vill än att veckan ska ta slut, så önskar jag att tiden kunde stanna. Att jag kunde sitta där med dem, le i smyg över att allt är som vanligt och äta äggmacka i hela mitt liv. Jag tycker inte om uppbrott och förändring. Det gör ont och jag har svårt att hänga med. Tiden bara går, obarmhärtigt. Bryr sig inte om att jag skulle behöva mer tid för att anpassa mig till livet, sådant det har blivit.

Att längta hem.

2009-06-11T08:30:00.005+03:00

Den sista tiden har jag haft sådan hemlängtan att jag inte vetat vad jag ska göra. Jag har inte bara räknat dagar, utan också timmarna tills dagen skulle ta slut. Har desperat försökt tänka om, tänka mer positivt. Att det är sådant här jag kommer att längta efter senare när jag stressar runt i höst och har tentaångest. Att jag ska njuta av värmen, att jag har tid till att läsa andra böcker än kurslitteratur, skriva och ta långa promenader. Att jag ska passa på att upptäcka det okända jag har runt omkring mig. Men den sitter i kroppen på något sätt, längtan hem till mitt och de mina, som en rastlöshet, en oro. Ibland gör det fysiskt ont och ingenting jag gör hjälper.

Känner mig lite dum också, som går här och längtar hem så att jag nästan får andnöd. När jag borde få äventyrskickar, älska allt det nya, få vänner för livet och aldrig vilja åka hem till den grå vardagen. Men jag är ju inte sån. Jag får alltid nog av semestrar efter tio dagar och vill åka hem, och jag åkte inte hit för att vara med om en häftig nöjesresa. Jag tycker om mitt liv hemma, jag längtar efter de relationer som jag har investerat mycket i, och de människor som har investerat i mig och vet vem jag är.

Men samtidigt vill jag inte leva ett liv där jag hela tiden längtar efter något annat. Lika lite i Sverige som här. Och jag vet att det inte är sunt att lägga hela sin längtan på personer, en tidpunkt eller en plats. Det är inte rättvist och det leder såklart alltid till besvikelse. Så jag försöker med all min kraft att hantera klådan under huden.
Det är inte det att jag inte har det bra. För det har jag. Och jag ångrar inte att jag åkte, jag är tacksam för de lärdomar och erfarenheter, för den glädje och sorg vistelsen här har burit med sig.
Men nu vill jag hem.

Och ja, jag vet att jag inte har skrivit på länge. Sorry. Tror att det är den där oron som gör att jag inte förmått ta tag i det. Men medan tiden går, försöker jag ta tillvara den så gott jag kan. Här kommer en sammanfattning i bilder och text av lite av vad jag gjort den senaste tiden:

Förra måndagen var det internationella barndagen. Det arrangerades ett evenemang för barnen där vi från centret tillsammans med några andra organisationer ställde ut en del av vad ungdomarna hade pysslat ihop. Jag hjälpte till med det.

Och så var där parader, lekar, glass och underhållning.

I fredags åkte jag till Balţi och intervjuade några barn och personal från ett annat projekt som Erikshjälpen stödjer.

I lördags åkte jag med några vänner till en familj i en by utanför Chisinau. Där lagade vi en traditionell moldavisk middag som vi sedan åt upp på baksidan av huset under ett träd, bredvid deras get. Hälsosamt trevligt. Jag har lärt mig mycket om gästfrihet, generositet och att ge i glädje av det man har, under tiden jag har varit här.

I går var jag i Bender, där vi besökte ytterligare ett dagcenter som Erikshjälpen stödjer i Moldavien. Bender ligger i Transnistrien, utbrytarregionen i Moldavien som sägs vara en kvarleva från Sovjettiden. Där hängde också Karl XII i början av 1700-talet efter att ha förlorat slaget vid Poltava. I ett konstverk som gestaltar Benders historia finns till och med Sveriges kung avbildad, och jag posade glatt bredvid Karl.

Och så fortsätter jag att hjälpa till med det jag kan, håller mjuka händer, tränar engelska, skalar potatis, kramas, lyssnar mig flera år tillbaka i P3s dokumentärarkiv, skriver ut scheman, läser böcker, tar promenader, skriver artiklar, träffar människor jag lärt känna, och lär känna nya människor.

Det har blivit ofattbart varmt också. Går knappt att gå ut om dagarna, det bästa stället att hänga på är i källaren. Men de säger bara åt mig att vänta tills sommaren kommer på riktigt. Gosh. Kvällarna påminner mig om den gången jag och min vapendragare Linda åkte till Turkiet. Vi bestämde oss för att spara in lite pengar och beställde inte aircondition till vårt hotellrum. Det gick sådär. Första kvällen låg vi slutligen i bara trosor på varsin säng, toksvettiga utan att kunna somna. Till slut gav vi upp, lindade in oss i varsitt lakan, tog hissen ner till receptionen och erkände vårt nederlag. Mitt rum här ligger högst upp i huset och solen lyser in under hela dagen. Det blir... varmt. Så när jag ska somna ligger jag som då och svettas utan kläder ovanpå täcket. Dock utan att kunna gå ner och beställa aircondition av två skrattande turkar.

En franciskansk välsignelse (över dig och mig).

2009-06-02T13:07:00.000+03:00

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och
förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Amen.

Den sista helgen i maj.

2009-06-01T15:49:00.003+03:00

Fredag – Baby, I’m the one to bring.
Jag är förkyld igen, tredje gången sedan jag kom hit. Med ett paket under armen och kärlekshälsningar i väskan går jag de tjugo minuterna till postkontoret. Det regnar. Jag vandrar vidare längs de gator jag lärt känna, har svårt att stå still.
För flera veckor sedan, under en av våra resor runt i Moldavien, berättade min handledare om hur han träffade sin fru. Att han lade märke till henne på ett läger när hon stekte en groda. Hur han sedan såg till att de hamnade i samma grupp nästa år. Att han blev fysiskt sjuk efter att hon sagt att hon inte ville att de skulle vara mer än vänner. Sedan sa han: ”Om du älskar någon så borde du göra allt för att den personen ska bli din. Inte bara ge upp, utan kämpa. Det är i alla fall min åsikt.” Och jag tänkte att jag önskar att jag kunde vara mer så. Never let go of someone you can't go a day without thinking about. Ja. Men. Om man inte vet hur man gör?
Kurar in mig under täcket och sätter på en film. Det är en sådan där kväll.

Lördag – I long to live for real.
Ser på en dokumentär om sommarnätter i Stockholm. Vackra stad, jag längtar hem! Mest tycker jag om Folke, som inte kan sova om nätterna, och hans ord på klisterlappar. Med vit skjorta och kostym vandrar han runt i staden nattetid och berättar på sin karakteristiska överklassdialekt att han hittills har satt upp 300 000 lappar. Och så Stockholms väckningspatrull som vill få människor att komma ut ur sina lägenheter och mötas istället.
Längtar så mycket hem till allt mitt vanliga. Men mitt i en vanlig dag här - tvättar mina kläder, städar, skriver, lyssnar på radio - så blir jag rädd. För jag vill ju inte alls ha det som vanligt, och jag vet ju att allt aldrig mer kommer att vara som förut. Så mycket har hänt den här våren, både där hemma och i mig. Jag är inte mer densamma, så vad längtar jag då till? Vad gör jag de stunder då de människor och de behov jag mött här kommer att dyka upp inuti mig en vanlig dag hemma? Här gör jag ju något konkret, men sen? Vad gör man om det man trodde var meningen visar sig vara meningslöst? Hur går man vidare då?
Tar en kvällspromenad. Lyssnar på skivan som jag spelade om och om igen förra försommaren.
Här är min otillräcklighet, bredvid min frusna bortvändhet. Jag ber bjud nu upp till dans, vill dansa helig sommarvals. Där du får leda mina steg. Där du får nydana min själ, och mitt liv. Ger dig nu mitt allt och släpper taget om själv.

Söndag – Until the dance becomes your very own.
Mamma, pappa och lillebror har i helgen flyttat mina grejer från korridorsrummet till min nya lägenhet på Söder. Princess, sa Ion och skakade lite på huvudet. Kanske det, men en väldigt tacksam sådan i så fall.
Åker på balett, med en svettig flickhand i min. Romeo och Julia. Jag har aldrig tyckt att historien i sig är så romantisk. Lite för orealistisk, för mycket opålitliga tonårskänslor. Undrar alltid hur det skulle ha gått för dem att leva tillsammans. Men det är klart att det är fint också, att blir däckad av kärlek sådär. Och Leonardo DiCaprio i all ära, men kvällens Romeo hade massa bruna lockar. Oh.

Torsdag.

2009-05-29T13:58:00.004+03:00

Igår var en ovanligt fin dag.

På morgonen åkte vi till en körsbärsodling. Där plockade vi flera kilo körsbär och åt tills vi inte ville ha mer. Allting var så vackert.

Sen var det picknick vi sjön, med mat (pizza, hurra!), kakor och en banankartong med körsbär. Jag hade fått låna en vit hatt för skydd mot solen och där jag låg och solade i det höga gräset såg jag i min outfit ut som en amerikansk tantturist. På det finns det som tur är inget bildbevis. Eller förresten! Haha, jag höll ju ett väldigt smörigt och improviserat tal som ska vara med på en informationsfilm om CRAC. Kära nån. Hoppas den sprids i väldigt begränsad upplaga.

På kvällen och åkte jag och Ion till hans syster och hennes man och plockade jordgubbar. Och så fick jag min favoritmat, placinta, och fick träffa min bullrige moldaviske favoritman - han som liknar min morfar och farfar. Det är skönt att gapskratta ibland.

När jag en gång blir så stor att jag har ett eget litet hus, då vill jag ha ett trädgårdsland, jordgubbar och fruktträd av olika slag.

I dag blåste det nästan som om jag vore vid havet.

2009-05-25T18:25:00.002+03:00

Tredje natten nu jag vaknar av orosdrömmar. På morgonen kan jag inte komma ihåg vad de handlar om, men jag har en obestämbar huvudvärk. Jag vet inte, jag mår ju bra. Det kanske bara är vädret.

Olga och jag står på knä och rensar potatis i källaren. Potatis vi fått som gåva till centret. De dåliga mögliga i plåthinken som knappt håller ihop, de mindre mögliga ännu ätbara i banankartongen för att användas under de närmaste dagarna och de övriga, efter att vi putsat bort groddarna, tillbaka i de vita säckarna igen. Vi pratar om hur jag längtar hem och hur hon längtar bort. Hon berättar stolt och glad att hennes son i går övervann sin rädsla och cyklade själv längs den stora vägen i byn. Förklarar för mig hur man gör getost och frågar efter receptet på chokladbollar. Vi pratar om hur lätt det är att vara emot saker, säga vad som är fel och icke tillåtet. Hur mycket svårare det är att stå upp för något positivt, berätta hur man då istället ska göra - kunna visa på ett annat alternativ.

Det är fyra veckor kvar tills jag åker härifrån. Åker hem. Ibland känns det som en evighet, ibland som om det är för lite tid kvar. Att vara borta i fyra månader är en märklig tidsperiod. Det är så pass kort tid att den nya platsen inte hinner bli ett hem; när man kommit över den där första acklimatiseringen är det en överskådlig period kvar tills man ska åka hem, och då börjar man omedvetet ställa in sig på det. Samtidigt är det en så pass lång period att det inte är något man bara härdar ut eller glider igenom.

Jag är glad att jag tog mig igenom det jobbiga. För jag tror man måste öva sig på det – att stanna kvar. Lära sig, i praktiken veta hur det känns mitt i stormen, och efteråt. Att man inte dör, trots att det känns så vissa stunder. Att kampen är värt det, på grund av vad man vinner. För jag längtar inte längre efter det som är flyktigt, att vara fri som en fågel, kunna bryta upp när jag vill. Jag längtar efter sådant som är värt att investera i, som är värt att kämpa för. Men sådant kommer inte kostnadsfritt, utan är ett livslångt lärande.

I fredags kom ett tjockt brev till mig. Inuti låg en anteckningsbok och innanför pärmarna ett brev som börjar: Älskade vänner! Fatta vad jag saknar er. Hur kunde vi bli såhär utspridda? Galet är det. Men, misströsta inte. Anteckningsboken visar sig vara en gemensam dagbok för mig och tre av mina äldsta vänner (inte mätt i ålder, men i hur länge de funnits i mitt liv och i vad vi upplevt tillsammans). Idén är att vi ska ha den en vecka i taget och då skriva om våra tankar, drömmar, känslor, upplevelser. Sen postas den vidare. En månad senare dimper den ner i postlådan igen med glimtar från de andras liv under den senaste tiden. Genialt. Hittills har dagboken varit i Jönköping, Etiopien, Linköping och Moldavien. Så nog är vi utspridda minsann, och de saknas mig. Men åh vad jag älskar dem.

Att tänka om.

2009-05-20T11:42:00.005+03:00

Känslorna, humöret och tankarna har verkligen gått i vågor under tiden jag har varit här.
Efter den där första perioden då en bra dag var en dag jag klarade av, kom en period av rastlöshet. Låg ensam på mitt rum och listade allt jag saknade och längtade efter. Mat och efterrätter, radiodokumentärer, svenska böcker, tv-program. Att kunna bestämma över min egen tid, laga min egen mat, ha de möjligheter jag vanligtvis har gällande hur jag vill tillbringa min tid. Ha något att göra på kväller och helger. Men mest av allt ett sånt där samtal på riktigt. En hel kväll med någon som känner mig, talar samma språk och har en liknande referensram. Ett sånt där samtal som befriar i all sin enkelhet och storhet.

Men sen tänkte jag att Nej, det här funkar inte. Funderade igenom vad den största frustrationen kom ifrån, och vad jag kunde göra åt det. Och det blev mycket bättre. Till och med så bra att jag när farfar blev dålig och jag började planera för en eventuell hemresa till min egen stora förvåning kände att jag inte ville åka hem, att jag inte var klar här. Jag som drömt återkommande mardrömmar om att befinna mig på en flygplats och inse att jag var på väg ut till ett annat land. Hur strupen då snördes åt, och paniken och hulkgråten kom. Och hur jag när jag vaknade kände en sådan lättnad över att jag redan var där, och hade gjort bort den värsta första tiden.

När jag kom tillbaka hit efter mitt besök hemma blev det väldigt jobbigt igen. De sju veckorna som var kvar kändes som en evighet. Men jag funderade en hel söndag, skrev av mig alla tankar och all oro, och kom fram till en hel del.
Skrev i min dagbok några veckor tidigare att: ”När jag var så där ledsen förut – på ett sätt var det lättare, då visste jag var jag hade mina känslor. Att vara glad här är svårare, jag är så rädd att glömma bort det onda och trasiga. Samtidigt vill jag ju vara en glad människa, med ett mjukt hjärta. Önskar så att det går ihop.”

Det är så mycket lättare att krypa ihop där i hörnet, hålla om sig själv och inte riskera nåt. Det är så mycket svårare att våga sig ut, ge av sig själv och ta emot av andra. Se allt det komplexa och lära sig att förhålla sig till det.
Insåg att jag på något sätt anser att jag måste göra mig förtjänt av att vara här. Jag tycker att det är ett stort ansvar att förvalta; de pengar jag fått, den tid människor lägger ner på mig, ja överhuvudtaget att jag är född in i ett sammanhang som ger mig möjligheter att åka ut så här. I allmänhet tycker jag ofta att jag måste förtjäna att bara finnas till, men det blir så mycket starkare här. När jag kan högprestera som jag är van vid, går det oftast att övertyga mig själv om att jag till viss mån åtminstone betalar av på skulden. Men eftersom jag inte har haft så mycket att göra här, utan snarare har fått förlita mig på andra, har det känts som om jag inte gjort rätt för mig. Och då hittar jag omedvetet på olika sätt att straffa mig själv. Tillåter mig inte att vara glad och må bra, utan låter tankarna snurra in sig i destruktiva mönster, som trycker ner mig själv.

Men så tänkte jag där i parken den där söndagen att Nej, detta slutar här och nu. Jag är så himla less på dessa eviga demoner! Gjorde en lista på allt jag vill hinna med innan jag åker härifrån. Det får mig att koncentrera mig på att vara här och inte räkna dagarna tills jag får åka hem, och plötsligt kändes tiden jag har kvar så kort. Försöker fokusera på det som är gott och som gör mig glad. Sluta oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Sluta ta på mig skulden och få dåligt samvete över sådant som inte ligger på mig. Men ändra det jag kan inverka på.

Så. Här kommer en lista över saker jag är speciellt glad för nu:

Alla fina människor jag har träffat och lärt känna här. Det känns dessutom som щь jag äntligen har börjat bygga upp ett litet socialt sammanhang, vilket är oerhört skönt. Några höjdpunkter från veckan som gick: i torsdags blev jag medbjuden på balett. Svansjön, med orkesterdike och otroligt duktiga dansare. Tre magiska timmar för 50 kronor. I fredags bakade jag chokladbollar igen, efter önskemål sedan förra gångens succé. Denna gång dock Moldavien-pimpade med grönt kokos och smaktillsatser av rosblad. Nåja, alla på tjejkvällen var nöjda över "The Swedish chocolate" även om de inte smakade kaffe och choklad utan blommor. I lördags träffade jag och Ion vår favoritbebis, och hennes föräldrar.

Sen fortsatte vi festen i centrum där de visade Eurovision på storskärm. Jag och Karin övergav för kvällen vår nationalitet och utropade oss själva till norskor. När Moldaviens bidrag Hora din Moldova (som alltså betyder Hora från Moldavien, men där Hora är en traditionell dans och inget annat) utbröt jubel och ringdans. Och jag gillar det (och bland annat det faktumet gör att jag inte vågar shoppa nåt här, för jag börjar liksom misstänka att min smakkänsla har fått sig en törn, vill inte gärna komma hem i stilettklackar och heldräkt i leopardmönster). Söndagen tillbringades på en baseballmatch. Baseball i Moldavien liksom, vem trodde det? Men mina nyfunna amerikanska vänner hade såklart koll på läget. Och tränaren för det ena laget i nästa match hade en oväntat festlig utstyrsel. Haha.

Dagarna är så varma att det är skönast att vara i skuggan, och kvällarna är ljumma och luften tung av söt blomdoft.

Min motorcykel är såld. Eller nåja, det känns minsann lite sorgligt också. Men det var ett alldeles för dyrt nöje för tillfället. Och pengarna ska istället spenderas på den gamla drömmen att tågluffa Europa runt. Nästa sommar, gott folk!

Hoppet som ställen som detta ger mig.

Jag har börjat träna. En gång i veckan på aerobics tillsammans med en annan svensk tjej, och så långa promenader de andra dagarna. Motion frigör ju som bekant må-bra-ämnen, och så får jag som ett plus i kanten en charmig bondbränna.

Om Joel överger dealen ”Om vi är XX år gamla och ännu inte gift oss tar vi varandra”, och gifter sig med någon alla de andra tjejerna han gjort samma deal med, och om Linda hittar någon annan att flytta ihop med istället för mig i vårt tantsingelkollektiv så har jag numer en friare i Moldavien. Han har till och med sett ut brudtärnor och slänger upp mig på axeln nu och då och svingar mig runt, runt som en förberedelse på att bära mig över tröskeln. Om det inte vore för att han är lika gammal som min yngsta lillebror och jag misstänker att han främst bara vill åka till Sverige, så kanske jag skulle ha slagit till redan nu.

Sommarplaner som får hjärtat att slå lite snabbare av glädje. Först och främst allt det där som tillhör sommar-Övik: älskade vänner och familj, glass i gästhamnen, grillkvällar, ljusa sommarnätter, djupa skogar och höga berg, solvarma klippor vid havet, sand att borra ner tårna i, lata dagar på baksidan av huset med radio och en bok. Förhoppningsvis några dagar längs Höga kusten-leden igen och så ska jag agera renoveringsassistent. Roadtrip och semester med nya och gamla vänner. Öland, och Kalmar. Tillbaka till Ö-vik igen: Stockholmsbesök och bröllop. Sen festivalen Frizon med magasinet Ikon, och efteråt kanske hälsa på vännen i Örebro. Loveli Stockholm med skärdgårdsweekend, parkteater, utomhusserveringar, innergårdar och balkonger.

Och så hösten, med nya uppdaterade planer.

Visst finns det fortfarande stunder då jag både är frustrerad, irriterad, rädd och ledsen. Men även om jag inte för allt i världen vill glömma bort eller gömma undan det jobbiga, så vill jag inte att det ska vara fokus i mitt liv.

För övrigt måste jag bara få säga att jag tycker att Annika Norlin är smått genialisk, Mangan i Mammas nya kille måste vara den roligaste som finns och att ni måste lyssna på denna grymt underhållande dokumentä r och se den här serien som jag anser vara på samma nivå som Klass 9A.

Mellan de två senaste inläggen.

2009-05-13T18:32:00.012+03:00

(Om ni klickar på bilderna blir de som vanligt större.)

Tiden mellan de två senaste inläggen, alltså veckan innan jag åkte hem till Sverige, var på många sätt den hittills mest intensiva och roliga. Och det var skönt, för det gav mig inte så mycket tid att tänka på allt som skulle komma.

För det första flyttade det in två rediga gotlandstöser på mitt rum. Frida och Freja, även kallade Frid och Fröjd, gjorde sin sista gymnasiepraktik här på CRAC. Det blev pyjamaskalas med gapskratt varje kväll, så att kvällspersonalen fick komma in och hyssja.

En dag åkte vi skridskor i en inomhushall; Marcella hade fixat gratisbiljetter.
Vi blev tilldelade skridskor och alla tjejer, inklusive jag, fick konståkningsskridskor med taggar längst fram. Vad är grejen med det liksom? För att kunna göra piruetter, javisst, men varför tvingas tjejer som bara vill åka lite (läs: jag) ha dessa? Jag gjorde en vurpa och landade på rumpan det första jag gjorde. Det går ju inte att åka med sådana skitskridskor! Bitterheten var stor. Sa till Marcella att jag ville ha svarta skridskor istället, men då tittade hon märkligt på mig och sa att det är ju pojkskridskor. Jag förklarade att jag hade åkt på sådana skridskor i hela mitt liv och att i Sverige kan även flickor ha sådana. Försökte åka ett tag till, men till slut gav jag upp och lyckades på egen hand byta till mig ett par så kallade pojkskridskor. Glädjen var enorm, jag kunde åka i frihet igen! Tack och lov för hederliga hockeyrör!
En annan spännande upptäckt var att sargen där inte användes för att vila emot nu och då, utan som ett sätt att överhuvudtaget ta sig runt. Vilket innebar att man stoppade upp halva ishallen, om man lutade sig mot den.

Och så kom påsken även till Moldavien. De går ju som sagt efter den ortodoxa kalendern här, vilket i år innebar att påskhelgen inföll en vecka senare än i Sverige.
På centret målade vi ägg. Fast inte som jag brukar göra hemma, med roliga mönster och festliga gubbar, istället färgades hela äggen i olika färger. Det blev väldigt fint, även om jag nog fortfarande föredrar det lite mer fantasifulla svenska sättet.

Jag blev även bjuden på svenskt redigt påskfika av Erik, och åt påskaftonsmiddag på Andys pizza.

På natten mot påskdagen gick jag på en ortodox påskgudstjänst. Den börjar vid midnatt och håller på typ hela natten. Jag höll dock bara ut någon timme, då jag typ inte förstod något av vad som sades eller hände, och eftersom alla stod och jag är rätt kort såg jag ingenting. Men det var väldigt fint, jag tycker om symbolhandlingar. Och så var centrum så fint upplyst.

En av killarna på centret, Dima, har ärvt ett hus i en by drygt en timmes bilfärd från Chisinau.
Vi åkte dit och hjälpte till att fixa i ordning inför sommaren. Eftersom jag råkade säga att jag tyckte om att sätta potatis och hade gjort det när jag var liten, utsågs jag snabbt till potatisansvarig. Kändes för ett tag som om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Men efter lite sms-tips hemifrån ordnade det sig fint och jag och Frida kirrade ett fint litet potatisland.
Vi sådde även olika grönsaker, rensade ogräs och lagade en rasad berså. Eller försökte laga i alla fall. Det är väldigt frustrerande när man märker att det så ofta saknas bra redskap och material, samt i vissa fall kunskap. Inte för att jag är den händigaste personen i världen, men jag märker i alla fall när något görs halvdant. Men såklart, om man inte har pengar att köpa grejer med bra kvalité så håller det ju därefter. För att sammanfatta en dags arbete: jag skulle inte känna mig trygg i att sitta under den där bersån och dricka saft, efter att den rasat ihop ett flertal gånger bara under tiden vi var där, och att allt till slut vilade på en enda träpåle utan vettigt fäste. Och jag undrar hur grönsakerna kommer att må efter en månad utan vare sig gallring, rensning eller vattning, då vi kommer tillbaka...
Men det var en väldigt trevlig dag och skönt att få arbeta fysiskt.

Vi anordnade även en svensk afton med mat samt berättelser och foton från vår svenska vardag (och spårade ur på svenska flaggor som vi pyntade hela rummet med).
Efter att ha tillbringat en halv dag på marknaden för att shoppa ihop ingredienserna, la vi ytterligare en halv dag i köket på att knåpa ihop massa chokladbollar och palt. Bondmore-ådran kom fram, min norrländska dialekt förstärktes och jag styrde och ställde i köket med sleven i högsta hugg. Och när jag helt seriöst yttrade: Nä ni, nu måste vi ta älgen vid hornen! Eller älgen, renen är det väl? så förlamades mina medarbetare ett tag av en skrattattack.
Trots tidsbrist, vi serverade maten med svett och mjöl i pannan, och misstankar om att ingen skulle våga komma, så blev det till slut en lyckad afton. Med några missförstånd dock. Vi började glatt sleva upp palt, smör och lingonsylt, men fick snart ge upp på lingonsyltfronten. Att äta söt sylt till maten kunde de inte riktigt tänka sig, trots våra bedyranden om att det liksom gör hela grejen. Istället åt de den till chokladbollarna och på morgonmackorna dagen efter. Och så fick jag veta av några av killarna att de inte gillade mina bröders frisyrer. Snaggat ska det vara, annars finns en överhängande risk att bli nerslagen på stan. Och så insåg vi att ingen av oss förut hade lagat den ”typiskt svenska” maten vi bjöd på.

Andra spännande saker som hände under veckan var ett aerobicspass på gården och glasskalas hos min sötaste moldaviska bebis. Och att vi (fint uttryckt) med gemensamma krafter lyckades göra stopp i toaletten. Vi flydde halvdiskret fältet och tyckte hela dagen väldigt synd om den personen som fixade katastrofen.

Förutom att mina nya roommates bidrog med många skratt och äventyr blev det också mer tydligt vad som hänt sen jag kom. I kontrast till dem som kom helt nya och inte visste något eller kände någon till en början, blev det tydligare vilka framsteg jag ändå gjort. Hur mycket jag lärt mig och kan berätta om CRAC och Moldavien, att jag förstår en hel del moldaviska och att jag har fått ganska bra kontakt med personalen och ungdomarna. Det var väldigt skönt och roligt att upptäcka. Dessutom kände jag någon sorts stolthet när jag visade dem runt första dagen, över att jag får vara en del av allt detta. Kändes som om det var mitt, på något sätt.

Post-it love.

2009-05-08T19:50:00.003+03:00

Jag var på en kortfilmsfestival igår. Den här filmen gillade jag mest.

Hemma och tillbaka igen.

2009-05-07T11:16:00.004+03:00

Vi gjorde en repris, mamma, pappa och jag, i måndagskväll. Packade in mina väskor i bakluckan av bilen och körde de dryga tre milen inåt landet till Mellansels tågstation. Men jag torkade inte tårarna i baksätet på vägen upp den här gången och det var varmare ute - nollgradigt istället för tjugo minus. Tåget kom i tid, så vi slapp frysa på perrongen och gruppkramen blev kortare.
Trots att det nästan var midnatt syntes de höga tallarnas siluetter tydligt mot den flerfärgade himlen när jag tittade ut genom tågfönstret. Ljuset har återvänt under de veckorna jag varit borta, och för ett tag förlorade jag mig i den där sällsamma längtan efter förtrollade ljusa norrlandsnätter.

När folk frågade mig hur det kändes att åka tillbaka till Moldavien svarade jag att jag inte kände efter så mycket. Ville njuta av tiden hemma, och visste att jag inte var klar där nere. Jag är rätt bra på det där när det väl gäller. Att skjuta undan känslor och göra saker på ren vilja.
Men väl här nere kom ensamheten med full kraft igen. Inte lika stark som första gången, men ändå så att jag inte kunde somna utan fastnade i obegripliga oroliga halvdrömmar och fick kämpa mot gråten hela dagen.
I köket den första morgonen gav Rodica mig en kram och frågade mig hur det varit hemma, och då kunde jag inte kämpa emot tårarna längre. Precis innan hade hon konstaterat att hon som vanligt var hungrig, och att Tania som vanligt gäspade. ”What a team we are” konstaterade Tania, ”one is forever hungry, one is forever tired and one is sad and crying.” Och jag skrattade och torkade bort tårarna samtidigt.

Så visst är det annorlunda nu, jag känner till stället, förstår en hel del av vad de säger, och kommer tillbaka till människor som har börjat betyda mycket för mig.
Men samtidigt undrar jag varför i hela världen jag så ofta gör det så svårt för mig själv. Varför inte bara för en gångs skull välja den enkla vägen, liksom. Stanna hemma och slippa saknaden av vänner och familj, inte utsätta mig för allt det trasiga här och sen slippa lämna nya vänner. Och så önskar jag att jag vore lite mer sorglös. Att allt inte alltid gick så djupt i mig, och stannade under huden. Att jag kunde skaka av mig mer, inte alltid dra konsekvenserna av mina och andras handlingar och tankar till det yttersta, slippa det ständiga analyserandet, sorgen, oron. Blir arg på mig själv för att jag inte bara kan skärpa till mig och sluta gråta.

Då när jag känner att jag inte kan åstadkomma det jag vill, gråter av ensamhet och är så orolig att jag inte ens har ro att läsa en bok, räknar dagarna tills jag får komma hem igen, och försöker komma på saker som kan få mig att glömma bort allt ett tag - då tänker jag att det måste ju vara helt onödigt det här. Vad kommer det för gott ur detta? Men så kommer de där stunderna också, när jag känner att jag gör (och kommer att kunna göra) en skillnad, att jag har förändrats. När jag skrattar, får och ger kramar, lär mig nya saker, förstår mer. Då tänker jag att jag nog behövs jag med. Jag är inte den där glättiga typen som tycker att det är lätt att få kontakt med nya människor eller som märks på en fest. Det är jag alldeles för tankfull och blyg för. (Och ändå så säger min vän att jag är så bra, att hon kan ta med mig på alla ställen för att jag alltid passar in. När jag säger att jag oftast är rädd i nya sammanhang, svarar hon att det verkligen inte märks. Och Olga frågar hur jag gör för att alltid se saker ur nya synvinklar, se det positiva i situationer, och andra har undrat hur jag gör för att alltid vara så glad. Konstigt det där.) Men jag är bra på andra saker, och jag kanske når in till platser dit de sorglösa inte når. Trots allt vill jag ju vara mig själv, med allt vad det innebär. Så jag försöker ändra tankemönster, se det jag gör och kan istället för allt det andra.

Öppnar ett brev som kommit medan jag varit borta som börjar med Älskade starka vän. Jag som sitter på min säng och känner mig som en av de svagaste i världen. Fortsätter att läsa att hon är stolt över mig och tacksam för att jag finns och för det jag gör, samtidigt som tårarna börjar droppa igen. Och så läser jag igen något av det finaste någon skrivit till mig i ett annat brev: Du är ingen muntergök (tack!) men du är glädje i mitt liv!!
Så nog finns det hopp, och jag blir lugnare för varje dag, men mycket är en kamp också. Och visst är det så som Tomas sjunger att fastän vintern är för lång och kostymen lite trång så längtar jag hem till landet mitt, den värld jag känner och begriper.

Hemma var det som överallt både glädje och sorg. Men med den största skillnaden att jag kunde dela det med älskade. Tre av mina finaste vänner mötte mig på flygplatsen och jag blev så glad att jag grät. På sista april var det begravningsgudstjänst och minnesstund för farfar. Flaggan vajade på halv stång på både vår och farmor och farfars tomt, alldeles ovanför. Söndagen innan var det minnesstund i kyrkan. Min bror skrev så fint om det jag inte kunde, och satte ord på mycket av det jag känner. Och så träffade jag människor jag mår bra av, vilade mycket och åt massa gott. Avslutade med släktkalas på en strutsfarm där vi firade farmors 75-årsdag.

Pappa hissar flaggorna på halv stång, jag och mina snygga och älskade bröder i sorgeklädsel efter minnesstunden. Och så konsten att mata en struts.

En dag visade pappa en bild på mobilen från intensivvårdsavdelningen. På farmor och farfar, sovandes. I var sin säng, men nära ändå, farfars arm runt farmor. Och jag tänker att det måste vara något av det vackraste. Att få dela livet med någon så och fortfarande hålla varandras händer efter 56 års äktenskap. På min födelsedag berättade en av mina vänner att hon är gravid och jag grät av glädje, för barn är nog det finaste jag vet. Och jag tänker som så många gånger förut att jag fullständigt skiter i karriär, stort hus och allt det där i jämförelse med barn och familj. Vid en dödsbädd och i närheten av ett nytt liv bleknar sånt så påtagligt bort.

Farfar.

2009-04-16T18:02:00.003+03:00

I morse dog min farfar. Min alskade, alskade farfar. Och jag onskar att jag kunde beskriva allt han var och betyder for mig och hur han fattas mig, men jag kan inte nu. Det gar inte.
Om det blir ovanligt tyst har ett tag sa beror det pa sorg, och att jag kommer att aka hem till Sverige for begravningen. Sa ni vet.

Palysningar och upplysningar.

2009-04-13T21:25:00.006+03:00

Det har blir en lang sammanfattning av en del som har hant den senaste tiden, och sa nagra halsningar.

Forst gallande revolutionen som kom av sig. Jag lever alltsa, och har faktiskt inte markt av kaoset sa mycket - forutom att polisnarvaron ar forstarkt i centrum och att omradet kring parlamentet till viss del ar forstort. Dessutom diskuteras det forstas mycket overallt. Det har tyvarr varit svart for mig att hanga med sa mycket som jag velat, eftersom jag brister bade pa sprakfronten och i tillgangen pa information. Kortfattat har jag dock forstatt det som att det ar tydligt att protesterna inte enbart ar en fraga om valresultatet, utan att det ar mer komplext. Kommunisterna har till exempel manga anhangare bland de aldre, av vilka de flesta bor pa landsbygden och faktiskt hade det battre under Sovjettiden. Att det blev en svar ekonomisk kris i landet under den mandatperiod da Moldavien under mitten av nittiotalet styrdes av ett annat parti an kommunisterna, gor ocksa att manga ar radda for en forandring. Nu vet de i alla fall vad de har. De yngre som tvartemot verkligen langtar efter en forandring vill darfor klippa banden med allt som har med Ryssland att gora (inklusive den rysksprakiga moldaviska befolkningen) och rostar pa liberalerna som sager sig sympatisera med Europa, EU och Rumanien, i nan sorts marklig hopblandning. Kommunisterna stods i sin tur darfor aven av manga rysktalande och det bildas nagon konstig nationalistisk konflikt. Hur demonstrationerna har hanterats av polisen och regimen ar ocksa valdigt intressant (misshandel av studenter pa oppen gata av poliser i civila klader och att vissa delar av Internet stangts ner, till exempel). Om ni vill lasa mer kan jag rekommendera Lars och Eriks bloggar, som aven de befinner sig i Chisinau och har skrivit mer och valdigt intressant om den senaste veckans handelser.

Forra veckan malade jag och Anna de gamla dacken/blomkrukorna vi har vid ingangen.

Blommorna hade vi dagen innan hamtat pa den gamla kyrkogarden, haha, dar det har blivit var. Inte fran gravarna dock, utan de vilda blommorna som vaxte darimellan. Men anda. Ibland blir det ratt sa tydligt att vi inte riktigt har samma regler och normer.

Sen har jag firat pask ocksa. Egentligen ar det pask har nasta helg, eftersom Moldavien foljer den ortodoxa kyrkans kalender. Men sota Karin (en annan svensk volontar) och jag fixade i lordags svensk paskmiddag sa gott vi kunde. Det blev sjukt gott, och vi kladde till och med ut oss och vara smatt forvirrade middagsgaster till paskkarringar. Vi insag aven att svenskar ater sill och potatis vid typ varje tradition. Och sen bjod hon mig pa teater som en fodelsedagssurprise. Jag som alskar teater! En moldavisk tjej som pluggar svenska och jobbar har pa ett callcenter som bland annat kopplar samtal fran hemtjansten i Stockholm, tolkade at mig . Festligt pa manga satt. (Fredrika - hon jobbar alltsa pa det stallet som det stod om i kronikan, haha!) Och pa sondagen var jag pa tva (!) gudstjanster. Pa den forsta moldaviska firades det palmsondagen och pa den andra internationella uppstandelsen. Smatt forvirrat. Pa den senare serverades det dock massa amerikanska hembakta kakor och jag blev hog pa gladje och socker.

Och sa har jag fatt brev fran Sverige. Brev med snigelpost (helst handskrivna) ar nagot av det basta jag vet. Kanske for att jag verkligen uppskattar och kanner mig alskad av ord och nar nagon ger mig av sin tid. Och i ett brev sammanfaller liksom bada de kriterierna. De ligger pa mitt nattduksbord, allihop.

Min i-pod har sparat ut lite smatt. Slar pa sig sjalv med jamna mellanrum, och alltid ar det Mariah Careys skiva, som jag arligt talat kan saga att jag aldrig lyssnat pa, som rullar. Vad ar grejen liksom?

Min kompis Mirjam brukar kalla mig for Lin eftersom jag pratar norrlandska och ofta kapar av slutet pa ord. Kidsen har gor ocksa det! Anledning okand, dock. Personalen har daremot borjat kalla mig for Linuscha, som ar det ryska sattet att bilda smeknamn. Funkar liksom med alla namn. Tanuscha, Olguscha, Annuscha. Ja, ni ser. Jag gillar det, det far mig att kanna mig hemma.

Pa onsdag kommer det hit tva svenska tjejer fran ett gymnasium pa Gotland som ska gora praktik har i tre veckor. De ska bo pa mitt rum, vilket blir spannande, haha.

Kara bokklubbsmedlemmar: jag har last ut Brott och straff for typ en manad sedan. Hur gar det for er?

Alla ni som kommenterat: Tack sa mycket, jag blir sa glad for varenda kommentar! Jag kan dock inte kommentera tillbaka i kommentarsfalten, eftersom den har datorn ar skum. Men.
Hanna: Vad kul att du hittat hit! Och tack sa mycket for oversattningen, det var verkligen vackert.
Bengter: Haha, jag heter Lina, inte Nina. Att du inte lart dig det efter att ha gatt i samma klass som mig i ett ar och kant mig i snart tre ar, ar humor pa hog niva.
Eddie: Hej! Va roligt att hora fran dig. Forstar att det maste kannas konstigt att sitta hemma, men det ar konstigt att vara har ocksa. Haller verkligen med dig om mediebevakningen. Hoppas det gar bra med ert arbete, halsa dina kompanjoner och njut av Stockholm for mig!
Om jag glomt att svara pa nagons fraga, stall den igen!

Varen.

2009-04-12T15:45:00.003+03:00

Pa ett satt ar jag sa trott (nej sa mycket mer an trott, men jag hittar inte ordet som beskriver) pa all den har sorgen i mig. Men pa ett annat satt ger det mig hopp.
Jag fyllde ar i fredags. 24. Och jag grat sa mycket den dagen. Lyssnade pa radiodokumentarer pa min sang och grat over discoteksbranden i Goteborg och over morden pa Fadime och Anna Lindh. Grat nar vannerna ringde och sjong for mig. For att jag saknar dem sa, men av gladje ocksa, for att jag har dem. Och pa morgonen nar jag oppnade paket fran Sverige, fick blommor och ett specialbestallt halsband fran mina nya vanner har i Moldavien. Tania sjong Happy birthday, Marcelle jublade med: To our princess Lina!, Katja klappade takten och Olga holl ett vackert tal sa att ogonen tarades. (Jag tankte att den dagen skulle bli hojden av ensamhet, men det blev tvartom.)
Det har blivit var har och det ar nagot av det vackraste jag sett. Persiko- och korsbarstraden blommar i varannan tradgard, vi spelar badminton pa gatan utanfor centret i den ljumma kvallsluften, det bruna och graa pryds av skirt ljusgront och blommor i klara farger. Aldrig har val den gamla sanningen om att nagot maste do for att nagot nytt ska komma kants sa narvarande. Lyckan over det nya livet, allt det vackra, blir sa mer pataglig i kontrast mot det gra och hopplosa.
Ocksa i mitt hjarta har det blivit var. Det kanns som om jag har borjat komma ut pa andra sidan. Borjat trivas har, kanske hittat nagot av den dar balansen i att sorja over det onda men ocksa gladjas over det goda och vackra. For det hjalper ju faktiskt ingen som svalter att jag slutar ata. Men jag kan gora annat, och jag har blivit sa mycket mer tacksam over maten pa mitt bord. Jag vill inte bli fattig, sjuk eller ensam. Men jag vill leva pa ett satt som tillater andra att leva pa samma niva som jag. Jag ar sa tacksam over allt det goda som getts mig och jag onskar att andra ocksa skulle fa mojlighet till sant de finner vackert. Kanske har jag hittat ett satt att sorja och gladjas pa samma gang.
Sa pa ett satt ar jag glad over alla dessa tarar. For jag grater mycket hellre an ar kanslokall infor lidandet, och infor gladjen. Birro skriver i sin bok Svarta Vykort att det inte ar det som gor ont som dodar en, utan nar man inte langre kanner nagot. I en annan bok skriver Dr Paul Brand att mycket lidande i varlden beror pa for lite lidande hos andra. Cynism, individualism, segregering; kalla det vad du vill, men nagot har gjort vara hjartan harda. Jag hoppas att mitt hjarta har blivit lite mjukare den har varen, jag tror det.
Det gor ont nar knoppar brister, som bekant. Men hellre den smartan an standig vinter.

Gosh!

2009-04-07T19:38:00.005+03:00

Det var parlamentsval har i Moldavien i sondags, for er som missat det. Enligt de preliminara siffrorna vann kommunisterna igen, och med valdigt stor majoritet dessutom. I dag nar kidsen borjade droppa in fran skolan berattade de att det var stora demonstrationer inne i centrum, mot valresultatet och mot kommunisterna, som man anklagar for att ha fuskat till sig vinsten.
Jag tankte aka in efter att jag slutat for att kolla laget, men motte min handledare - Sandu - pa vagen ut, som sa att jag inte borde/fick eftersom det var valdigt farligt. Parlamentet brann, presidentshuset var intaget och nagra av de 30.000 demonstranterna kastade gatsten pa polisen (som inte heller verkar vara sa mycket att lita pa, enligt vad jag hort forut). Sa har sitter jag, 30 minuters gangvag fran handelsernas centrum, och laser svenska medier for att fa reda pa mer. Skandal. Jag menar, det ar inte alla dagar DN har Moldavien som toppnyhet samtidigt som jag ar dar.
Vet du hur svart det har ar for mig? sa jag plagat till Sandu. Han kontrade med att han skulle fa det ratt sa svart att forklara sig om en svensk volontar dog for Moldaviens frihet (pa nyheterna sa de faktiskt sedan att det troligtvis redan dott tre personer, men det var inte bekraftat fran officiellt hall an). Well. Lat ga da. Mamma, och alla andra oroliga sjalar dar ute, ni kan vara lugna. Jag trotsar min instinkt och stannar hemma och ser pa nyheterna istallet.
Ringde i alla fall Erik, och fick en ogonvittnesrapport. Da kandes det lite battre, speciellt eftersom SR har samma kalla.
Om ni vill kolla in andra kallor an svenska finns det videos och bildspel har, har och har (den senaste sidan gar att andra till engelsk oversattning).
Ska sannerligen bli intressant att se var detta kommer att sluta. Att rakna om rosterna ger ju inte sa mycket om det stammer att vissa har kunnat rosta flera ganger, med till exempel doda personers "roster". Men oppositionen kan ju inte heller garna ta makten med vald. Och det kanns som att omval aldrig brukar bli av...

And all I want is a state of hope.

2009-04-05T11:46:00.003+03:00

Ibland blir det sa kallt inne i mig. Det borjar nagonstans lite nedanfor hjartat, men mer i mitten, och det ar da jag tror att det aldrig nagonsin kommer att bli bra. Jag vet inte hur jag mar langre, det andras sa snabbt. Ena stunden ar jag sa glad att fa vara har och uppleva allt och Tania och Eugen dansar nan sorts traditionell moldavisk dans i koket som slutar i en gapskrattshog, Lina this is moldavian rap!. Nasta grater jag for jag har mer hemlangtan an jag nagonsin kommer att erkanna for mig sjalv och det finns sa mycket orattvist i varlden, har tittar jag den i ogonen och det gar inte att vika med blicken.

I sondags tog vi bussen till kyrkan, klev av pa en gata med de typiska hoghusen i betong och flagnande farg. Men kyrkan var nybyggd, med stora fonster och frascha farger och utanfor star pastorns stora Mercedes och den amerikanska familjens stadsjeep och den stora konstrasten far mig att ma illa. Nagon dag senare aker jag pa studiebesok till nagra andra projekt och dar ar en till nybyggd kyrka och jag suckar uppgivet. Men vi gar forbi huvudentreen, till kallaren, och dar har pastorn och hans fru ett arbete for fattiga barn. Den stora moteslokalen ar en stor byggnadsplats, for forsamlingen och pastorsfamiljen satsar alla pengar de har, och det ar inte mycket, for att fa fardigt lokalerna for barnen. Sen traffar jag en kvinna som i brist pa andra lokaler later barnen komma till hennes egen lilla lagenhet dar hon lagar mat at dem. Allt visar sig vara sa mer komplext an det forst ser ut. En man i kostym jobbar med och for aidssjuka, smeker dem over haret, oversatter deras historier for mig och leverar medicin, blojor och matpaket med storsta engagemang. Jag har aldrig traffat en manniska med aids forut och det kommer sa nara; saren, de svullna benen, de tunna kropparna, fattigdomen. Och han har sa fina ogon, killen med Che Guevara T-shirten, under de spretiga ogonbrynen.
Det gar inte att varja sig, och jag vill inte, men jag vet inte vad jag ska gora av allt. Det gar inte att hantera, men jag maste for annars gar jag sonder.

Och sa en kvall hamnar jag pa den storsta gatufesten jag nagonsin sett. Kommunistpartiet anordnar utomhuskonsert infor valet. Huvudgatan ar avstangd och doften av ol och cigarettrok gor mig lite hog av frihet, efter att hela tiden behova anpassa mig efter tider, normer och regler som inte ar mina egna. Olen och colan kostar lika mycket, atta kronor, och det ar skont att se nya ansikten och dansa lite. Det ar glitterljus i traden, grona ljusblixtar i luften och konfettiregn som singlar ner over oss.
Och dar nanstans borjar det lilla kalla vaxa, for i allt skalande kan jag inte lata bli att tanka pa killen pa centret och hans alkoholiserade mamma som brukade misshandla honom med ett jarnror och pa familjen jag traffat nagra timmar tidigare som bor i ett litet rum och knappt har rad att kopa brod till barnen som snart kommer att bli foraldralosa. Och jag vet att jag inte kan bara hela varldens sorger pa mig, men det krockar allt det dar i mig och jag vander mig till en tjej jag traffat for forsta gangen en timme tidigare och sager Det ar ganska konstigt det har, det ar sa manga konstraster, mellan manniskor, platser, stunder och jag kan inte riktigt hantera det. Och hon svarar att Nej, det ar en sak att hora och lasa om fattigdom, och en helt annan att mota den. Det gar inte att satta upp den dar barriaren. Men nar jag fortsatter forklara att jag alltid borjar tanka pa mig egen del av allt, jamfor och far sa daligt samvete sager hon att Men du kan inte gora den jamforelsen. Och kanske har hon ratt, att det ar ocksa sa. Att aven om allt hanger ihop sa kan jag inte ta hela ansvaret pa mig, det vore att ge mig alldeles for stor betydelse. Att inse att jag inte kan radda hela varlden utan att bli handlingsforlamad av sorgen, ar nog nodvandigt for att bli sa fri att jag kan gora det som ar mitt. Kan jag fa ditt nummer, undrar hon som berattar att hon heter Jolin. Som i sangen men med -in pa slutet. Det vore kul att traffas nan mer gang.

Den natten vaknar jag av att jag fryser och maste ta mig ytterligare en filt. Men pa morgonen lyser solen, luften dallrar over plattaken, och jag oppnar balkongdorren, kryper upp som en liten boll i fotoljen. Med barfotafotter och torra vinterben. Later solen, musiken och orden tina upp det kalla. Later tankar, minnen, kanslor komma och ga. Det tar nagra timmar, men sen har det kalla inte overhanden langre. (Det ar val inte sa konstigt att du har sorg, sager mamma.)

Nyanser av gratt.

2009-04-01T20:29:00.003+03:00

Det graa ar inte langre lika gratt. Inte for att omgivningen forandrats, utan for att jag har gjort det. Jag ser inte langre det torftiga, de trasiga tapeterna, de notta moblerna, avsaknaden av farg, sprickorna i asfalten. Eller jo, jag ser det. Men det ar inget jag lagger marke till langre. Jag ser fattigdomen, och den skar i mig; men det jag nar jag kom tyckte var for simpelt har nu blivit mer an tillrackligt. Och det jag tyckte var normalt, gor mig nu upprord. Jag har redan vant mig vid en annan "standard" pa min materiella omgivning. Och det skrammer mig. Jag tyckte att det var nog jobbigt att sitta fast i de konsumtionsstrukturer som finns i mitt svenska medelklassliv innan jag akte hit. Hur ska jag kunna leva det liv jag levde innan nar jag bade till ande, kropp och sjal lart mig att leva pa ett annat satt?
Men det som skrammer mig mest ar att det ska ga bra.

Jag har last att Moder Teresea alltid brukade saga: "Calcutta finns overallt, om vi bara har ogon att se med. Hitta ditt Calcutta." Jag vet vilket sorts liv jag vill leva, vilka drommar som far det att dra ihop sig sadar i hjartats mitt. Och jag ar sa radd att jag ska kvava dem, ge upp dem. Att jag ska blunda eller lata mina ogon grumlas, inte ha modet att vaga forandring. Lata bekvamlighet, normer och radsla styra istallet for den dar viskningen om ett annat liv, tvartemot vad varlden skriker om. Jag vill alska Gud och manniskor och pa ett satt ar det det mest naturliga som finns, pa ett annat det svaraste.
Det svaraste och det finaste i varlden.

Dagens tips.

2009-03-31T10:03:00.000+03:00

Jag ar ju som bekant har som praktikant for Erikshjalpen. Det ar latt att kanna lite skepsis mot att de pengar man ger till olika bistandsorganisationer kommer till nytta. Men jag tycker i alla fall att Erikshjalpen ar himla bra. De projekt som jag har sett har i Moldavien ar verkligen jattebra och skulle inte kunna fortsatta utan stod fran bland annat Sverige. Sa om du ar under 30 ar blir Dagens tips att kolla in Ung Fadder, som ar en grym grej (om du ar aldre kan du klicka dig vidare pa Erikshjalpens hemsida under fliken Stod oss).

Men. Gor det inte som en grej for att dova ditt daliga samvete over allt det orattvisa i varlden, och kunna tanka att det ar nog. Jag tror egentligen mycket mer pa att se behoven i sin narhet och dela med sig av det man har till de man moter. Alla lander och samhallen jag har hort talas om har bade fattiga och rika manniskor. Det grymma med att ge av ditt overflod till nagon som behover det i din narhet ar att inte bara den personens liv forandras, utan aven ditt. Jag tror pa samtal, moten, gemenskap. Att dela livet med varandra - det tror jag forandrar varlden. Men sa lange varlden ser ut som i dag med orattvisa strukturer bade inom och mellan lander sa behovs dina och mina pengar aven pa andra stallen an i var direkta narhet.

Sa ge till bistandsorganisationer, bara du ar medveten om att bistand bara ar en del av allt utvecklingsarbete, och att du inte later din solidaritet stanna dar.

Detta ar den varld vi lever i.

2009-03-27T14:47:00.002+02:00

En kvall berattar hon for mig om sin moster som jobbar i Italien. Hur jobbigt hon har det. Att hon ringer henne och grater. Varje dag grater hon.

Sjalv jobbar hon bade som staderska i en butik och som kvallspersonal har pa centret.

En annan kvall undrar hon om bockerna jag fatt lana av henne ar bra. Jag har manga engelska bocker, sager hon, men jag har inte tid att lasa dem. Pa morgonen jobbar jag, sen sover jag i tva timmar. Jag ar sa trott. Och sen borjar jag jobba igen.

Moldavien ar ett land som inte gar ihop. Priserna pa mat, hyra och dylikt ar nastan uppe pa samma niva som i Sverige, men lonerna ar osannolikt laga i jamforelse med utgifterna. Manga jobbar antingen dag och natt eller immigrerar utomlands. Manga ganger som illegal arbetskraft och darfor med grymt daliga arbetsvillor och utan de mojligheter som medborgarna har. Manniskohandeln ar ocksa utbredd.

Sa vad ska vi gora? fortsatter hon. Det gar inte att stanna har, men det blir oftast lika jobbigt for dem som aker utomlands.

Den har texten som ar en del av antalogin Vad har mitt liv med Lilja att gora? ar sa himla bra. Las den!
Den handlar om manniskohandel och om vad Sveriges och EUs flyktingpolitik far, och har fatt, for konsekvenser. Och i den forsta texten finns en utforligare beskrivning av laget i just Moldavien.

"Strängare och effektivare bestraffning av människohandlare är ett självklart mål som alla ställer sig bakom – det får inte vara riskfritt att handla med människor. Men hur föreställer vi oss grundorsakerna till offrens utsatta läge? Hur ser deras helvete egentligen ut? Var börjar det och var tar det slut? Och vad är vi beredda att göra för dem när de väl har hamnat där? Gäller mänskliga rättigheter lika mycket för dem som för oss? Är vårt eget land på mer än ett sätt en del av de politiska och ekonomiska sammanhang som gör människohandeln möjlig?
Om vi i sökandet efter lösningar utgår från livssituationen för de vuxna och barn som drabbas, framstår brottsbekämpning som en viktig men liten bit i ett stort och svårlagt pussel."

En manad.

2009-03-27T13:52:00.001+02:00

Regnvat asfalt. Vi springer over vagen, Take my hand miss, och hoppar in i marzutkan. Satter oss pa vara vanliga platser, langst bak vid varsitt fonster. Ljuset fran reklamskyltarna och de motande bilarna reflekteras i det blota och fargar gatan gul. Pa mina glasogon finns avtryck fran en bebishand.

Den dar stunden nar allt plotsligt stannar upp. Kryper ner under lagret av filtar, lagger ifran mig boken, stanger av musiken, slacker lampan. Det enda som hors ar hundarna utanfor och ett svagt flickfnitter fran andra sedan vaggen. Det dar lugnet.

Bussen aker forbi skylten som visar var Chisinau slutar. Falten breder ut sig. Ater mat i flera timmar; moter kor pa jakt efter nya betesmarker, later vinden blasa i haret. Och hur mycket jag an alskar Stockholmsliv ar det den dar tystnaden, doften av jord och luft, vidderna och traden som ger mig en lyckoklump i magen och far mig att skutta mellan tuvor. Traffar en man som ger mig livsgnistan tillbaka. Han har arbetarhander och ett bullrigt skratt, kan lika mycket om Sveriges historia som jag, hanger upp en varldskarta pa skapet och berattar historier ur ett, som det verkar, aldrig sinande forrad. Du verkar tycka om honom? Ja, han paminner mig om min morfar och farfar. De visar mig sin tradgard stor som en mindre fotbollsplan dar det vaxer gronsaker, frukttrad och vinrankor. Du kommer val tillbaka om nagon manad da har ar gront och vackert och allt smakar sa mycket battre?

Motet mellan det lite kalla, bistra, karga och det gastvanliga, uttrycksfulla. Blonda barn med fraknar och sa de med ekorrbruna ogon under svarta ogonbryn.

Och sa skymningsljuset, det mjuka. Som tar udden av allt det trasiga.

Jag tror jag har borjat alska det.

Men lilla gumman.

2009-03-23T13:55:00.004+02:00

Nagot som gor mig valdigt arg ar nar nagon "lilla gummar" mig. Klappar mig pa huvudet, lagger sitt huvud pa sned och behandlar mig som om jag vore dum; bara for att jag ar kvinna. Det gor mig galen att vissa situationer helt plotsligt loser sig om jag ber min pappa saga samma sak som jag redan sagt. Bara for att han ar en vit medelalders man, och sana lyssnar man pa.

Denna lilla gumman-attityd finns aven i sa kallade gentlemanna-maner. Att man behandlar mig som om jag vore svagare, bade fysiskt och mentalt, gor mig fruktansvard frustrerad. Jag har inget emot att ta emot hjalp eller vara beroende av nagon annan. Det tror jag ar en grundlaggande del av att vara manniska. Vi mar bra av, och ar skapade for, att leva i relationer och att tanka och bry oss om andra an oss sjalva. Jag har heller inget emot att bli forsorjd av min man under en period eller att nagon bjuder mig pa middag.
Sa lange den motsatta situationen ocksa intraffar.

Genom att testa handlingar pa det sattet, kan man upptacka denna forminskande attityd gentemot kvinnor. Gors det av karlek och respekt eller ar det (medvetet eller omedvetet) ett satt att uttrycka att kvinnan ar det svagare konet? Hander det lika ofta att kvinnan kor bilen, springer runt och oppnar dorren for sin man? Att hon betalar notan? Hjalper honom pa med kavajen? Sa lange svaret ar nej, blir jag bara arg. Som att kvinnor inte skulle vara kapabla att kliva ur en bil, tjana pengar eller kla pa sig sjalva. Nej, da ar det mycker mer respekt- och karleksfullt att uppmuntra och pusha mig att klara av saker jag tror att jag inte kan, eller ar radd for. Jag ar inte gjord av glas och jag behover inte beskyddas. Daremot behover jag karlek och att nagon tror pa mig.

Jag tycker att det ska fa finnas svaga man och starka kvinnor, och vice versa. Men det ska inte forutsattas vilket, och inom vilka omraden, utifran vilket kon du tillhor. Det finns undersokningar dar man spelat upp bebisgrat for en forsoksgrupp. Nar de trodde att bebisen var en flicka tolkade de graten som att hon var ledsen, men nar de trodde att det var en pojke som att han var arg. Fran det att vi fods socialiseras vi in i olika roller, beroende pa vart kon. Over lag lar sig pojkar att inte grata och att klara sig sjalva, flickor att se till gruppens basta och att vara radda om sig.

Har finns det ganska manga sana tendenser. Du ar kansligare an mig, du ar ju kvinna, sa nagon till mig igar, till exempel. Det ar valdigt uppdelat vad som anses vara kvinnligt och manligt, pa ett mer tydligt satt an i Sverige (med det sagt menar jag inte att jag inte upplever detta i Sverige, bara att det sker pa ett annat satt). Men eftersom jag vet att de bara vill val, spraket hindrar mig fran att uttrycka mig sa klart som jag skulle behova och att jag ar deras gast later jag bli att protestera vid manga tillfallen.

Men nar det ar mojligt, gor jag det. Berattar att bade tjejerna och killarna i min klass hade sy- och traslojd. For att det ar viktigt att kunna hantera grunderna i bada amnena. Kunna sy in en knapp, lagga upp ett par byxor, hanga upp en tavla, underhalla sin bostad. Och sedan (under en blandning av skeptiska och beundrande blickar) spikar jag ihop nagra ramar och hanger upp tavlorna for att bevisa min tes. Nar vi pratar om hur det funkar att fa barn i Sverige berattar jag att manga, inklusive jag sjalv, tycker att det ar viktigt att bade mamman och pappan ar hemma med barnen nar de ar sma. Intresting... blir svaret. Jag kallas aven skamtsamt ibland for fată puternică (stark flicka) eftersom jag envisas med att sjalv bara upp dammsugaren for trappan, flytta min egen sang och havdar att det ar bra att vara stark och ha muskler, aven om man ar tjej. Men du behover ju inte vara stark, du kommer snart att gifta dig med en stark man, far jag till svar da. Jag forsoker forklara att det for det forsta inte ens ar sakert att jag gifter mig och for det andra att jag vill vara stark anda, aven om jag forhoppningsvis gor det. Men det verkar liksom inte riktigt anses vara en bra forklaring. An.

Adress och telefonnummer

2009-03-21T19:31:00.002+02:00

Om nagon vill skicka ett brev eller nagot annat festligt till mig sa ar min adress:
(Ja, det ska vara sadar bakvant gentemot vad vi i Sverige ar vana vid.)

Republica of Moldova
Chisinau, 2069
Str. Truseni 18
Centrul de Reabilitare al Adolescentilor din Chisinau
Lina Mattebo

Och om ni foredrar den mer moderna metoden sa ar mitt telefonnummer:

+373 79725686

(Jag kollar mitt vanliga svenska nummer ibland ocksa, sa om ni foredrar att smsa dit funkar det med, tar lite langre tid att fa svar bara.)

Kyrkogarden.

2009-03-21T18:18:00.006+02:00

I dag promenerade jag pa en kyrkogard. Ostra Europas storsta judiska kyrkogard, sags det. Kvantitativt sett. Gravarna ligger tatt, tatt intill varandra och de slingrande, ibland nastintill igenvuxna stigarna leder vissa ganger till sa tranga passager att jag maste vrida overkroppen for att komma igenom. Stigar upptrampade av sorjande, tunga fotter. Jag stannar upp och haller andan ett tag.

Overallt ansikten som tittar mig i ogonen. Gamla, unga, barn. Och jag undrar vilka de var. Vilka sorger som var deras, vad som fick deras hjartan att bulta hardare. Vilken. Pa vissa stenar tva ansikten bredvid varandra. Tills doden skiljer oss at?

Overallt hebreiska bokstaver. Det enda jag forstar ar artalen, aret de foddes, aret de dog. Resten ar fordolt.

Och sa kom varen till mig. Grannarna eldade upp gras och lov och jag tog djupa andetag av den rokfyllda luften. Sag att traden fatt knoppar - vissa hade redan brustit. Solen brot igenom molntacket ibland, faglarna kvittrade och jag hittade en sjo med regntung farg. Och sa motte jag manga sma pojkar: pa promenad med sin mormor, sparkandes fotboll med sin pappa och en tredje som hade massa spring i benen.

Missforstand.

2009-03-20T19:16:00.002+02:00

Jag satsade hart i dag gallande min look - tog pa mig ett harband i svart spets. Gick ner till frukosten, och en av killarna pekar pa det och sager nagot oforstaeligt. Yeah, tanker jag, han tycker jag ar fin. Men nej, efter mycket om och men lyckas jag forsta att exakt sana harband har man pa sig har om nagon har dott. Nagra minuter senare fragar en av personalen: Varfor har du pa dig det dar? och ser otroligt skeptisk ut.
Sa istallet for att vara snygg lyckades jag ta pa mig en sorg/begravnings-utstyrsel. Dagens skamt, hela dagen. Haha.

Sociala skills, och sa.

2009-03-18T19:26:00.005+02:00

Den senaste tiden har jag bland annat:

Traffat tre svenska volontarer som ocksa jobbar har i Chisinau pa olika stallen. Atit pizza, glass (tva ganger!), och fatt godis. Mmm. Mina cravings efter fett var enormt efter att nastintill varje dag atit gronsakssoppa. (Har dock pa senare tid forstatt att de haller i massa olja i soppan. Jag kommer att bli tjock, men utan att fa njuta av nat graddigt gott. Typiskt!) Det var grymt skont att fa prata svenska. Vi konstaterade dock det komiska i att bara for att man pratar samma sprak helt plotsligt kanner en san samhorighet, fastan det inte alls ar sakert att man skulle umgas hemma i Sverige.
Varit hemma hos fyra moldaviska familjer och halsat pa. Alla ar sa gulliga och gastvanliga och bjuder hem mig igen (framst for att fa tillfalle att prata engelska, haha). Ett av paren hade en liten bebis, som jag fick kramas lite med. I like!!
Upptackt en ny del av lokaltrafiken. Forutom linjebussarna finns det aven minibussar som aker en bestamd stracka. Det finns dock inga specifika hallplatser, utan man hoppar pa och av (typ i farten!) var som helst. Smart grej, men lite laskig aven. Detta resande kostar 3 lei, alltsa typ 2,50 kr for en enkelresa.
Varit pa museum. Insett att det ar ratt sa trakigt att kolla pa tusentals sma foremal, men att gamla fotografier gor mig himla sorgsen pa ett nastan fint satt, och att jag maste lasa pa mer om Sovjet och deportationerna till Sibirien.
Och sa lagat en stor gosehund tillhorande en av tjejerna. Sytt igen hal och tillverkat och malat nya ogon. Alla tycker att jag ar en stor konstnar, haha. Well, dom sjalva nedan. Jag tyckte i alla fall att det var kul att fa pyssla lite.

Radslorna.

2009-03-18T17:55:00.003+02:00

Nagot ar efter studenten gick jag i sjalavard. (Typ som att prata med en kurator. Min sjalavardare var utbildad beteendevetare, men vi traffades genom kyrkan eftersom en del av mitt jobbiga handlade om kyrkan och min tro. Men aven for att jag tror att bon ocksa kan hjalpa i sana situationer.) Jag minns inte sa mycket av vad vi sa, jag grat mest tror jag. Men en sak minns jag att hon sa: "Lina, du har sa hoga krav. Och du ar din egen hardaste domare."

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna genomfora underverk eller gora stora forandringar under den har tiden. Men jag trodde att det skulle vara lattare att gora nagot och inte lika svart att bara vara har.
Personalen ar helt kompetenta att klara arbetet och behover ju egentligen inte mig. Ungdomarna har varje vecka ett praktiskt omrade de ar ansvariga for - vilket inte lamnar alltfor manga sadana sysslor kvar at mig. Det ar svart att bygga relationer utan ett gemensamt sprak. Allt detta visste jag saklart aven innan, men det ar en helt annan sak att uppleva det.

Den har upplevelsen tar verkligen fram mina storsta radslor och issues pa ett konkret satt. Att kanna att jag far mer an jag ger gor att jag krisar rejalt, pa grund av det min sjalavardare pratade om - min prestationsangest. Att jag satter sa stor del av mitt varde i vad jag gor, och hur bra jag lyckas med det.
Har kan jag inte heller luta mig tillbaka pa tidigare meriter. Betyg, stipendium och CV spelar ingen roll. Vem ar jag nar allt sadant lamnats i Sverige?
For att inte tala om hur jobbigt det ar for mig att vara i en situation dar jag inte vet hur nagot funkar, eftersom jag har ett grymt kontrollbehov.
Jag har aven ett stort behov av att uttrycka mig, bolla kanslor, ideer och upplevelser, och kanna mig forstadd och bekraftad i det. Vad gor jag utan mitt eget sprak i ett sammanhang jag har svart att lasa av?
Och sa ar jag valdigt radd for att bli/vara ensam. Kanske inte det smartaste da att aka till ett land dar jag inte kanner nagon alls.

Eller sa kanske det ar jattebra.

Det ar grymt jobbigt, ja. Men valdigt nyttigt ocksa. Jag lar mig mycket om bade mig sjalv och andra, och det utvecklar mig forhoppningsvis till en battre manniska, mer som jag vill vara. Radslorna mina ar ju faktiskt nagot som ofta hindrar mig fran att gora det jag vill. Och jag onskar ofta att jag vore mindre radd, och detta ar ju kognitiv beteendeterapi pa hog niva.

Terese sjunger ocksa:
Its such a stupid little thing to believe that perfection makes complete.
Och det ar sa sant.

Mărţişor

2009-03-18T17:34:00.004+02:00

For nagra dagar sedan fick jag den har lilla broschen av Olga.

Nastan varje moldavisk tjej och kvinna har en san har liten tygblomma i olika utformningar pa jackan eller trojan. Det ar en tradition har att ge bort dessa till varandra under mars manad. I slutet av manaden satts de sedan fast pa ett trad.

Traditionen grundar sig i en legend som Olga berattade for mig medan vi raknade banankartonger fulla med klader som kommit fran Sverige.

En gang for lange sedan i det omrade som i dag ar Moldavien bestamde sig Drottningen av Sno for att harska for evigt. Snon tinade aldrig bort och vintern lag kvar. Men sa en dag bestamde sig en valdigt liten, men mycket modig, Snodroppe for att trotsa Drottningen av Sno. Den borjade vaxa och strackte sig upp ovanfor snon, mot solen. Drottningen blev givetvis valdigt arg och sande sno och kall och hard blast for att hindra den lilla men modiga Snodroppen fran att lyckas. Varen daremot, ville hjalpa den lilla blomman. I striden med Drottningen av Sno blev Varen skadad. Blodet fran Varen droppade rakt pa Snodroppen, och eftersom det var varmt starkte det blomman. Efter ett tag fick Drottningen ge upp kampen och Varen kom.

Till minne av denna modiga lilla Snodroppe, och av den standiga kampen mellan Vinter och Var i mars, ger man varandra dessa sma blommor som kallas Mărţişor.

Fredagen den trettonde.

2009-03-14T10:08:00.004+02:00

Jag vet att nagra av er undrar vad jag egentligen gor om dagarna. Well, det undrar jag med, med jamna mellanrum. Men sa har tillbringade jag i alla fall min gardag:

07.50. Vaknar och snoozar tills jag hor att toaletten blir ledig. Det ar verkligen galet lyhort har. Ibland maste jag titta upp fran sangen for att jag ar overtygad om att det ar nagon i mitt rum, da det bara ar nagon utanfor dorren eller i rummet bredvid som hostar. Dessvarre ar tvn precis utanfor mitt rum. Borjar vanja mig vid att standigt vara omgiven av ljud, men det ar lite jobbigt for nagon som egentligen trivs bast i skogen. En natt vaknade jag och i tystnaden horde jag hur regnet slog mjukt mot fonstret. Det var sa vackert att jag inte ville somna om.
08.25. Ater frukost (ett specifikt inlagg om maten kommer en annan gang).
09.00. Morgonsamling med personalen. Diskussion, skratt och bon for dagen.
09.30. Stadar mitt rum, pluggar rumanska, laser en bok.
10.30. Pratar med Olga. Diskuterar grammatiska svarigheter och forsoker forklara hur det funkar med skatter och vad de anvands till i Sverige. Hon sager att det later som en drom, som det hon drommer om for sitt land.
11.15. Fikar med personalen.
11.45. Fortsatter med rumanskan, flatar haret pa nagra av tjejerna och far i uppdrag att renskriva nagra texter pa datorn. Olga undrar om jag har jobbat som sekreterare nagon gang eftersom hon tycker att jag skriver sa snabbt. Haha. Och da skriver jag anda pa rumanska, vilket innebar att jag inte har en aning om vad jag skriver och maste dubbelkolla stavningen for varje ord, pa ett tangentbord som inte ar som jag ar van vid.
13.00. Lunch.
13.45. Far nya texter att skriva ut och klistrar sedan upp skyltarna pa diverse stallen i centret.
16.00. Den latt sotaste killen pa hela centret (inte pa grund av hans good looks, men for att han laspar lite - jag har nan sorts thing for killar som smalaspar) ska trana aerobics i kallaren, men eftersom aerobicsledaren inte dyker upp spelar vi memory istallet. Jag vinner!
16.20. Tjejen dyker upp till slut och vi ar nagra som forsoker hanga med i hennes ambitiosa rorelser. Hon ar sjukt vig och jag kommer plotsligt ihag att OS-gulden i gymnastik typ alltid gar till Ryssland. Vi skrattar mycket at hennes hoftrullanden och min oformaga att genomfora rorelserna, men det ar valdigt skont att rora pa sig lite.
17.10. Flatar om nagra av flatorna och ser pa tv med nagra av kidsen.
18.30. Middag. Den borjar egentligen en halvtimme senare, men Ion har fixat specialmat till mig, eftersom han tycker att jag ater for lite. Nagon sorts graddfils- och farskostgrej med brod som han alltid at nar han var liten. Aven om det inte ar jattegott blir jag valdigt glad.
19.00. Far lana datorn. Pratar med mamma och pappa, bloggar och skriver nagra mejl.
20.30. De satter pa filmen Jackie Shan, dubbad pa ryska- saklart. Sa istallet ater jag solrosfron (tydligen grejen gallande snacks har), skriver massa och lyssnar pa musik. Kvallens spellista bestar framst av Sakert! Det har vet inte du om, men jag vantar pa dig. Och Wij. Sanningen om dig - om jag skulle valja en lat som beskriver mig, tror jag att det skulle vara den - och Ett slag for dig - som jag onskar vore min.
23.00. Lagger mig, och laser ut min bok.
00.15. Somnar.

En ganska vanlig, men sardeles bra dag, trots regn. Jag umgicks ratt mycket med ungdomarna, pa satt som inte kraver sa manga ord, vilket gjorde mig valdigt glad. Jag fick stekt och inte enbart kokt mat till lunch och forstod flera meningar rumanska.

Trots att det var fredagen den trettonde.

Hemlangtan.

2009-03-13T20:16:00.005+02:00

Jag har aldrig varit sa bra pa de dar kanslostormarna. Aldrig riktigt vetat hur jag ska hantera forvantningarna infor julafton, fodelsedagar och midsommar. Jag far prestationsangest.
Ar nog mer den langsamma typen, vars kanslor tar tid pa sig. Men de jag har andras inte sa snabbt. Jag hatar att valja, men nar jag val valt sa haller jag mig till det.

En av de mest romantiska scener jag vet ar fran filmen Working Girl (inte en sa storslagen film i ovrigt - forutom den galna uppvisningen i 80-talsmode - men den var inspelad efter Pretty Woman pa ett videoband nar jag var liten, och jag sag de dar filmerna varje gang jag var sjuk eller hade trakigt). I slutet av filmen visas en vanlig vardagsmorgon i koket. Paret har brattom, de ar sena till jobbet, men allt flyter anda pa - den ena dricker kaffe, den andra brer och tar en tugga av en macka. Nar de mots ger de varandra en snabb puss, ett leende och byter macka och kaffe med varandra.
Sant gillar jag. Vardagsromantik.

Sa nar jag tanker pa saker dar hemma som jag saknar, sa ar det inget storslaget. Jag langtar efter middag en mandagskvall i soffan, att dricka te, se pa film och sen prata halva fredagsnatten, hjalpas at att tvatta, se alla de basta avsnitten fran en tv-serie, lasa en bok uppkrupna i varsitt horn av soffan. Tid pa tu man hand med alskade manniskor.

Min gode van Marcus flickvan Terese har en lat med foljande textrader pa sin skiva:
It’s the late night conversations that stays inside my mind
It’s the everyday surprises that keeps me on my feet
And partically things in patterns that make me loose my heartbeat

Precis sa.

Mitt rum.

2009-03-13T19:19:00.005+02:00

Sa har ser mitt rum ut:

En tom sang till vanster (Linda - den vantar pa dig!), min sang till hoger (med en av mina aldsta vanner pa), garderober och balkongdorr rakt fram.
Balkongen ar en fin grej. Har kanske inte sa fabulos utsikt, men sol hela dagen!

Dessutom hanger jag numera mina nytvattade klader dar. Forsta gangen jag tvattade hangde jag upp mina klader pa den stora balkongen tillsammans med resten av kladerna. Nar jag skulle hamta dem dagen efter hittade jag min pyjamas, en socka och ett par trosor. Resten var forsvunnet. Sockorna har fortfarande inte dykt upp. Trosorna hittades pa lite olika stallen under dagen. Som en bra grej att jag bara har med mig hederliga bomullstrosor i hipstersmodell och inte nagot mer fancy, genomskinligt eller mindre, eftersom de helt plotsligt exponerades for halva centret.

Well, tillbaka till rummet. Bredvid min sang en bokhylla och en liten byra (med en lampa som jag har rakat branna upp en del av lampskarmen pa, med suspekt lukt och nervosa kids som foljd. Skyller pa feberyra, hmm.). Samt en lasfotolj.
Och pa val valda stallen sma uppklistrade lyckostunder att minnas.

Hjartat.

2009-03-10T19:28:00.003+02:00

Jag har nu last ut fyra av mina bocker. (Maste forsoka hitta nat stalle som saljer engelska bocker snart.) En av dem ar Alkemisten av Paulo Coelho. Valdigt vacker, och manga ganger vis, var den.

Som det har.

"Varfor behover man lyssna pa sitt hjarta?" fragade pojken nar de gjorde i ordning sitt nattlager.
"Darfor att ditt hjarta finns dar du ska soka din skatt."
"Mitt hjarta ar oroligt", sade pojken. "Det ar fullt av drommar, det blir kanslosamt och det foralskar sig i en kvinna av oknen. Det ber mig saker och det haller mig vaken om natterna nar jag tanker pa henne."
"Det ar bra. Du har ett hjarta som lever. Fortsatt att lyssna till vad det sager." /.../

Pojken lyssnade vidare till sitt hjarta, samtidigt som de forflyttade sig genom oknen. Till slut blev han fortrogen med alla dess konster och knep och han borjade godta det som det var. Da slappte radslan. Och han ville inte langre vanda om, for en kvall sa hans hjarta till honom att det var tillfreds med livet. Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det pa att jag ar ett hjarta i en mansklig varesle, och manniskors hjartan ar sadana. De tors inte lata sina storsta drommar ga i uppfyllelse, for de inbillar sig att de inte fortjanar det, eller att de inte ska na anda fram. En manniskas hjarta blir dodsforskrackt bara det tanker pa en karlek som gar sonder for alltid, eller pa stunder som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller pa skatter som gar att finna men som anda gommer sig i sanden for evigt. For da lider det oandligt mycket. /.../

Alla manniskor pa jorden har en skatt som vantar dem, sade hans hjarta. Men manniskohjartat talar sallan om dessa skatter, for vuxna man och kvinnor vill inte langre upptacka dem. Endast barn far hora talas om dem. Men efter en viss alder far varje person ga mot sitt eget ode utan att hjartat lagger sig i. Tyvarr finns det bara nagra fa som foljer den vag som finns utstakad for dem och som ar levnadsodets och lyckans vag. Manniskor upplever varlden som nagot hotfullt - och just darfor blir varlden hotfull.
Darfor talar hjartat lagre och lagre allt eftersom aren gar. Det tystnar aldrig helt, men det hoppas sa smaningom att dess ord inte langre ska horas. Inget hjarta vill att en manniska ska lida for att hon inte har foljt rosten i sitt inre.
"Varfor uppmanar inte hjartat manniskan att alltid folja drommarna?" fragade pojken alkemisten.
"Darfor att det ar hjartat som brukar plagas mest. Och det tycker inte om att plagas."

Fran den studen forstod pojken sitt hjarta. Han bad att det aldrig mer skulle svika honom. Han bad att det skulle svida inne i brostet och varna honom nar han borjade avlgsna sig fran sina drommar. Och han svor att han alltid skulle lyssna till och ratta sig efter dessa tecken.

Ur Alkemisten sid 140-144

Drommar.

2009-03-10T18:14:00.003+02:00

Jag forsoker leva i nuet. Inte tanka allt for mycket pa hur det ar i Sverige (men nar det ryktas om svensk var ar det svart), spela upp scener och dialoger som kunde ha varit, eller dromma mig bort.

Men i dag! Da ar allt tillatet. I formiddags blev det namligen klart att jag nar jag kommer tillbaka till Stockholm inte langre bor i ett korridorsrum utan i en egen liten lagenhet. Ett forstahandskontrakt pa Gotlandsgatan 73 pa Soder ar helt klart grejen gott folk. Hoho!

Sa i dag drommer jag om Soders hojder. Om solnedgangar att blicka ut over, ljumma sommarkvallar, bruna ben, uteserveringar att prata bort hela kvallen pa. Om mjukglass, sma cafeer, parkteatrar och utflykter till solvarma klippor. Om att inreda, fixa, sy, handla sma egna detaljer och kunna bjuda over vanner pa middag. Och om utsikt mot en innergard (innergardar ar en san dar sak jag blir pirrig av) att vila ogonen pa i pluggpauserna.

Och i dag tycker jag det ar minst sagt okej.
Dessutom ar jag glad att jag drommer igen. Inte som i att dromma sig bort. Men att dromma om framtiden, det gor jag bara nar jag mar bra och/eller befinner mig pa ratt stalle.

Sjuk.

2009-03-09T18:59:00.002+02:00

Tva veckor. Eller en hel evighet. Sa lange har jag nu befunnit mig har i Moldavien. Tva veckor hemma i vardagslunken i Sverige kan forflyta utan att mycket hander. Medan dessa tva har varit en kanslomassig berg- och dalbana.

Maste borja med att revidera inlagget om kylan/varmen. Inte ta tillbaks, for det ar/var fortfarande svinigt kallt ibland. Men det visade sig att en av anledningarna till att jag fros var feberfrossa. Jag fick feber i onsdagskvall och insjuknade i nan sorts influensa. I dag ar forsta dagen da jag ar feberfri (tror jag). Forkylningen och svagheten hanger dock med ett tag till. Det ar ingen hojdare att vara sjuk i frammande land, kan jag meddela. Speciellt om man redan innan ar forsvagad rent kanslomassigt. Att da ocksa kanna alla fysiska krafter rinna bort, blev en djupdykning ner i annu en dal. Tur da att det finns mobiltelefoner och foraldrar som orkar lyssna pa snor och tarar (undrar nar jag egentligen blir vuxen nog att klara mig utan dom? well, om det innebar att klara sig sjalv att vara vuxen, da vill jag aldrig blir det).

Men. Nu ar det en ny vecka, och nya tag.

For ovrigt.

2009-03-04T11:13:00.003+02:00

For ovrigt mar jag battre igen (forutom en begynnande forkylning). Jag har mer saker att gora pa dagarna och kvallarna, borjar fa in nagra fa rutiner, fa lite mer kontakt med ungdomarna och forsta lite mer av vad som hander. Men tar fortfarande en dag i taget.
Har aven fatt ett nytt rum. Lite storre och lite varmare (och med egen minibalkong!). Dock utan dator. Detta ar anledningen till mer sporadiska blogginlagg.

Varmen. (eller ja, snarare avsaknaden av den.)

2009-03-04T11:03:00.002+02:00

Min svenska handledare tipsade mig om att packa ner ett understall. Det kunde namligen bli kallt under natterna eftersom husen ofta inte ar sa bra isolerade, sa hon.
Men om natterna ar jag som varmast. Med pyjamas och tjocka knastrumpor under tre lager tacken vaknar jag varm, go och glad. Det behovs dock inget understall, eftersom varmen under natterna ar paslagen.
Dock var det anda ett valdigt bra tips.
For under dagarna daremot. Da stangs varmen av och det blir svinkallt. I dag och igar hade jag pa mig mitt skona Helly Hansen-understall (julklapp fran farmor och farfar-Tack!), jeans, troja, kofta, sjal, tjocksockor och ulltofflor. Da fryser jag bara litegrann. En filt over denna mundering gor temperaturen behaglig. Ett annat hett tips ar att hanga mycket i koket.
Annu en orsak till varfor jag langtar efter var och varme.
Tills dess anvander jag mig av mina norrlandska skills.

Trott.

2009-03-01T16:09:00.000+02:00

Jag tankte skriva ett inlagg om helgen da februari blev till mars. Om en obegriplig varstadning, bla himmel, en gra varld och en intenstiv langtan efter farg och trad som vacks ur sin slummer. Hur luften luktar branda lov. Om en promenad lika lang som Jonathans nya skiva, ganger tva. Om maten, hundarna och kyrkobesoket da jag tvattade en gammal moldavisk tants fotter.
Men jag orkar inte.
Jag ar sa trott. Det racker inte att jag sover drygt atta timmar varje natt och ofta en stund pa dagen ocksa. Antar att det ar anspanningen i att aldrig kanna sig helt trygg och saker, att hela tiden masta anstranga sig for att forsta atminstone lite av vad som hander, sags, forvantas. Att aldrig helt kunna koppla av.
I dag akte de svenska killarna harifran, och aven om jag ofta bara traffade dom en kvart under middagen sa var det sa himla skont att for en stund kanna sig som en naturlig del av ett samtal. Och nar jag for en stund tillat mig att kanna efter hur det skulle kannas att aka hem, da grat jag igen.
Ikvall ska jag pa rumansk teater och nu ska jag fortsatta att se en film som egentligen inte ar sa bra, men det kanns battre att grata till en film an med ansiktet nerborrat i en kall sang.

Fortsattning foljer.

2009-02-27T14:00:00.005+02:00

Tack alla ni som kommenterat, mejlat, ringt, halsat, smsat, bett, uppmuntrat. Det betyder sa mycket! Jag mar mycket battre nu - har landat lite i att jag ar har, slappt pa kraven, forsoker ta en dag i taget.

Den har forsta veckan ar det tankt att jag framst ska iakta, acklimatisera mig och ta det lugnt. Men igar fick jag nagra sma uppgifter. Rensa applen till exempel. Applen som definitivt skulle ha slangts i Sverige, men det ar ju faktiskt mycket battre att rensa bort det daliga och ata upp det som ar kvar. Ovade aven lite engelskt uttal med en kille, och eftersom jag samtidigt lar mig rumanska ar det ju win - win. Dessa engelsk/rumanska utbyten intraffar ganska ofta (de ryska kidsen forvirrar dock genom att alltid vilja lara mig aven det ryska ordet, som om det inte var nog svart anda, haha). Men det ar inte sa uppstyrt, utan mer nar vi sitter och ater eller umgas. Sen forsokte jag mig pa att rensa en av datorerna vars harddisk var full (eftersom den var pa 3 Gb kanske det inte var en sa stor overraskning). Var dock lite svart eftersom allt stod pa ryska och datorn dessutom var ratt skum och inte ens fattade hederliga kommandon som ctrl-alt-delete, hmpf. Sa jag satt vid en dator med engelsk text och en av killarna bredvid vid den ryska datorn och sen forsokte vi kommunicera sa gott det gick. Och vi lyckades faktiskt till slut, yey! Forhoppningsvis far jag aven mer konkreta uppgifter framover, jag gillar sant.

De ar sa himla snalla har, tar verkligen hand om mig. Speciellt sedan de upptackte att jag inte madde sa bra. Lagger armen om mig och fragar hur jag mar och nar jag svarar bra, sa tittar de mig i ogonen och sager Men mar du bra pa riktigt? Kommer in pa mitt rum med godis och kakor, fixar engelska filmer sa att jag ska fa slappna av. Allt for att du ska ma bra, sager de. Och Dont be shy (det ar ett nytt uttryck nagra larde sig haromdan), det ar bara att saga till om du behover nagot. Ungdomarna ar ocksa sota, aven om det ar lite svart att kommunicera, eftersom manga bara kan nagra ord pa engelska. Igar kvall satt jag dock med nagra av killar nar de pysslade. Varje kille pa centret gor smycken som overraskning till tjejerna, som de ska ge dem 8 mars (internationella kvinnodagen). Och de har verkligen satsat, hur fint som helst. Jag gillar att de var sa koncentrerade och fascinerade over denna smyckestillverkning. Vi lyckades aven prata lite, dock valdigt knackligt. Nar de insag att jag var fran Sverige sa en av killarna under stort jubel fran de andra - Take me with you!

Jag har valdigt roligt, det ar verkligen en schysst stamning och jag ar sa imponerad av arbetet, fastan jag inte sett sa mycket an. Ser fram emot att lara mig mer.

Bilder.

2009-02-25T17:11:00.006+02:00

I dag tog Ion, som arbetar typ som vaktmastare har pa harberget, med mig och tre killar fran Sverige som ar har en vecka in till staden. Vi var bland annat pa en jattestor marknad utomhus, kollade in ett varuhus pa fem vaningar som hade typ allt och lite till (en nagelsax fanns typ i 20 olika versioner, minst) gick i Central Park, sag statyn av Stefan cel mare (Stefan den store) som tydligen var en god kung for langesen. Han har namngivit en stor gata i Chisinau och finns ocksa avbildad pa sedlarna.

Jag passade pa att ta nagra kort, sa att ni kan fa en liten uppfattning om hur det ser ut.

Sa har ser utsikten fran harberget ut. Det ligger pa en liten hojd.

Och sa har ser sjalva huset ut dar vi bor.

Harberget heter CRAC med undertexten Hope for all (hopp for alla).

Vi akte in till centrum med en san har buss. De gar pa el, skumt.

Man maste skynda sig att kliva pa och av, de vantar inte tills man kommit av utan borjar kora nar det tagit for lang tid. En enkelresa kostar 1 lei, motsvarande ungefar 80 svenska ore. Det betalas till en kvinna som gar omkring pa bussen.

Det ar snart val i Moldavien. Pa den har skylten star det - Stoppa kommunismen! Gront for Moldavien.

Det var skont att komma ut lite. Solen tittade fram ocksa, och graheten fick nyanser. Jag mar mycket battre i dag. Forsoker ta det lugnt, inte ha for hoga krav pa mig sjalv, ta en dag i taget.

Framme.

2009-02-25T09:03:00.003+02:00

Nu ar jag har. Som jag har forberett mig. Langtat, googlat, last, packat, handlat, forsokt forestalla mig.

Hittills har jag mestadels forsokt halla ihop mig sjalv, tvinga mig sjalv att andas lugnt. Om jag kunnat forestalla mig dessa angestkanslor hade jag aldrig vagat satta mig pa taget fran Mellansel i sondagsnatt. Och nej, det ar inga snygga angestkanslor som skapar konst eller piffar upp en trakig vardag. Det ar angest som tar sig fysiska uttryck. Forsta kvallen madde jag sa illa att jag trodde att jag skulle spy, hade yrsel, skakade i kroppen och andades fort och ytligt. Och sa grat jag. Tror aldrig jag har kant mig sa ensam.
Vissa av personalen pratar skaplig engelska, ungdomarna pa harberget bara rumanska. Jag har ingen aning om hur nagot funkar, forstar inte vad de sager, staden har som ett gratt filter over sig. Jag klarar inte detta, var typ min enda tanke. Fick panik bara over att tanka en dag framat. Fyra manader, ja da svartnade det.
Men som en angel den dar forsta kvallen kom en ur personalen och knackade pa mitt rum. Pratade med mig, larde mig lite rumanska och tog mig ner pa kvallsfika. Och efter socker, vatska och sallskap sov jag faktiskt hela natten. Fick igang msn ocksa (tack Gud for teknik!), sa att jag kunde fa lite lugnande familjeord.
Igar grat jag ocksa massa. Men det borjar kannas battre. Graten och angesten ligger dar under ytan, men andningen ar lugn i alla fall.

De ar valdigt snalla mot mig har. Jag har inte haft nagon matlust sen jag kom. Far tvinga i mig lite mat, men maste alltid lamna vilket kanns sa dumt. I dag pa frukosten fragade kokerskan om jag ville ha ett apple. Ja, tack, svarade jag. Du far tva, sa hon nar hon kom tillbaka, eftersom du ater sa lite mat.

Det ar sadarbra att dricka vattnet direkt fran kranen, sa vi far alltid te eller kaffe att dricka till maten (vilket ju ar uttorkande!). Jag langtade sa efter nagot kallt att dricka. Igar visade mig en kvinna ur personalen mig till en supermarket dar jag aven kunde ta ut pengar. Shoppade vatten och apelsinjuice. Sa gott! Har aven fixat ett moldaviskt nummer. Skype funkar inte an, det gar inte att installera, men pa torsdag kommer det hit en kille som kanske kan hjalpa mig med det.

Jag har under dessa dagar tankt mycket pa de manniskor som av olika anledningar maste fly sitt sammanhang. Som kommer till ett nytt land, sprak, kultur. Dessutom med olika trauman bakom sig. Att de overhuvudtaget overlever det ar for mig nastintill oforstaeligt. Jag menar, jag har ju faktiskt valt att vara har och kan om jag maste, aka harifran med forsta basta flyg. Jag har manniskor omkring mig har som vill mig val och hjalper mig, och manniskor dar hemma som stottar mig. Men de som verkligen ar alldeles ensamma...
Om inte annat sa hoppas jag att jag far en battre forstaelse for andra manniskor och deras situationer nar jag kommer tillbaka. Och lar mig uppskatta en vanlig, sa kallad trakig, dag.

Nu åker jag. Hör gärna av dig!

2009-02-22T15:54:00.003+02:00

Ikväll runt klockan 23 bäddar jag ner mig i en tågkupé och försöker somna. Imorgon bitti 07.55 lyfter mitt flyg från Arlanda och 14.10 lokal tid är jag framme i Chisinau. Det känns totalt overkligt.

Jag vet inte när jag kommer att ha tillgång till Internet igen. Förhoppningsvis ganska snart.

Jag skulle bli väldigt glad om du hörde av dig under tiden jag är borta. Jag vill veta vad som händer och hur du mår!

Så här kan du kontakta mig:
Mejla mig på lina_mattebo@mail.com.
Bestäm en tid och ring mig på skype, som förhoppningsvis kommer att funka framöver. Mitt användarnamn är lina_mattebo.
Smsa mig på mitt Moldaviennummer som jag kommer att skaffa när jag kommer fram.
Skriv en kommentar här på bloggen.

För er som inte är så vana vid detta med bloggar följer här en liten instruktion om hur man kommenterar:
Längst ner i varje inlägg finns en rad där det står: ”Upplagd av Lina kl. 21:40 0 kommentarer.” Tiden och antal kommentarer är olika på inläggen.
Klicka på ”kommentarer”. Då kommer det fram en ruta som ni kan skriva i.
Under rutan står det ”Kommentera som:”, bredvid en rullist som det står ”Välj profil” i. Klicka på rullisten och välj alternativet ”Namn/Webadress” och skriv in ditt namn. Om du har en egen blogg eller hemsida kan du även skriva in den, annars lämnar du den raden tom.
För att se hur det ser ut, tryck på förhandsgranska. Tryck på krysset i högra övre hörnet av rutan för att komma tillbaka till ursprungsläget och kunna ändra.
När du är nöjd, tryck på ”Skicka kommentar”.

Böcker.

2009-02-21T18:01:00.005+02:00

I dag har vi (jag och min kära mor) packat mina väskor. Trodde att det skulle gå kvickt, men det tog typ hela dagen. Pust. Om vågen stämmer så har jag typ två hektos marginal till övervikt. Det är svårt att packa för tre årstider i ett land man aldrig varit i, för arbetsuppgifter man inte vet vad de ska innehålla. Men nu är det i alla fall gjort!

Fick tipset att inte glömma att packa ner en svensk bok. Mitt problem är snarare att jag vill ta med mig alldeles för många böcker. Men psykologen på Sida-kursen sa att vi skulle packa ner saker vi mådde bra av, och där står böcker högt i kurs. Så. Efter att noga ha avvägt bokberget jag kånkat med mig från Stockholm och Härnösand har jag med mycket tankemöda kommit fram till följande:

Den oemotståndliga revolutionen av Shaine Claibourne
100 höjdare: Sveriges roligaste ögonblick genom tiderna av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Det andra könet av Simone de Beauvoir
Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij
Alkemisten av Paulo Coelho
Hjälp eller stjälp: biståndet och tillväxten av Kenneth Hermele
Det globala kasinot och dess kritiker från Keynes till Tobin av Kenneth Hermele
Vad har mitt liv med Lilja att göra?
Vägen genom - en sanningssökares kamp av Torgny Wirén

Och så:
Barnens bibel på rumänska och engelska
Vanlig bibel
Rumänsk språkkurs och ordbok

En ganska bra blandning av olika genrer och ämnen om jag får säga det själv. Dessutom ganska troligt bra boktips, om någon är på jakt efter något att läsa.

The heart of hockey (bara två dagar kvar!)

2009-02-21T12:24:00.002+02:00

Mitt sportintresse är inte det största. Jag läser Henrik Rydströms blogg med stort nöje, men det är ungefär dit vardagssportintresset når i mitt Stockholmsliv, innehållande så mycket annat. (Ja, förutom att jag tränar på Friskis då, men det tycker inte jag kvalar in i definitionen sport.)

Men när jag kommer hem till Ö-vik. Då händer något märkligt. Då börjar det lilla sporthjärtat ticka lite hårdare och snabbare. Uppvuxen i en stad där en hoppbacke är något av en stadssymbol och det därför blir ramaskri när den måste flyttas, trots att det bara är ett fåtal som nyttjar den. Där fotbollslag heter sådant som Friska viljor och i stort sett alla har någon mer eller mindre lyckad idrottskarriär bakom sig. Där man inte reagerar nämnvärt på att möta några av NHLs bästa spelare på stan en sommareftermiddag, har gått i samma klass som elitseriespelare, delar nära vänner med andra. Gått på gymnasiet omgiven av hockey- och fotbollsgymmare; tonårsadrenalin, mjukisbyxor, hockeystjärtar. Där Foppas comeback får alla andra samtalsämnen att försvinna. Det sätter spår, vare sig man vill det eller inte.

Hemma i Ö-vik går jag på hockey och förstår för en stund fascinationen, tänker att ett säsongskort vore en schysst grej. Och jag älskar att tjejkvällen förläggs på O’learys och att ett av huvudsamtalsämnena är Modos icke befintliga målvaktsspel.

Två andra saker jag älskar med Örnsköldsvik just nu:

Att få köra bil. Helst i mörker, med radion på allra högsta nivå. Skriksjunga och köra fortare än jag borde, accelerationsadrenalinskick.

Att det är så kallt att man måste klä på sig sjukt mycket kläder för att kunna gå ut, bara ögonen som tittar fram. Att måsta andas genom en halsduk för att det annars gör ont, att näsborrar och ögon fryser igen lite i kanterna. Att alla försök till stil försvinner; alla har bad hair days under mössorna och fula täckbyxor. Och det är okej.

Resfeber.

2009-02-16T12:54:00.004+02:00

Den här morgonen är snöflingorna så lätta att det ser ut som om de aldrig når marken. De virvlar runt, upp; fyller hela luften, skapar ett drömskt ljus. Glitterregn en februarimorgon.

Jag börjar känna mig rastlös. Har packat det som går, bara ett fåtal punkter kvar på att-göra-listan. Känner mig redo att åka snart. Men det är en hel vecka kvar, och det känns som en mindre evighet just nu.

Igår berättade jag i den kyrka jag brukade gå till under tiden jag bodde i Ö-vik om vad jag ska göra i Moldavien och om situationen i landet. Sen bad de för mig. Det kändes bra.
(Ni som läser och brukar be, får väldigt gärna också be för mig under tiden jag är borta, men främst för ungdomarna och personalen på härbärget och för landets utveckling.)

I Moldavien pratar man rumänska och ryska. Personalen på härbärget ska dock kunna engelska. En tjej som jobbar där pratar franska, och hon blev överlycklig när hon hörde att jag läst en del franska i skolan. Ungdomarna pratar dock i stort sett bara rumänska, varför jag försöker lära mig det. Min mest användbara fras hittills är: Brânza e foarte veche. Det betyder: Osten är väldigt gammal. Haha. Ett tag var det tänkt att jag skulle gå en språkkurs i ryska också. Gosh, snacka om språkförvirring. Den blev dock, som tur var, inställd. Så nu är det "bara" engelska, franska och rumänska jag måste få till.
Det här med språket känns faktiskt som ett av de större orosmomenten. Jag vill så gärna komma till min rätt och få bra kontakt med de människor jag möter, vilket ju skulle förenklas om vi kunde kommunicera bra.

Efter mötet igår kom det fram en tjej till mig som jag aldrig har träffat förut. Hon berättade att hon hade jobbat i Rumänien och erbjöd mig att få låna både språkkurser med böcker och ljudband och ordböcker under hela resan. Så grymt snällt - bönesvar right away. Ikväll ska vi ses och fika.

Hälsningar från ett snöigt Ö-vik.

Praktikantkursen i bilder.

2009-02-13T00:27:00.012+02:00

(För att se bilderna i större format, klicka på dem.)

Här hade vi våra lektioner. Det var ett stort och fint gammalt mentalsjukhus. Som tur var fanns det rätt så många trappor, så vi fick i alla fall lite motion när vi gick ner till fikapauserna. Heh.

Vi var uppdelade i två grupper, efter tidigare erfarenheter. Här är jag och min B-grupp. Happy fools.

Utanför klassrummet var det snöigt, kallt och vackert.

Det allra bästa var dock att jag träffade så många sköna människor. Här följer ett urval:

Emil, Peter, Marcus.

Marcus och Marcus (som ett populärt namn tydligen, det fanns även en till).

Visste ni att: Jenny pratar som Filippa Bark?
Och att tampong på skånska heter tampung?

Malin, Mia, Jenny, Emil.

Gustaf hade fina sockar.

Ibland så sjöng vi. Vissa sånger var dock lite skumma, speciellt när de genomfördes gående hand i hand i kringelkrokar. Men hey, vad gör man inte för gemenskapen.

Emil och jag fotoshootade i Härnösand city. Vi fick en ny vän i tanten Gun och fick reda på att Emil ser klämkäck ut.

För avrunda något klischéartat, så är livet ganska fint ibland.

Sedan sist.

2009-02-11T22:27:00.003+02:00

Någon frågade mig vad jag tänker på och någon annan varför jag inte uppdaterat bloggen på så länge. Svaret är detsamma.

Jag har som sagt tillbringat två veckor i Härnösand på Sida Civil Society Center och genomgått en förberedelsekurs tillsammans med andra praktikanter.
Det var lektioner hela dagarna i allt från ekonomisk historia och fattigdomens orsaker till första hjälpen och personlig säkerhet. På kvällarna och rasterna simning, fotografering, bio, snölek, diverse filmer, långa promenader, spel, second hand-shopping, skånska-kurs. Mycket mat, dock ibland rätt så suspekt. Diskussioner om mer eller mindre relevanta och seriösa ämnen.
Jag skrattade mer än på länge. Träffade både gamla och nya vänner.
Minst sagt intensivt, sammanfattningsvis.

Och jag skulle kunna skriva flera inlägg om varje dag. Om alla tankar som väckts och utvecklats:
Om olika länders socioekonomiska tillstånd, hur världen är skev från grunden och vilken skillnad jag egentligen kan göra. Hur svårt (omöjligt?) det är att slå sig fri från strukturer och system. Vad nyliberalismen för med sig och vilka som egentligen är skyldiga vilka. Om skuldavskrivningar som lösning eller nya problem. Bland annat.
Dessutom tänker jag såklart på hur det kommer att bli i Moldavien, och hur det kommer att bli i höst, när jag kommer hem.

Jag är så full av ostrukturerade tankar och känslor och halvfärdiga texter att det inte blir något alls.

Detta är anledningen till varför jag aldrig lyckas skriva dagbok i mer än någon månad. Jag missar några dagar, och tänker att jag måste skriva ikapp mig. Till slut blir det oöverkomligt. Mina höga ambitioner och prettotendenser fäller mig. Likväl är det anledningen till den dåliga uppdateringen här. Så om denna blogg ska överleva längre än någon vecka, så krävs det att jag lägger ner sådana tankar. Kanske kommer det inlägg framöver om några av de här ämnena, kanske inte. Må så vara.

Nu är jag hemma hos mamma och pappa i Örnsköldsvik. Prickar av punkt efter punkt på att göra-listan inför avresan. Träffar vänner, familj och släkt.

I dag var det 20 minus ute och när jag gick in till stan frös näsborrarna ihop vid varje andetag. Det är över en halvmeter snö på marken, snövallarna längs vägen är lika höga som jag, himlen är fjällvärldsblå och jag älskar det.

Om Europas nu fattigaste land.

2009-01-25T23:03:00.003+02:00

Moldavien: från välstånd till fattigdom.
- Ur Sidas publikation Perspektiv på fattigdom, s. 55.

"Moldavien har antagligen upplevt en allvarligare försämring av levnadsstandarden än någon annan nation i modern tid. Från att ha varit relativt välmående fick landet under 1990-talet uppleva att BNP sjönk med över 70 procent till föga mer än 300 USD/capita.

När Sovjetunionen föll sönder förvandlades Moldavien från en liten kugge i en enorm planekonomi till en självständig stat med öppen ekonomi. Den ekonomiska infrastruktur som utan hänsyn till kostnaderna skapats under Sovjettiden förvandlades omedelbart till en stor börda. Behovet av investeringar och ekonomisk omvandling var enormt. Landet saknade till en början fungerande nationella basinstitutioner, så som en regeringsapparat, ett självständigt rättsväsende och ett parlament. Hälsovård, utbildningsväsende och sociala trygghetssystem behövde omdanas. Det nya Moldavien fick i stort sett byggas upp från grunden.

Den inledande ekonomiska chocken förvärrades när den inhemska efterfrågan föll dramatiskt på grund av kraftigt minskade realinkomster. Detta i sin tur ledde till att statens inkomster sjönk och att regeringen dels tvingades skära i den sociala välfärden, dels ta kortfristiga lån med höga räntor hos de internationella finansieringsinstituten. Fokus skiftade från behovet av långsiktig social förändring till hur man skulle hantera krisen från dag till dag för att överleva.

Den ekonomiska basen krympte. 1998 skrevs valutan ned. Detta, jämte de hårda lånevillkoren, resulterade i en skuldbörda som i sin tur innebar dödsstöten för de redan försvagade, offentligt finaniserade sociala sektorerna och bidrog till att ytterligare förvärra det ekonomiska läget i landet. Den onda cirkeln resulterade i att vad som uppfattats som en tillfällig standardsänkning började övergå i kronisk fattigdom. Vid millennieskiftet hade inkomsten per capita sjunkit under existensminimum till omkring 10 USD/månad. Ojämlikheten i samhället hade ökat på ett sätt som man aldrig tidigare kunnat föreställa sig. Människor tvingades i allt högre grad emigrera för att kunna försörja sig själva och sina familjer. 2002 räknade man med att 1/4 av arbetskraften befann sig utomlands, merparten som illegala invandrare i andra europeiska länder."

Reser mot norr.

2009-01-25T22:40:00.005+02:00

Tåget flyter vidare genom Sverige, norrut. Det är mörkt ute och jag möter min egen blick i fönstret. Kan fortfarande inte riktigt övertyga mig själv om att jag vet vad jag håller på med. Men jag är övertygad om att det är något jag inte kommer att ångra, och det får vara nog för nu.

Dansade mig igenom min sista Stockholmskväll och jag vet inte hur nyttigt det är för mitt lätt ömtåliga hjärta att behöva säga farväl så många gånger till så många älskade på så kort tid. Men det är en smärta grundad i glädje. Tacksam över att ha vänner att sakna, som saknar mig.

Lämnade ett Stockholm i dimma. Det känns märkligt att tänka på att en vår och en sommar kommer att ha gått innan jag kommer tillbaka. De två närmaste veckorna kommer jag att tillbringa i Härnösand på utbildning med Sida, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Sedan två veckor i Örnsköldsvik hemma hos mamma och pappa med diverse förberedelser innan jag den 23 februari åker till Moldavien.

‘Carry you, carry me, carry all. Please be strong, and Jesus will bring you home.’

2009-01-24T02:33:00.005+02:00

Går igenom mina lådor med skivor innan jag lämnar Stockholm, för att uppdatera min i-pod. Hittar några fina. Men de flesta som inte är inlagda, gör det lite ont att se, och lyssna, på. Anledningen till att de stoppats undan. Det finns så mycket minnen i musik, i skivomslag. Även sådant jag inte är säker på att jag vill minnas.

Där finns frikyrkomusik á la ungdomskonferenser som påminner om det hårda svartvita som gjorde mig illa, och som jag på ett sätt fortfarande flyr ifrån.
Ett sånt där blandband med vackra låtar av en vän som jag inte minns när jag pratade med senast.
Den där skivan som kom att förknippas med när vi blev du och jag igen, hulkande gråt och tafatta omfamningar; för vad hjälpte det, det gjorde dig ju bara mer ont, men jag hade inga ord.
Och så en bränd skiva med din lite spretiga handstil, från gymnasiet någon gång. Glädjeångestförälskelse, känslomässig berg- och dalbana. Jag kan fortfarande texterna utantill.

Det är fint ändå, på ett vemodigt sätt.

Små saker.

2009-01-24T01:47:00.001+02:00

På den senaste tiden har jag fått så många fina saker.

1. 2.

3. 4.

5.

1. En kylskåpsmagnet med ett budskap att komma ihåg de där stunderna då jag inte vet vad jag ska ta mig till, av en smart vän med liknande tendens till nattlig ångest som jag. En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.

2. En lyckosten med tillhörande julklappsrim: För att du ska få lycka på din resa, typiskt dig att inte mesa.

3. En söt bok av mormor, med finaste illustrationerna.

4. Vita stickade sovstrumpor av mamma för att jag inte ska frysa om fötterna i Moldavien.

5. Lutande tornet i Pisa i trä, med en tjej som puttar på. När man trycker under så lyckas hon stjälpa tornet. Från min bror som en symbol för att jag kan lyckas med allt det jag tar mig för, att jag kan stjälpa hela etablissemanget (dessutom i återvunnet trä, så himla fint).

Och så ett blandband (eller egentligen en skiva, men det låter inte lika fint, blandband kvalar in bland de mest romantiska orden jag vet) med 20 svenska låtar. För att jag inte ska glömma mitt fädernesland. Med låtar som Hey med Danny, för att det är min låt (tvinga mig inte att berätta varför). Boten Anna med Basshunter, för att den är svensk musik som sämst. B what U wanna B med Darin och Feel good med Ola, för att jag inte ska glömma bort de söta pojkarna i Sverige och gifta mig med en moldavsnubbe. Sinister in a state of hope med Loney dear för att den påminner om Frizon. Och Roxette, Ted Gärdestad och Kent, för att de helt enkelt måste finnas med på en Cd med bara svensk musik.

En fest över taken: hejdå, hejdå.

2009-01-19T15:56:00.000+02:00

När jag tittar ut över rummet med de många levande ljusen och utsikt över Stockholmstaken, måste jag koncentrera mig för att inte låta klumpen i magen bli större och ta över. Tänker: Vad håller jag egentligen på med?

Det är en månad kvar tills jag lämnar Sverige, en vecka tills jag lämnar Stockholm, och runt omkring mig sitter vänner som jag på olika sätt, på olika platser och tider delat, och delar, mitt liv med. Och nu ska jag åka ifrån dem. Får kramar och lyckönskningar och ’Jag älskar dig’ viskat i mitt öra och jag tänker att snart går jag sönder. Är jag helt dum, vad håller jag på med? Käre gode Gud, låter jag rastlösheten och oron styra mig mer än tryggheten och det lycksaliga? Men nej, innerst inne vet jag att det inte är så, inte i det här fallet. Det är påfrestande, men jag tror att jag måste.

I mitten av februari åker jag till Chisinau i Moldavien. Det lilla landet mellan Ukraina och Rumänien som knappt någon vet något om, det fattigaste landet i Europa. Jag åker dit som praktikant för Erikshjälpen och kommer främst att arbeta på ett härbärge för ungdomar med olika sociala problem.

Förra våren var jobbig och när sommaren kom var jag trött på många sätt. Jag var trött på att hela dagarna sitta i mitt korridorsrum och plugga relativistiska teorier som fick känslan av maktlöshet att växa. Jag var trött på att upptäcka att jag kompromissade bort det jag tycker är allra viktigast, men la ner mycket tid på sådant som är flyktigt. Jag var trött på att vara ledsen och stressad och orolig.

Jag är övertygad om att en resa till Moldavien inte nödvändigtvis, inte ens troligtvis, kommer att lösa det. Men jag tror att det kan vara ett steg på vägen. Denna vår vill jag göra något mer konkret och praktiskt, jag vill hjälpa någon annan, få ett annat perspektiv på mig själv och min tillvaro, se något nytt och träffa nya människor. Dessutom har östra Europa och "vårt" förhållande till de länderna på senare år fascinerat mig mycket och frågor rörande miljö, rättvisa, fred, religion och jämställdhet är något av det viktigaste jag vet.

I denna anspråkslösa blogg kommer jag att dela med mig av bilder och ord under resan. Följ gärna med.